VGMNMGG, del4 / Behind the scenes: tillagningen av ett inlägg – om ord, böcker och ordböcker

förpackning


Det första man ser är ett gäng frågor: ”Var går gränsen mellan det smarta och det dumma? Mellan det verkliga och det overkliga? Mellan det ätbara och det läsbara? Mellan folk i allmänhet?” Med hjälp av öppningarna i dessa frågor öppnar man förpackningen.

 

innehållsförteckning


Man behöver inte alls ha sett det för att hänga med oss här idag, men vi kommer här att ta det förra avsnittet som exempel att utgå ifrån för dagens avsnitt. Det är inte så noga vad exakt det handlade om, man kan lätt följa med på vägen ändå. Det är ingen fara på taket, och det där taket är så högt uppe ändå. Sätt fåtöljen i er bekvämt, så kommer det ta ungefär ett djupt andetag innan vi sätter igång. Snart ska allt bli klart, som kristall i korvspad. Eller nåt.

Det förra avsnittet var för det första ännu ett försök, i smakvarianten ’Kafka light’ (se här Kurt Vonneguts graf på de vanligaste kännetecknen hos en Kafka, i jämförelse med andra varianter av förlopp). På detta sätt deklarerad behöver avsnittets förpackning för det andra såhär i efterhand förses med en innehållsförteckning:

  • Av de viktigare ingredienserna kan nämnas rörelse (i avsnittet fanns ett tydligt exempel hos bussens egna horisontella).
  • Avsnittet bestod även av en kontakt, mellan främst två (2) olika varelser, eller livsformer (former av liv) som är ett annat namn.
  • Denna kontakt i sig kan sedan ytterligare uppdelas i sina olika attribut och smakämnen, t ex som den tar sig form i en uppgörelse, en kritik, en reflektion och/eller en distraktion.
  • Dessa olika former bildades i sin tur under avsnittets tidsrymd mellan varelsers olika sätt att vara, att förstå och göra, i detta fall främst via språket, som tog sig olika vändningar mellan dessa varelser.
  • Alla dessa beståndsdelar var sammanlagt hopblandade inuti avsnittets kemiska lösning, ungefär som O’boy i mjölk.

För själva smakens skull finns väl inget mer att tillägga än den som upplevs av varje enskild konsument – men tillverkarna är såklart även stolta över produkternas specifika recept, och genom arbetet har de även blivit smått insatta i de olika ingrediensernas historia och kännetecken osv. Dessa är några av anledningarna till att man nu satt ihop detta Behind the Scenes-reportage, inte enkomt för de speciellt intresserade, för nördarna och fanatikerna, utan även för alla andra.

Man kommer i detta program att visa hur inläggen tillagas, bl a genom att diskutera de olika råvarorna med hjälp av diverse kännare, samt även genom att titta på odlingsplatserna, var dessa råvaror kommer ifrån, vilka recept och tillagningar som inspirerat oss till att testa laga ihop något eget. Man tar även upp valen av ingredienser och de sätt de satts ihop, man går igenom proceduren för att få fram alla de olika smaksakerna. Allt sånt. Man hoppas genom detta specialavsnitt kunna bidra med en sorts mer ingående förståelse i intresset, för de som nu är intresserade av intresset.

Reportaget kommer alltså att följa hela tillverkningsprocessen genom dess ingredienser och börjar med en av de grundläggande basvarorna i receptet, nämligen språket. Kockar i allmänhet nuförtiden pratar mycket om att använda sig av lokala ingredienser – det som finns i närområdet. Därför har vi också valt just det svenska språket i tillagningen, även om vissa andra språk också förekommer som kryddning. De olika språkliga smakämnen som ska tillagas plockas fram ur olika sorters hyllor och kataloger i chefskockens egna habitat. Vi har under processen även försökt bibehålla språkets vanlighet och inte blanda in diverse trendiga eller obefogade tekniker – utan att för den skull servera helt råa eller ogenomtänkta arrangemang.

Språk består som bekant av ännu mindre beståndsdelar, till exempel ord. Men hur vet man då vilka ord man ska använda sig av i lagandet? Det finns många sätt att tackla fram svar på denna fråga, som blir viktig eftersom den ju leder till helt olika resultat. Vi kommer alltså att göra som så här under detta reportage att vi ska bjuda in flera olika kännare i de olika områdena att samtala de olika frågorna med. Tanken är att man i slutändan närmare ska kunna urskilja de olika ingrediensernas kännetecken i sin munhåla, för att kanske få sig en lite trevligare eller mer detaljerad upplevelse.

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 3 (Ett nattligt möte, inklusive en ganska fri diskussion kring utredningen i Twin Peaks)

Efter att utredaren av utredningen i förra avsnittet hade lämnat in delrapporten av sin utredning av utredningen till avdelningens ledning tog denne en kort semester. Flög iväg till en flygplats nära Medelhavet och hyrde sig på en gång en liten bil. Åkte iväg längs de smala kustvägarna och stannade i någon trött liten by där rum fanns att hyra. Gjorde så nära ingenting som möjligt under en vecka och flög sedan hem igen.

En kväll några dagar efter hemkomsten satt utredaren på en nattbuss hem efter att ha druckit några öl med kollegorna. De hade sysslat mest med rutinartat pappersarbete sedan första utredningsfasen avklarats och man hade diskuterat hur nästa fas i utredningen ens skulle komma igång. Det kändes som att de inte hade några riktiga spår att köra vidare på och man började undra lite smått om hela utredningen varit ett slöseri med tid. Det fanns ingen anmälan om brott, verkade inte finnas något offer, ingen riktig misstänkt förövare än så länge. Det fanns visst en misstänkt övare, men sådana kunde man väl inte börja spana på i hemlighet hux flux som man ville? Nån måtta fick det väl vara, trots att hotbilden nu såg ut som den gjorde (de hade en mycket stor panoramabild av olika sorters hot upphängd på ena kortväggen i huvudrotelns kontorslandskap). Det enda som faktiskt fanns var ett mysterium som de inte visste vad de skulle göra med eller var det ens kommit ifrån. Jaja, ledningen fick väl säga sitt så fick de se vart det skulle leda. Man fick lämna det där nu helt enkelt och bara jobba vidare med det gamla vanliga så länge. Det var slutsatsen av kvällen.

Några hållplatser efter att utredaren gått på denna sista nattbuss hem, nästan tom pga vardag, och satt sig ner på ett av sätena näst längst bak, till höger vid fönstret, stannar bussen igen. På grund av inte något annat än en till hållplats. In i den halvmörka bussen snubblar från utombussens gata en kille som troligen fått i sig några fler öl än utredaren. Han snubblar svajigt hela vägen igenom fordonet till gangstersätena längst bak och utredaren får sig en kort men stirrig blick på sluttampen av färden. Ingen av de andra passagerarna reagerar på något märkbart sätt, vare sig den asiatiska äldre kvinnan som läser sin lilla smala pocketbok med ljusgrönt uppstickande bokmärke snett mittemot eller killen i svart hoodie och vit hörlurskabel några rader längre fram.

Bussen åker vidare. Det är tyst i någon minut, men så får utredaren en knack på axeln därifrån sätet rakt bakom. Just här i denna sekund förväntar sig denne ett gammalt vanligt ilsket berusat utfall om någon valfri fördom som blir en sådan där jobbig situation man blir tvungen att försöka lyckas hitta ett sätt att improvisera sig ur. Utredaren försöker snabbt komma ihåg vilka av dessa taktiker det nu varit som förr fungerat bäst medan denne vänder sig om på ett inövat samtidigt ovilligt och obrytt sätt, med en så antisocial blick som möjligt.

Killen där bakom visar sig dock prata rätt lugnt och sansat, även om med en viss brist på precision i tungförflyttningarna. Utredaren släpper rätt fort, säkert redan under förloppet av de två första meningarna, garden. Killen i baksätet börjar med ett konstaterande, som snart avslutas i en: därtill relaterad frågeställning.

