VGMNMGG, del4 / Behind the scenes: tillagningen av ett inlägg – om ord, böcker och ordböcker

förpackning


Det första man ser är ett gäng frågor: ”Var går gränsen mellan det smarta och det dumma? Mellan det verkliga och det overkliga? Mellan det ätbara och det läsbara? Mellan folk i allmänhet?” Med hjälp av öppningarna i dessa frågor öppnar man förpackningen.

 

innehållsförteckning


Man behöver inte alls ha sett det för att hänga med oss här idag, men vi kommer här att ta det förra avsnittet som exempel att utgå ifrån för dagens avsnitt. Det är inte så noga vad exakt det handlade om, man kan lätt följa med på vägen ändå. Det är ingen fara på taket, och det där taket är så högt uppe ändå. Sätt fåtöljen i er bekvämt, så kommer det ta ungefär ett djupt andetag innan vi sätter igång. Snart ska allt bli klart, som kristall i korvspad. Eller nåt.

Det förra avsnittet var för det första ännu ett försök, i smakvarianten ’Kafka light’ (se här Kurt Vonneguts graf på de vanligaste kännetecknen hos en Kafka, i jämförelse med andra varianter av förlopp). På detta sätt deklarerad behöver avsnittets förpackning för det andra såhär i efterhand förses med en innehållsförteckning:

  • Av de viktigare ingredienserna kan nämnas rörelse (i avsnittet fanns ett tydligt exempel hos bussens egna horisontella).
  • Avsnittet bestod även av en kontakt, mellan främst två (2) olika varelser, eller livsformer (former av liv) som är ett annat namn.
  • Denna kontakt i sig kan sedan ytterligare uppdelas i sina olika attribut och smakämnen, t ex som den tar sig form i en uppgörelse, en kritik, en reflektion och/eller en distraktion.
  • Dessa olika former bildades i sin tur under avsnittets tidsrymd mellan varelsers olika sätt att vara, att förstå och göra, i detta fall främst via språket, som tog sig olika vändningar mellan dessa varelser.
  • Alla dessa beståndsdelar var sammanlagt hopblandade inuti avsnittets kemiska lösning, ungefär som O’boy i mjölk.

För själva smakens skull finns väl inget mer att tillägga än den som upplevs av varje enskild konsument – men tillverkarna är såklart även stolta över produkternas specifika recept, och genom arbetet har de även blivit smått insatta i de olika ingrediensernas historia och kännetecken osv. Dessa är några av anledningarna till att man nu satt ihop detta Behind the Scenes-reportage, inte enkomt för de speciellt intresserade, för nördarna och fanatikerna, utan även för alla andra.

Man kommer i detta program att visa hur inläggen tillagas, bl a genom att diskutera de olika råvarorna med hjälp av diverse kännare, samt även genom att titta på odlingsplatserna, var dessa råvaror kommer ifrån, vilka recept och tillagningar som inspirerat oss till att testa laga ihop något eget. Man tar även upp valen av ingredienser och de sätt de satts ihop, man går igenom proceduren för att få fram alla de olika smaksakerna. Allt sånt. Man hoppas genom detta specialavsnitt kunna bidra med en sorts mer ingående förståelse i intresset, för de som nu är intresserade av intresset.

Reportaget kommer alltså att följa hela tillverkningsprocessen genom dess ingredienser och börjar med en av de grundläggande basvarorna i receptet, nämligen språket. Kockar i allmänhet nuförtiden pratar mycket om att använda sig av lokala ingredienser – det som finns i närområdet. Därför har vi också valt just det svenska språket i tillagningen, även om vissa andra språk också förekommer som kryddning. De olika språkliga smakämnen som ska tillagas plockas fram ur olika sorters hyllor och kataloger i chefskockens egna habitat. Vi har under processen även försökt bibehålla språkets vanlighet och inte blanda in diverse trendiga eller obefogade tekniker – utan att för den skull servera helt råa eller ogenomtänkta arrangemang.

Språk består som bekant av ännu mindre beståndsdelar, till exempel ord. Men hur vet man då vilka ord man ska använda sig av i lagandet? Det finns många sätt att tackla fram svar på denna fråga, som blir viktig eftersom den ju leder till helt olika resultat. Vi kommer alltså att göra som så här under detta reportage att vi ska bjuda in flera olika kännare i de olika områdena att samtala de olika frågorna med. Tanken är att man i slutändan närmare ska kunna urskilja de olika ingrediensernas kännetecken i sin munhåla, för att kanske få sig en lite trevligare eller mer detaljerad upplevelse.

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 3 (Ett nattligt möte, inklusive en ganska fri diskussion kring utredningen i Twin Peaks)

Efter att utredaren av utredningen i förra avsnittet hade lämnat in delrapporten av sin utredning av utredningen till avdelningens ledning tog denne en kort semester. Flög iväg till en flygplats nära Medelhavet och hyrde sig på en gång en liten bil. Åkte iväg längs de smala kustvägarna och stannade i någon trött liten by där