”Öh du jag känner igen dig. Spelade inte du utredaren i det förra avsnittet av den där bloggföljetongen, vad heter den. Vad gör man för grejer och varför eller nåt liknande?”

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 2 (om tid, otid och en podd)

Recap


Här kommer den då. Del två i denna rullande övning där en blogg på internet försöker hitta sätt att hantera den kanske helt omöjliga fråga som hamnat där i titeln. Hur ska det gå? Vilka tveksamma svar eller inte kommer att dra sig ur författarens inre käft? Kommer hen gå vilse i sina ordbyggen? Vad håller hen ens på med egentligen? Vi får väl se. Som i de flesta andra otroligt spännande följetonger kommer här först en snabb recap av förra avsnittet.

Förra textavsnittets grepp visade sig vara ett grepp som tog sig runt omkring det stora hela i frågans filosofiska huvudtema, området mellan tänka och göra, och försökte brotta ner det till marken – det var en rörelse neråt, en lätt båge. Inuti denna båge snoddes det även ut lite andra ämnen ur några stora gamla lådor författaren inte verkade kunna hålla sig ifrån. Utöver själva huvudtrådens material vädrades lite snabbt en mixad kollektion av ämnen som tiden, som högt och lågt, relationen människa och djur (eller natur), språk och text och visa (som musik eller gest), det egna och det andra, döden och livet och diverse, med beskrivandet av allt detta. Det gamla vanskliga.

Alla dessa nystan följde med på vägen ner mot marken: kanske ville författaren brotta ner dem för att få dem att inte verka så farliga som man annars kan tro? Vi kan bara spekulera. Författaren förklarade sig aldrig. Men var det allt då, räcker avsnittet som avklarad förklaring på vad exakt man gör när man gör saker? Nja, vi väljer istället att se det som något av en början. Ett exempel, eventuellt, på att inkludera själva röjandet av scenytan som första akten av en föreställning, innan allt annat börjar.

En liknande procedur i djurriket (för att anknyta en knut till tråden om relationen människa & djur) kan få illustrera förloppet. I The Stack – On Software and Sovereignty, en bok som egentligen handlar om den sammanlagda strukturen hos den nutida globala informationsteknologin, bryter Benjamin H. Bratton in en allegorisk inpass i en diskussion om inramningens funktioner genom att ta upp ett citat från den postmoderna duon Deleuze/Guattari, vilka i sin tur citerar Elizabeth Grosz. Denna trippelmacka av citat handlar om en viss fågel (vars släkting nyligen kunde ses på sitt eget bokstavligt showstjälande hörn i Planet Earth 2): den tandnäbbade lövsalsfågeln. Denna lilla fågel – som ser helt vanlig ut (se här) – har som sin arts grej att slita loss löv från de höga träden så att de faller ner till marken, där den vänder deras ljusa reflekterande sida uppåt.

Genom att dra ner det höga som står ivägen skapar den alltså sig en liten scen i gläntan, dels väl för att visa upp sig men dels också för att på så sätt kommunicera med sina läten, eller sina tecken. Fågeln i fråga formar med sina handlingar en sorts kontaktyta, kan man säga, där den med sitt eget uttryck på sin egen plats vill nå fram till andra av sin art, för att få ihop eller underhålla ett umgänge:

it constructs a stage for itself like a ready-made; and directly above, on a creeper or branch, it sings a complex song made up from its own notes and, at intervals, those of other birds that it imitates; it is a complete artist. Beyond what is needed for survival in the moment, this act of self-framing sets the world in motion with a composition that motivates communion.

Här fortsätter stycket sedan med att tala om ’jordens komponerbarhet’:

The composability of the Earth is “not linked to some intrinsic relation to one’s own body but exactly the opposite: it is linked to those processes of distancing and the production of a plane of composition that abstracts sensation from the body.”

Att komponera den egna platsen på jorden via ett kroppsligt uttryck distanserat till den egna varelsen: det ser ut att vara ett annat sätt att sammanfatta avsnittets slutkontenta. Nog om fåglar nu, men när vi ändå är inne på metaforer och saker som kan flyga: pilotavsnittet tog sina passagerare i sin lille språkfarkost till post och kraschade alltihop ner i backen – vilket ju är en av alla saker man kan göra.

När flygplanskrascher händer irl brukar det snart börja frågas sig om det var medvetet eller om det var på grund av något fysiskt/psykiskt fel, eller något tekniskt, kanske ifall maskinen blev kapad. En krasch drar fram skillnaderna mellan de mänskligt tillverkade materialen och de mänskliga kropparna med deras innehåll – mellan det som görs och det som ärs. Var det pilotens egna fel eller någon annans eller var det teknologin som började strula? Man frågar sig. Tillsätter en utredning. Var det ett brott eller vem är ansvarig?

Och det är just en sådan utredning, för att ta sig från metaforerna tillbaka till verkligheten, som nu ska ta fart här i serien. Kraschplatsen ska rekognosceras, det ska dras vidare i de olika ledtrådar som visat sig i det utspridda materialet. De teknologier som här främst ska utredas är istället språket, texten. Precis som i flygets och fågelns fall kan dessa användas i rörelser ’neråt’, på olika bra eller dåliga sätt, som vi sett – men det finns också en motsatt rörelse, rörelsen ’uppåt’. Den kan också göras. Också på bra eller dåliga sätt. Här finns ju t ex flygplanets poäng: att till slut lyckas trotsa den tyngdkraft som drar neråt – för en snabbare kommunikation. Denna sorts rörelse togs lite snabbt upp i första delen, angående höjder och platåer, men kommer få en tydligare roll i avsnitt två, som nu ska ta och börja.

Och greppet här då – i den första scenen, efter att recap-montaget fejdats till svart – är det desorienterande, det som börjar på ett helt annat ställe än där förra avsnittet slutade. Förtexterna rullar förbi, något rör sig. Vi får se vart det leder.

Read More »

Posted in Ord | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 1

Kursplan


Jag funderade här nyss på om jag inte skulle ta och göra en grej. Sen kom jag plötsligt på att man ju kan tänka: varför ska man göra något överhuvudtaget, vad är det man gör eller varför gör man ens grejer och vad ska man ens göra? Så tänkte jag dessa saker också, och sen lite varför man kan tänka på dem, och så kom jag på att jag ska nog ha mig en liten kurs, för min egen och vems som vills skull, om vad det nu är man gör när man gör grejer och tänker på att göra dem eller på att tänka på dem. Så vet man kanske lite bättre sen.

I denna den första delen av den här kursen jag just kom på att göra tänkte jag börja med att gå igenom lite vad andra – författare, filosofer, andra sådana som gör iordning bokstäver – har sagt om vad man kan säga om vad man kan göra, så har man någonstans att börja från början när man ska fortsätta prata om vad man gör och så och så ser var man hamnar.

Är det, för det första, någon skillnad på att göra olika grejer? T ex: skriva en bok om andens fenomenologi eller bygga en liten blå båt? Kanske. Men eftersom jag själv har gått i skolor i ett par tre decennier nu, och fortfarande inte är helt säker på vad om något i det stora hela det skulle vara, hade det varit spännande att se vad man kan hitta på att säga om detta. Hursomhelst, kursens del ett får väl ta och börja nånstans här nu. Klockan är 2017, världen går med väldigt stor sannolikhet kanske snart under eller vem vet, och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag håller på med. Let’s go.

Atombomben & leken med greken


På grund av att jag har skaffat mig en säkert lite töntig tradition av att citera författaren Kurt Vonnegut i början av texter (har gjort det i två uppsatser hittills) kommer här snart helt plötsligt ett citat av författaren Kurt Vonnegut i början av den här texten. Han är ju död nu, men skrev däromkring det där 60-talet ett gäng s.k. kultklassiker, oftast mörka sci-fi-komedier som oftast ifrågasatte den seriösa litteraturen och kulturen i stort på diverse skojsiga sätt. En av de mest kända heter Cat’s Cradle, den handlar om hur fan man ens gör en komedi om atombomben (se även: Dr. Strangelove), den handlar även bl a om vetenskap och religion och vad det nu är man gör med alla de här grejerna.

En annan, filosofen Peter Sloterdijk, beskriver i sin Kritik av det cyniska förnuftet atombomben som ’västerlandets Buddha’. Sedan den uppfunnits, och genom att den finns, tvingar den fram funderingar – eller meditationer – om vad det är människorna nu har möjlighet att göra. Den är en grej som innehåller inuti sig den maximala möjligheten: att förinta typ hela världen. Egentligen är den den teknologiska slutpunkten på vad som kan göras i denna mening, och vad gör man då? Ända sedan dess har den ideologiska krisen varat, det s.k. postmoderna tillstånd som inte tillåter att någon ny stor sanning tar form som kan användas för att använda denna sak som aldrig får användas (igen). Och dessa är även de saker Vonnegut funderar över i sin bok. Och därifrån kommer detta lite skönt töntiga citat som jag nyss varnade för att det kunde dyka upp:

We do, doodley do, doodley do, doodley do,
What we must, muddily must, muddily must, muddily must;
Muddily do, muddily do, muddily do, muddily do,
Until we bust, bodily bust, bodily bust, bodily bust.

I boken är detta ett citat från en annan påhittad bok, nämligen ur skriften för den nya oseriösa religion som en i boken försöker starta. Stycket förklaras just innan såhär: ”Today I will be Bulgarian Minister of Education, Bokonon tells us. […] The meaning is crystal clear: Each one of us has to be what he or she is.” Både Kurt och Peter försöker i sina böcker leda lösandet åt det oseriösa hållet, och detta håll är förresten även anledningen till citerandet i mina egna uppsatser: de handlar också om problemen med det allt det där seriösa man får för sig och bl a lär sig i skolorna.

Hur som helst, på senare tid har det dykt upp en filosof, Giorgio Agamben, som väl egentligen är väldigt seriös och som gör upp med hela det västerländska tänkandet i grunden i sina böcker, men som i slutändan pekar åt liknande håll när han bryter isär språket på sätt som visar hur de tidigare seriösa sätten att prata om människan (som subjekt, identitet osv) inte har så mycket att komma med längre. Det handlar om att om man nu ska tänka på dessa saker ska man nog i så fall tänka sig förbi dessa ord, och i slutändan förbi själva språket, för att egentligen hamna någonstans där Vonnegut redan var i sitt försök till att lista ut vad man ska säga om vad man kan göra.

Agamben säger såhär i en av sina förklaringar av vad det är man gör när man gör saker:

And the painter, the poet, the thinker – and in general, anyone who practices a poiesis and an activity – are not the sovereign subjects of a creative operation and of a work. Rather, they are anonymous living beings who, by always rendering inoperative the works of language, of vision, of bodies, seek to have an experience of themselves and to constitute their life as form-of-life.

Det gamla grekiska ordet poiesis, som slängdes runt i teorier av t ex Aristoteles och grabbarna, betyder ju faktiskt i grunden bara ’att göra’. Men här gäller det alltså i första hand sådana saker som inte mest innebär att bara göra något direkt nödvändigt arbete eller att automatiskt reagera på något – t ex att diska en ho med disk eller kasta en atombomb på nån man inte håller med. Man kan säga att citatet är ett filosofiskt sätt att påminna om den beskrivning Agamben gör någon annanstans av att vara människa, något med att ”humanity is only the suspension of animality”.

Det är väl egentligen hela beskrivningen av mänskligheten som behövs här, men vad detta nu betyder, för att prata lite till, för det kan ju ändå utvecklas, är att vi blivit/blir människor genom att vi lyckats/lyckas stoppa oss själva från att vara djur (alltså genom att få sig att stanna upp från att reagera rent automatiskt/instinktivt), vilket inneburit språk och tidshantering osv. Att jag använder både dåtid och nutid i verben är just för att visa att detta inte bara har att göra med ancient history utan att denna process fortfarande hela tiden pågår hos alla – och det verkar fortfarande vara det som på olika sätt gäller i grunden vad gäller civilisation och tänkande osv.

Men vad som är poängen här är hur det officiella språket på senare tid tycks ha format teknologier som fungerar så automatiskt att denna grund – detta sätt att bli till, eller finna sig, genom just språket (vilket förresten kallas antropogenesen) – nästan helt kopplats bort från detsamma. I västerlandet har man kört på det sättet under några tusen år att det som kallas filosofi tillsammans med vetenskap och religion osv ibland krisat och behövt omstarta denna antropogenes, alltså ändrat på sättet man beskriver människan, vilket sedan utbildats via skolor till befolkningen. Men aldrig hela vägen, utan alltid så att denna platå för suspensionen, denna lilla höjd, kan fortsätta ägas av dessa skolor och institutioner. Det har bara kunnat berättas uppifrån denna höjd hur det officiella språket är tillåtet att filtrera dess människor, inte tvärtom. Detta sätt att fungera kanske också redan hela tiden funnits inuti de västerländska språken, och egentligen har de väl isåfall bara följt sin egen logik när de varelser som befinner sig inuti dem har försökt överleva tillsammans på bästa sätt, för att säga så.

Dessa sätt har dock under ett tag nu sakta krackelerat, till viss del inom själva filosofin osv, men inte minst via just motkulturens uttryck som mer och mer fritt började helt skita i hur den officiella kulturens språk beskrivit och styrt människorna under alla dessa sekel. Ungdomarna började här försöka uttrycka sig själva mer direkt, och började även dra fram det rent kroppsliga mer och mer i dessa uttryck. Denna process pågår ju fortfarande och kroppen visas nu upp överallt, inte minst i konsten, i feministiska demonstrationer osv, och den har även dragits in i akademins teorier. De höga och låga gränserna har till slut så gott som helt suddats ut, försöken att behålla den höga platån har kollapsat, och jag ser Agamben som en av de som försöker hitta ett nytt sätt att använda alla de institutioner som varit byggda enligt denna gamla modell.

Väldigt kort innebär det att människorna nu ska kunna gå in och använda dessa institutioner och anordningar mer direkt till och från sig själva och inte låta dem styra sig uppifrån längre. Därför denna pågående omvärdering och omvändning av de basala sakerna man överhuvudtaget gör, för att börja om någonstans, eftersom det mesta verkar ha kidnappats för institutionernas egna uppdelande syften, eftersom dessa så länge (ofta kanske ovetande) fungerat enligt modellen ’disciplinera fram subjekt’.

Subjektet och dess kompanjon identiteten är ord, som många påpekat, som fungerar som hävdande och/eller försvarande av ägandet av det ’egna’, det som är säkert och kan säkra ens överlevnad: namnet eller kulturen eller nationen osv. Subjektet är sedan alltid motsvarat av ett objekt, ofta genom historien imaginärt skapat (den västerländskt-’positiva’ kristna Guden, kungen, flaggan som idé, ordet eller Intet osv), men som nu till slut blivit gjort till en verklig grej, det slutgiltiga försvaret/hotet av identiteten: atombomben. Men med den uppenbara vetskapen om dess paradox – genom dess fulla användning dör du även själv och alla andra – börjar varelserna kanske inse att de väl inte vill göra sig till subjekt under något sådant påhitt. Bombens teknologiska paradox blir att den avvecklar de automatiska teknologierna inuti människorna, alltså får dem att stanna upp från det instinktiva försvaret och ta isär t ex språket för att se vad som kan göras – drar dem tillbaka till antropogenesen och hur man nu tar och blir en sån där människa nu igen, blir som folk igen.

Med de här citaten verkar alltså nu den officiella filosofin hunnit ikapp de insikter som den fria motkulturen haft för sig sedan åtminstone 60-talet (men som hela tiden även funnits gömd inom övrig konst och litteratur under århundraden), vilket kanske förresten, man vet aldrig, kan få skolorna och samhället osv att fortsätta vrida sig ur språkets grepp och istället utgå ifrån människorna i de olika former av liv de redan är innan språket, vilket citatet här menar är just vad de upptäcker och uttrycker med allt vad de nu gör, utan att de behöver hålla på och subjektivera sig.

Angående detta förresten kan man ju se att även många mer konstartade uttryck, eller bildmässiga göranden, just i detta nu (t ex på Instagram) också innehåller ett lekande och omvärderande av det gamla grekiska, av de gamla antika källorna till västerlandet – kolumner och statyer osv – fast på ett oseriöst sätt. Det verkar pågå överallt just nu, även Agamben talar ju om nödvändigheten av leken och profanerandet, eller att dra ner de heliga gamla grunderna till en gemensam användning.

Techno logic


För att gå tillbaka till Kurtcitatet igen och tolka loss på det: det man gör när man gör något verkar vara det man (alltså varje liten mänsklig varelse) måste göra utifrån vad man redan är: det som genom tiderna kallats natur eller liv eller själ, eller som man kan kalla personlighet, karaktär, köttpåserörelser osv – Agamben säger om detta ’form-av-liv’. Man kan inte heller veta exakt varför (aka ’muddily’), men ens kropp (inklusive hjärnan) använder det som är intressant för den i sin omgivning genom att ta isär denna för att sedan göra vad den redan är tänkt att göra med delarna, ända tills kroppen en dag tar slut. Användandet av delarna från nollpunkten, plus detta sista, döden alltså och den språkliga/tidsliga vetskapen om detta slut, kan sedan i det, jag vet inte (det låter mer dramatiskt än det är), ’livsformande’ görandet föras samman till ett lugn, som huvudkaraktären i boken säger just efter denna lilla tralliga visa: ”I made up a tune to go with that and I whistled it under my breath…”

Kanske är visandet i denna lilla visa också en av de enklaste förklaringarna av vad man har kallat visdomen. Den gör det som det innebär att göras till människa: får en att stanna upp, och  visar sen upp sätt att rikta om sig från den strikt automatiska överlevnaden. Eftersom vi verkar vara varelser som leker och härmas för att överleva (i detta kanske det inte är större skillnad mellan de varelser som skriver andars fenomenologi och de som bygger små blå båtar) så kan härmandet, eller användandet av teknologierna, leda till en oro (aka ångest) när man inte riktigt vet vilka framtida risker de för med sig eller kanske tvärtom ser vad de kan leda till, pga människans tidsuppfattning. Den vise är väl då här den som gör saker som visar hur man kan nå ett lugn, och inte stelna fast, så att en viss del eller hel gemenskap av folk kan fungera. Och det är väl det som kallas rätt-visa, att försöka visa rätt. Just so. Schysst asså. Men denna visdom kanske inte nu heller längre ska kunna tillhöra bara vissa stora seriösa filosofer, utan så svårt är det inte att visa varann dessa grejer. Alla kan göra det och gör det redan hela tiden. Det finns även många sätt att göra det på. Ett är att skratta åt saker inkl sig själv, ett annat göra visor eller låtar. Ett kan vara skriva om töntiga grejer på internet.

När vi nuförtiden har teknologier som dels kan göra så att de flesta inte behöver göra så mycket för att överleva, och dels har möjlighet att göra så att ingen överlever, behövs det nu kanske påminnelser om att man inte bara kan sluta göra saker, eller själv ingå i teknologierna, utan istället återgå till den egna kroppen och göra saker utifrån den själv genom att använda sig genom dessa teknologier och kunna hantera och skapa sin egen tid – inte låta sig påverkas av t ex de statiska behållare för samlad tid som mest formats för hot och säkerhet för att lättare kunna överleva rent automatiskt: alltså instinktivt, alltså som djur, eller snarare maskiner som härmar djur. Atombomben är ju t ex egentligen en extremt koncentrerad behållare av samlad tid (atompotentialer), som ska kunna producera ett totalt utlösande nu. Men även språket och texten osv kan vara detta. Att vara/bli människa blir då alltså att stanna upp och rikta sig, sina tankar och språk, mot ett lugn i linje med sig själv, mot att hela tiden försöka själv styra sig och hantera tiden genom att t ex ba göra lite kul saker, eller kanske saker som uttrycker en känsla (det djuriska) plus även samtidigt den plats där varelsen stannar upp från denna känsla, för att då kunna rikta kursen rätt.

Kursen ja, eller riktningen. Det är väl det kurser är till för. Att lyckas rikta om sin kropp. För något syfte. Syftet med denna första del av kursen om kursernas kurs är dock att sluta här. Men välkommen tillbaka, jag själv och den eventuelle, till nästa avsnitt som kommer att dra vidare i de här trådarna som plockats fram ur lådorna för att se vad som kan göras genom att göra det. hare gött hej så länge

Posted in Ord | Leave a comment

dikt_pics

För något år sen tryckte jag ihop en liten bilderbok med diverse gamla småtexter, förvillande lika sådana som ibland kallas dikter. Jag hade ju tänkt skriva ut den och hålla på, men eftersom jag är så slö (eller: hela tiden får annat för mig) så blir det ju fan aldrig av. Plus vadå det är ju ändå lättare nuförtiden att bara sätta saker på internet, så kan den som känner för att tjuvkika göra det. Tycker den är rätt go ändå, om man nu gillar såna knapsu grejer. Här är den iaf trevlig helg hejdå

Ladda ner/titta

framsida

Posted in Bild, Ord | Tagged , , , , | Leave a comment

Om hipstern

Som de flesta vet har detta lilla ord dykt upp som personbeskrivning under de senaste åren. Under denna tid har även omkretsen hos dess användningsområde expanderat rätt så rejält, om man säger så – det används och överanvänds nuförtiden inom en massa olika sorters sammanhang, av och i en massa olika sorters grupperingar. Problemet är bara att ingen riktigt exakt verkar veta vad det betyder – själv har jag t ex vart med i många olika (ibland ganska onyktra) diskussioner som försökt lista ut hur detta vaga begrepp egentligen fungerar. Just på grund av ordets intressanta dimmighetsfaktor har jag också länge funderat på att göra en mer ingående nergrävning i ordet, försöka leta fram vägar till förklarande synvinklar, och nu verkar det ha blivit dags.

 
Problemet med att definiera hipstern 

Vem eller vad exakt är alltså då denna gestalt man numera verkar se överallt? Under det senaste decenniet har detta begrepp återuppstått från de döda och sakta men säkert slukat upp snart varenda subkulturell beteckning – varje försök att bryta med den dominanta västerländska kulturens värderingar, beteenden osv. Denna figur med väldigt lösa konturer verkar ha invaderat och in(stagram)filtrerat varenda stad, varenda samhälle – till den grad att du knappt själv vet när eller om du själv är en. För detta är ju problemet. Det är alltid någon annan som är hipstern – eller det är åtminstone alltid en negativ benämning. Du kan visserligen kalla dig själv med detta namn, men det ser då inte ut att finnas någon sådan positiv reclaim-the-öknamn-agenda i bakgrunden, utan i dessa fall verkar det bara vara acceptans och resignation som ligger och pyr: jag är väl en jävla hipster då, om nu de saker jag gillar och gör beslagtagits av detta ord, till den grad att det knappt går att fly ifrån längre.

Men, samtidigt är det ett ord som vill fly ifrån sig själv, det ser sig själv i andra, påpekar just det identitetsfokuserade i olika handlingar: detta att vilja vara en unik beteckning, vara speciell, medvetet forma sig ut ur det ogenomtänkta. Dessa aktiviteter känner man igen hos sig själv och kastar dem ur sig genom att påpeka dem hos andra: om du gör detta för att kunna kalla dig något så har detta ’något’ bara ett negativt värde. Detta medvetande om att vilja bryta sig ut ur ett system, eller en viss tradition man uppfattar som felaktig, har i och med spridningen av all internets information börjat inse att det pågått ett tag, detta normbryteri, det har blivit självmedvetet.

Tänk, mer specifikt, igen på hur alla tidigare sätt att uttrycka uppbrottet med kulturdominanten, alla dessa olika genrer, moden, beteckningar, subkulturer (mods, indie, alternative, goth, punk osv) har detsamma gemensamt: de vill bryta upp. Trots detta, trots att de motkulturella uttrycken numera tagit över och blivit den normala kulturen, har knappt något hänt med kulturens och samhällets (kapitalistiska) grundstrukturer i stort, bland annat även eftersom uttrycken lätt kunnat formas till objekt som sedan kan införlivas i dessa strukturer. Det verkar inte göra någon större kulturell skillnad vad man än säger, tycker och uttrycker, det ser rätt meningslöst ut att försöka göra dessa saker, men ändå fortsätts sakerna göras trots att dessa uttryck varken riktigt verkar fungera eller tas på allvar.

Flera andra analyser har tittat på hipsterbegreppet med sociologiska teorier, försökt förstå just detta sätt det i sig verkar beteckna bristen på vad som kallas ’socialt kapital’, bristen på förtroende för de subkulturella stilarna, uttrycken. Att forma sig till en levande pelare för ett kritiskt tilltal till samhällets rådande lagmässigheter, dess kulturella gemenskaps grunder, har hittills inte gjort någon nytta. Det verkar oftast bara ha format nya grupperingar med motsvarande hierarkiska strukturer, där den som lyckas inneha de viktigaste (mest ’äkta’) markörerna inom subkulturen också har högst värde. Om då inte poängen ska vara att lyckas vara coolast, om nu även denna motkulturella kultur ses igenom (t ex eftersom samma informationsteknologiska orsaker även bidrar till uppbrottet med en kapitalistisk grund pga t ex den icke-fysiska formen och den globala direkta spridningen av kulturella objekt, information och ’kapital’), blir frågan inte vem som har de rätta sakerna, då alla nu kan ha dem, eller rättare sagt: alla kan nu använda dem.

Frågan blir istället vad man vill säga, hur det ska användas, vad poängen varit med själva tilltalen hos de motkulturella uttrycken. Det var väl ändå något som ungdomen ville tala om och började föra in i offentligheten ända sedan teknologin tillät det, under nästan hela 1900-talet och inte minst från 60-talet och framåt. Om uttrycken för dessa uppbrott numera blivit det vanliga, om de inte fick någon större verkan men ändå fortsätter, betyder det att antingen är de i stort sett poänglösa dessa uttryck, men görs väl ändå för att folk slutar inte vilja uttrycka dem, eller så har deras riktiga poäng antingen ännu inte formulerats, spridits, lyssnats på eller sjunkit in.

Den som kallar någon en hipster vet att denna person troligen också vet om att begreppet finns och har reflekterat över dess existens, det är självmedvetenhetens självmedvetenhet. De enda som inte alls kan vara en hipster numera är de som inte ens vet att ordet finns eller vad det betyder, har alltså av någon anledning aldrig sett ett behov av att bryta med sin tradition/vana. Det kan med detta kanske ses som postmodernismens, eller modernismens, slutpunkt.

För att lite snabbt bara behandla detta. Modernismen är den som (kortfattat och förenklat) börjar ifrågasätta tidigare sanningar och grunder, bryter sig ur sina traditioner och försöker identifiera samt stabilisera ett ’nu’ (t ex en -ism) gentemot en dåtid, något som sedan kan ifrågasättas osv. Postmodernismen inser detta ’osv’ och visar att allt bara handlar om olika modi, ’modes’ – som i den begreppsmässiga basen hos moderniteten (det latinska modo/modus (nu, sätt, mått, metod, stil, mode, takt, rytm, skala, humör). Som man kan se har alla dessa betydelser sin grund i en hantering av nuet: en modal skala är t ex det sätt man förhåller sig till en rådande grundton – vilket uttrycker olika humör.

En ännu äldre grund finns i den protoindoeuropeiska roten med- (mäta, begränsa, begrunda, råda, ta rätt beslut), alltså roten i det medicinska, hanteringen av en händelse, ett symptom, en kris. Pomo-teoretikern Lyotard beskrev sedan t ex postmodernismen som att den inte är det som kommer efter och tar sig ur modernismen, den är istället det som går före: den är ”not modernism at its end but in the nascent state, and this state is constant”. Den har insett modernismens skapande av ’modes’ och fortsätter med detta, men nu mest för att störa andras inbillade tro på någon som helst sanning, t ex hos dominanta maktstrukturer och liknande. Återigen, väldigt kortfattat.

Ur dessa synvinklar verkar hipsterbegreppet just vara enbart negativt: en påminnelse om att det inte längre ser ut att finnas någon verklig poäng i att göra något utöver att äta sova dö, eftersom dessa uttryck ju mer och mer utgör just den dominanta kulturen och de eventuella störningarna inte ser ut att ha någon större verkan. Men gör dessa saker ändå, så gör väl jag det också, jävla hipster. Men eftersom detta låter deprimerande ska jag nu leta vidare efter andra synvinklar. Let us börja om med hjälp av historiken.

Hipstoriken

De första hipstrarna dyker upp inom den första stora musikaliska motkulturen – jazzen – som inte minst via ungdomen så smått börjar störa en dominant västerländsk kultur, med start i USA. Det finns beskrivet på många andra håll detta hur jazzen föds i mötet mellan afroamerikanernas traderade kultur och den europeiska med dess instrument, det ska inte tas upp mer ingående här. Kännetecknen för denna nya musik är i alla fall att den, jämfört med den europeiska traditionen, i större grad är byggd på spontan känsla och improvisation, är mer kroppsligt rytmisk istället för stel osv. Det görs i/om den ofta sexuella anspelningar, av såväl kritiker som anhängare. Orkar man skulle man här kunna ta upp hela historiken om alla könsförtryckande mekanismer i den västerländska kulturen, de som Freud, för att ta ett känt namn, börjar luckra upp. Foucault har såklart också skrivit mycket om detta. Men det räcker här att påpeka hur de uppfattades, dessa vi kan väl kalla dem könsrytmer, eller höftens rörelser.

Hipstern – ’den som innehåller/uppvisar höftens rörelser’. Man skulle ju kunna säga så, likt hur ett ’monster’ innehåller och uppvisar det enskilda (mono). En hipster är ju också en sorts trosa – en viss anordning av tyg som innehåller höften. Ordet i sig är ju faktiskt baserat på ordet ’hip/hep’, men hos hipstern som människa är dock ursprunget för dess betydelse oklart, även om man i alla fall vet att det har funnits sedan åtminstone kring slutet på 1800-talet. Hipsterns begreppshistorik finnes i flera textexempel på internet, med flera olika teorier och funderingar – utöver olika variationer på betydelser angående höften kan räknas upp: slang för opium, detektivsnamn, utropsljud och ett infört senegalesiskt ord, ’xipi’.

Likt detta sistnämnda ord kom ’hip/hep’ hur som helst att beskriva någon med ett visst sorts vetande, en kunskap av icke officiellt skolad överföring, av t ex stil, mode och s.k. gatusmarthet, men inte minst även av det egna språk (jive talk) man uppfinner inom dessa kretsar – ett slangspråk som via liknelser och ordlekar skapar en egen begreppsvärld som vill vrida sig ur den officiella. Flera stora jazznamn utvecklar till och med ordböcker för detta språk, främst av dessa den stora stjärnan och scatmannen Cab Calloway. Något senare, 1944, kommer Harry Gibson, en annan rätt vild kille vars jazzmusik nästan kan sägas ha varit proto-rock’n’roll, och förändrar ordet ’hepster’ – som kommit att främst beteckna vita jazzfans – till ’hipster’, och självdefinierar även sig själv som den första av dessa i låten ”Handsome Harry the Hipster”.

Här runt 40-talet började fler och fler anse att swingen hade kommersialiserats och urvattnats – den hade till slut uppgått i den dominanta kulturen via kulturindustrin. Någonstans här kommer även den marxistiskt influerade tänkaren Adornos välkända kritik av masskulturen, vilken via teknologiseringen menades cementera de säkra musikaliska former som spred vad han kallade ett borgerligt ’falskt medvetande’ hos folket. Adorno utsåg den klassiska musikens avantgarde som den medvetna vägen framåt, men jazzen skulle ungefär samtidigt själv börja koppla sig bort från sina populära dansanta, kroppsliga rötter från och med bebop, där rytmerna och de improviserade solona gjordes mer medvetet abstrakta och komplexa. Att visa upp det nyskapande och frigörande genom melodin blev det väsentliga i en utveckling som tog sig från att behålla de enkla bluesackordgrunderna, via införandet av andra skalor, till det totala kaoset i frijazz.

Hipstern kallades, och kallade sig, nu här de som valde att följa denna utveckling och övergav mainstreamkulturen, sökte sig bort från ’square’ swingmusik till hot jazz istället. Hit hörde även i stort beatförfattarna – Ginsberg, Kerouac etc – men förutom jazzmusikens egna kultur även alla andra vita kids som sökte sig till de afroamerikanska kretsarna, till marijuana och sex osv och som menade sig se igenom den dominanta kulturens ideologiska (politiska, rasistiska, sexuella osv) värderingar, dessa sanningar som drev fram krig, varma som kalla. Det finns ingen historia/framtid, inga sanningar förutom det i sig meningslösa nuet, hanterat av en trumpet i ett bebopsolo. Man höll sig underground, borta från och som motpol till den officiella kulturen: kanske var detta västerlandets första musikaliskt grundade subkultur, i nedstigande led från tidigare figurer som t ex dandyn, les incroyables och kanske, varför inte, goliarderna och joglearerna på medeltiden. Man ser i alla fall även här kopplingen till de senare postmodernistiska metareflekterande tankegångarna redan i begreppets begynnelse: hanteringen av nuet som kritik osv, fast här med positiv klang – man kallade här alltså även sig själv för hipster.

Jazzens musik hörde samman med dess slangspråk i det att båda grundas på det spontant improviserade och ordlekande, på liknelserna och mönstren som söktes fram. Ordet ’like’ är väldigt vanligt, man verkar tycka sig se igenom själva språket och distanserar sig från det: allt är eller kan vara en liknelse – det som uttalas är inte direkt sant utan likt något, en bild av något. På ett sätt är återigen samtida eller senare filosofiska insikter hos den officiella vetenskapen här närvarande: den språkliga vändningen, där språket är en gemensam lek, ett spel med icke fastställda betydelser, samt den postmoderna misstron mot alla Grand Narratives, alla stora ideologiska system.

Den ryska filosofen Bachtin är känd för sina historiska analyser av den folkliga kulturen, grundad på skrattets uppfattning, som tar ner allt maktutövande och seriöst till ’folkkroppen’ och dess materiellt-kroppsliga nedre (könet, röven osv) för att där testa och pånyttföda det. Hos denna folkliga icke-officiella kultur har också alltid olika lekande slangspråk och svordomar utvecklats, vilket hos honom visas genom den franska renässansförfattaren Rabelais böcker. Denna skrattets uppfattning menas rentav finnas i grunden till utvecklingen av västerlandets konst och litteratur, och kan väl sedan även ses hos de musikaliska motkulturer som börjar spridas via teknologin/media från och med jazzen. Det är förresten här inte heller svårt att se senare kopplingar till t ex hiphop.

Hursomhelst, hipstern är den som tar dessa mer kroppsliga spontana uppfattningar, upptäckta genom den jazzmusik som skapats några decennier tidigare, och gör dem till sina i en protest mot vad som uppfattas som en felaktig ordning i samhället. När jazzen börjar inneslutas i dominanten, i den kulturindustriella produktionen, och inte längre talar till offentlighetens ordning utan från den, lösgör man dess rent pånyttfödande potential från sitt folkliga ursprung (dansen) och driver den till slut till sin spets. Jazzen drivs mot totalt oljud (kaos, frijazz) precis som den klassiska musikens avantgarde under samma period drivs mot sitt eget totala o-ljud (tystnad, John Cage). Denna känsla för faran att approprieras av dominanten, att t ex via det ekonomiska maskineriet (skivbolagen osv) lösgöras från en tidigare frihet i uttryck mot en riskerad stelning i tilltal, har alltid varit grundläggande för hipstern, i varierande grad. Det handlar egentligen om föreställningsfält liknande Adornos, där dock inte populärmusiken överges utan hela tiden omformas, kanske eftersom man känner på sig att den centrala punkten hos denna motkulturella kritik ännu inte helt förts fram, ännu inte gjorts hörbar utan måste fortsätta förvaltas, inte får överges.

Om man nu trots den diffusa etymologin kan säga att hipstern med sina uttryck och preferenser uppvisar en sorts bild av höftens (kroppens) rörelser kan man se en parallell i vårt svenska uttryck ’att höfta’: alltså att gå på känsla, att göra på ett ungefär, styra sig fram via kroppens uppfattning, gentemot t ex den officiella suveränens strikta lagmässighet. Att alltså inte ta saker speciellt seriöst, att hela tiden hålla sig ’cool’, vilket ju är ett annat viktigt uttryck som föds i dessa kretsar (se: cool jazz, Miles Davis Birth of the Cool osv), alltså att hela tiden lyckas kontrollera alla de affektioner man utsätts för i (det moderna) livet. Hipstern, denna höftare i offentligheten, har alltså infunnit och uppfunnit sig genom de uttryck som registreras i jazzmusiken, dessa mer spontana kroppsliga uppfattningar. Men denna figur, eller denna benämning, verkade dock i stort sett försvinna helt i och med jazzens nergång och rockmusikens födelse. Fast bara tillfälligt, som det skulle visa sig.

The return of the hip

Hipstern uppkom alltså i motkulturens födelse, som den figur i offentligheten som ville visa upp hur motkulturens uttryck lyckats se igenom den västerländska dominanta kulturens grund och såg vad som fanns under den – what’s ’underground’. Som sagt försvann figuren, men efter att de följande tilltalen och uttrycken, från och med rock’n’roll, splittrats och specialiserats i en myriad olika genrer och subkulturella identiteter har nu på senare tid hipstern visst dykt upp igen, som ett sakta men säkert samlande begrepp, som en benämning med den inbakade insikten av att alla dessa motkulturella uttryck ändå verkar ha något gemensamt. På denna andra sidan av motkulturens utveckling har hipstern återuppstått från de döda, med förvriden betydelse.

Något har hänt: ingen vill ha detta namn längre, det står nu för något felaktigt. Det innehåller inte längre någon positiv kraft, det är något nedsättande, något andra är (även om man kan misstänka sig själv genom att ens egna uttryck eller preferenser ofta passar in i dess kriterier).

Det kan ha insetts flera saker i denna betydelsevändning:

1. Tilltalet till den officiella kulturen har inte kunnat åstadkomma någon grundlig verklig förändring under motkulturens historia (trots att såklart vissa attityder förskjutits, officiella beslut påverkats osv). Alltså kan motkulturella intressen lätt ses som egentligen poänglösa.

2. Att se igenom kulturens grunder och relativiteter är (bl a pga informationsteknologin) inte längre exklusivt – att besvara eventuell maktmässig cynism med motsvarande form av utanförskap är att enbart visa upp tecknen för något som fler och fler redan blivit medvetna om: är att ’posera’. Posören var väl förresten också den tidigare, mer genreknutna versionen av just den negativa hipsterns figur.

3. Motkulturens uttryck har nu själv blivit de dominanta, dess kultur-/traditionskritiska uttryck är numera mer eller mindre normen: inga kroppsliga, sexuella eller förr oacceptabla uttryck är t ex förbjudna längre, så gott som allt är tillåtet. Som filosofen Agamben skriver är det rådande tillståndet i vår kulturella utveckling det där ”undantagstillståndet som en grundläggande politisk struktur i vår tid allt mer träder i förgrunden och ytterst tenderar att bli regel”. Med en annan beskrivning från hans undersökningar: bannet över det ’nakna livet’ som på olika sätt, med olika taktiker, gömts undan under civilisationens uppbyggnad, visas nu upp överallt. Just dessa insikter behöver egentligen ingen mer ytlig hjälp från någon som fortsätter klä sig i dess uttryck, specialisera sig ut ur en inbillad norm som inte längre gäller. Samtidigt innebär detta också att någon som tar motsatsen seriöst – försöker forma en identitet genom just hipsterhånandet eller den egna rädslan för dess öknamnighet – istället själv lätt blir en reklampelare för försvaret av det traditionellt politiskt/kulturellt konservativa (se t ex den kortlivade genren ’normcore’).

Det fel som uttrycks med hipsterbegreppet verkar svårt att nå fram till, inte minst eftersom de som använder begreppet samtidigt vet om att många av de olika sorters friheter motkulturen historiskt uttryckt, och som nu blivit mer och mer utspridda, ju i sig är vettiga – de är inte felet. Felet rör nog mera det som har att göra med hur motkulturer börjar forma egna hierarkier, börjar kristallisera ut de rätta sakerna, det rätta sättet att se ut/vara/tänka/tala för att vara ’äkta’ och inte en poser. (Slutpunkten för det ’äkta’ kom kanske med black metal, men det är en annan undersökning.) Risken att forma ett eget mikrokosmos av den styrande kulturella struktur man ju skulle vara emot verkar alltid vara överhängande, en risk vars problematik t ex teoretikern Spivak målar upp med meningen ’the emergent appropriated by the dominant’.

Felet rör kanske just detta att forma en identitet enligt en mall, en speciell unik identitet som är ’mot kulturen’ – som vill ta sig ur det ’vanliga’, trots att fler och fler andra vill samma sak. Felet kanske rentav ligger i hur själva språket med dess strukturer fångar in dessa aningar och känslor. Problemet är inte hur unik man är, eller att man ska få vara unik, problemet är om dessa uttryck används bara för att ta sig ut ur gemenskapen eller inte, och vad man menar med att placera sig på avstånd från den, om man med detta vill nå vad sociologer med Bourdieu talar om som ’kulturellt kapital’. Dels urholkas detta vad gäller det kulturella i och med internets teknologiska nivellering av alla monetära värden för en stor del kulturell ’information’ (musik, litteratur, film, bildkonst etc), dels kanske genom insikten att innehavet av ett kulturellt kapital rätt så uppenbarligen upprepar dominantens maktstrukturer. Hipstern ser nu ut att vara det slutgiltiga ordet för om man överhuvudtaget tar på sig en ((mot-)kulturell, stilmässig) identitet med sina handlingar, och om man med detta tar sig på allvar, med vilket menas: riktar sitt tilltal till en kulturellt styrande, maktmässig punkt. Det är det sista ordet som i gemenskapandets namn förnekar och förlöjligar detta allvar.

Men. På ett omvänt sätt kanske just detta sätt att lite på skoj, lite på allvar, kalla andra för hipster och samtidigt misstänka att du själv kanske ibland blir kallad detsamma, är det paradoxala sätt där en annan gemenskap håller på att byggas upp, och hur dess umgänge hålls ihop. För vad innebär egentligen gemenskapandet? Ser man till ordet verkar det handla om att skapa gemener, alltså sådana som är mindre, lägre, motsatsen till ’kapitäler’ om man säger så – alltså vad man kanske skulle kunna kalla ’folket’, om man med detta ser förbi ordets inkluderande/exkluderande karaktär kopplat till nationen och dess utsatta och istället närmar sig en mer ’planetarisk’ (som Spivak säger) och hypotetisk förståelse av ordet där det istället pekar mot människor i allmänhet bortom alla (makt-)anordningar.

Olika historiska perioder har ju format gemenskaper på olika sätt – det har använts maktstrukturer, lagar, teknologier, ideologier, trossystem osv. Här finns inte plats för något mer ingående historiskt exempel, utan det får räcka med att konstatera att dessa sätt nuförtiden mer och mer fortsätter ifrågasättas, ses igenom, alltså närmar sig just de initiala motkulturella insikterna. Samtidigt har några av dessa tidigare motkulturella upptäckare, hipstrarna, nu blivit de negativa exempel man speglar sig mot, trots att man upprätthåller deras grundläggande insikter.

Problemet är alltså sättet dessa insikter tidigare använts, de har riktats mot uppfattningar av kulturella maktsystem, t ex i form av marxism och liknande på 70-talet, eller som avantgardet osv. Dessa motmakter har approprierats, införlivats i systemet eller dött ut, de har inte kunnat förändra någon grund. Den nya insikten är kanske att grunden bör ändras själv, inom den egna gemenskapen, och att den inte är yttre, utan inre – eller snarare befinner sig i mellanrummet.

Gemen betyder ju vanlig, allmän, men också småelak, någon som inte ’odlat upphöjda ideal’ som det ofta brukat heta i gammal humanistisk litteratur – småsint, med ett annat gammelt ord. Det är ett av uttrycken för känslan som inte vill tillåta att andra ska ’tro att de är nåt’ när de ’blivit nåt’, t ex erhållit någon officiell benämning, ett ord som höjer någons status, som blir dennes identitet. Ett annat uttryck för detta är just förlöjligandet, skrattet, alla de där olika ’du ska inte tro du är nåt’-skämten som alltid finns i nära familjära umgängen, som återför till gemenskapen och bibehåller den, som alltså skapar gemener.

Detta att ’bli/vara nåt’ då, att ha en identitet. Skillnaden och samhörigheten mellan orden ’vara’ och ’ha’ i våra västerländska språk är just något Agamben utreder i The Use of Bodies, där det sammankopplas med Aristoteles uppdelning mellan essens och existens, potential och aktualitet. Långtifrån att vara något som bara rör någon sorts internt akademiskt och filosofiskt funderande menas detta ha haft grundläggande konsekvenser för den västerländska (numera mer eller mindre globala) kulturen, då detta tänkande grundlagt hur religionen, lagen, vetenskapen, språken, teknologierna sedan dess utvecklats, eller kort sagt: strukturerna för offentligheten runtom oss. Resonemangen är för långa för att ta upp här, men man kan säga att det som är viktigt här gäller det som kallas subjektiverings-processerna, de sätt man (via dessa strukturer) skapar sig som subjekt – som ordet betyder: man ’underkastar’ sig strukturerna. Heidegger är en annan som pratat kring detta, det som ’ligger under’ (subjekt, substans, essens, eller med tidigare grekiska ord: hypostas/ hypokeimenon) förstås i övergången från grekiska till latin, i samband med lag och religion osv, som det som ska realiseras i en aktualitet, i handling. ’Realisera din inre potential: hitta dig själv!’ som det brukar heta i diverse överpositiva självhjälpsböcker.

Agamben vill istället hitta det som sedan dess verkar ha gömts och glömts i språket kring dessa saker och menar att det som finns innan, eller utanför, uppdelningen mellan essens och existens, mellan att vara och ha, är ett användande-av-sig-själv. Han säger såhär: ”using-oneself means not pre-supposing oneself, not appropriating being to oneself in order to subjectivate oneself in a separate substance.”

Detta att ’ha’ sin identitet är just det som försöker appropriera ’vara’ till sig själv, som försöker göra sig till ägare över det som inte kan ägas, mästare över det som inte kan bemästras. Det hela gömmer en ’master/slave’-relation – det delar upp existensen i slav (subjekt) och samtidig ägare av detta subjekt, och försöker därmed på en gång föra samman dessa inuti samma varelse. På så sätt formas identiteterna igenom den västerländska kulturen och politiken, enligt dessa kritiska synsätt. De motkulturella impulserna som vill visa upp kulturens motsatser och undantag, som via västerlandets skapade teknologier under det senaste seklet släppts loss och vuxit fram till ett gigantiskt undantagstillstånd, verkar röra sig längre och längre in mot att just upptäcka och uppvisa även dessa grundläggande undantag – och kanske hör det nya användandet av begreppet ’hipster’ just hit.

Hipstern kan som sagt ur dessa kombinerade synvinklar på en gång ses som ett det postmoderna kulturtillståndets slutpunkt och början på något annat. Det är den slutgiltiga övergripande kulturellt skapade identitet som approprierar, införlivar, alla tidigare motkulturella uttryck – fast på ett omvänt, ’negativt’ sätt – till en början.

Dess nya positiva aspekt blir då, genom denna förståelse, en delvis annan. Det är en identitet som på en gång avsäger sig själv, eller som alltså i och med varje användning på sitt eget småsinta sätt påminner andra (och samtidigt sig själv) om att medan man nu gör, skapar, uttrycker vad man tycker om, inte koppla detta till vad vi kallar för en ’identitet’ – ett ord som kopplar ägandet av vara till sin varelse. Ordet kan i sin användning till och med sägas påpeka just den basala skillnaden mellan att säga något om någon och att vara någon, som ju faktiskt är betydelsen av onto-login ( = det man säger om att vara), alltså grunden i den västerländska filosofin, och visar upp dess problematik genom skrattets igenkännande. Det kan vidare genom dessa nya inbakade insikter sägas vara mer av en självreflektiv beskrivning, där dess uttalare använder sig själv genom igenkänningen i en annan, och kan genom detta utkastande av språkets infångande redskap skapa en fortsatt ny användning av detta själv.

Att vara en person som i sitt liv ifrågasätter den dominanta offentlighetens grunder verkar på den här vägen innebära att det stadie nåtts där man börjar ifrågasätta även själva beskrivandet av en person, samlat i ett paradoxalt begrepp där man hittar och uttrycker t ex sin smak och stil osv genom att just inte fastna i ett begrepp: vill du ifrågasätta din kultur måste du kanske alltså börja med att ifrågasätta dig själv. Hipstern ser ut att vara detta sista självkritiska ord, denna yttersta kulturella benämning som inte tror att den är något och på samma gång är det sätt som håller varandra i check i formandet av en gemenskap genom sin fortsatta användning. Kanske är det någonstans i dessa hörn som poängerna inuti figurens grundläggande insikter kan hittas. hipstas.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Odradek – singel 2

odradek2

https://soundcloud.com/ekivox/sets/odradek-singel-2

EKIVOX12

Posted in Info, Musik | Leave a comment

КОММУНИСТЕРБАНД МИКС

kommunisterband

Haft lust ett tag att spela in ett par blandband med musik gjord av folket på andra sidan kalla kriget. Gjorde det till slut. Härärom.

Skrev såhär på Mixcloud:
“Mix med diverse band & låtar från det gamla goa kommunistiska östblocket. Inspelat från mina vinyler. Engelska översättningar från albumkonvoluten där de finns, annars översatt via internet. Kyrilliska bokstäver transkriberade inom hakparentes. Kompletta låt- och albumlistor i kommentarsfältet.”

Volym 1 – Jordbruket.

Volym 2 – Rymdprogrammet.

Posted in Info, Musik | Tagged , , | 1 Comment

Konjure – Solis grava

EKIVOX10

Posted in Bild, Musik | Tagged , , , | Leave a comment

Toppen av trapetsen

I toppen av trapetsen
kan de byta sina hylsor
målade i de sista färgerna
med varandra
du ser dem inte tillsammans
kalkylera sin slitsamma vinst
som att de tjänade
på varandra
eller skitsamma

från spydiga frön i en hand
ditlagda
av en armhertigslav
höjs stilsamma röster
om seriösare skisser
på ett försvinnande koncept:
programmet ”Pappas polygoner”
upp till toppen av trapetsen

där de byter sina hylsor
ovanför alla ordalag
ända till sista parkett
där lyckade lögnernas vitbalans
kan korrigeras
spritpennas
med raka rörelser
hela vägen upp
till toppen av trapetsen

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Det riktiga rådet

Det riktiga rådet:
femton nakna män i medelålder
som ockuperar
milligram efter milligram av tårkanaler
och orkeslösningen förångas i luften
som om ingen saknades
och framtid efter framtid bearbetas
vecklas ut och in av gömda handflator
och ingen tänker på att gatstenar
fortfarande har betydelse
för blinda cyklister och de vandrande
veckorna.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Proportioner & propellrar

Medan proportionerna kavlas ut
av flygledartornens uppåt
Runt stommen av
    kadensen av en fråga
Vill maskinerna i luft
    mot jorden väl
I sina karaktärsdanade dräkter
guidas de ner av tornets spret
    till marken som bara kan svara med ekon

Medan proportionerna kavlas ut
från en deg som har jäst enligt lagen
Med ingredienser ur tesked & hink
    frågor & svar ur olika mått
Väl med recept
    kan de blandas
Men flygplatsen blir endast öde för oss
när skafferiet som lärde sig vissna
    har skalat bort trappan för Hertz

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Då, och då.

Jag får då och då
en bris av din hy –
min hybris.
Den drar jag ut på
äventyr med.

Hack i häl.
Schack i själ.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Avdelningen ‘Fiktiva skivtips': ANING

I en övergiven folkpark nära en torrlagd sjö vid gränsen mellan Härjedalen och Dalarna möttes i slutet av 2000-talet vid ett antal slumpmässiga tillfällen en grupp urbana explorerare, till slut alldeles för ofta för att de inte skulle börja prata med varandra. I konversationernas vanliga sökande efter referenspunkter visade sig snart att de allihop visst hade något gemensamt, alla fyra hade faktiskt exakt samma anledning att ta sig ut till denna glömda otillgängliga plats mellan skogarna: de smet nämligen från sina respektive bandrep, eftersom de var missnöjda med musiken som där blev till.

De bestämde sig då nu såklart för att starta ett eget band, som döptes till Aning, och arbetade samtidigt fram en plan. Nästa gång de träffades, på samma ställe, började de bygga en liten bosättning mitt i den torrlagda sjön, dit de så småningom forslade några dieselaggregat samt sina instrument. Det handlade om ett fåtal träruckel hopsatta av komponenter som söndersågade lastpallar samt annat löst upphittat. De möttes sedan där var tredje helg i månaden för att göra musik och snart även spela in den. Ingen i bandet träffades överhuvudtaget under övrig tid, och de känner fortfarande inte ens till varandras riktiga namn.

Det gör inte någon annan heller för den delen, men två skivor har i alla fall hittills släppts, med kantigt böljande ljudvågor av elektroakustisk rockmusik. Vill man se dem live spelar de enbart på nämnda övergivna folkpark, en gång om året – femton nätter efter fullmånen som följer efter vårdagjämningen. Vänta på västanvinden och följ sedan från skogsbrynet det kritvita lodjurets ljusglimtar (den har en gammal plastreflex föreställande ICA-reklamfiguren ICAnder fastknuten på svanstippen) för att hitta dit.

aning 1
ANING – CORRECT RATE/GHOST (2011)

1 Correct Rate Or Ghost (6:42)
2 Bucolic Follicles (2:30)
3 Recall Recall the Yesteryard (4:19)
4 Cementagram (3:39)
5 The Laster Pattern (1:46)
6 Aphelion Parking Lot (12:02)

aning 2
ANING – MIRRORWARD (2013)

1 Much Faster Weather (0:43)
2 Scenario de Janeiro (3:24)
3 Fickle Song of Need (2:56)
4 The Hostless Parasite (3:55)
5 Mirrorward, part 1 (7:30)
6 Mirrorward, part 2 (5:09)
7 Open Sesamean Eyes (Once More) (2:41)
8 Something Mystic, Screamed Or Circled (4:01)
9 At A Sharkless Distance From Her Home (4:05)
10 Southwest of the Beginning (4:08)
11 Thunderwear (2:10)

Posted in Bild, Musik, Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Knastrar gjorde dagen

Här, ett pejlat läge:
den glittrande lönlösa isen på älven
fick farten från bondgårdarna
att sänka sig över
Eriksbergs enstaka pimplare

Knastrar gjorde dagen
för nordkomna felvandrarn
i lysande reflex från bron
samlas hans geggiga objektiv
runt pimplarnas ovana föremål
jämfört med förra huvudet i långa hålet

Men han hoppas de får sig fisk
han hoppas dagen sig fortsätter
han hoppas isen sig aldrig sprack
och om den nu måste: att han för detta fick
välja ett ljud ur sitt eget samplingsbibliotek.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment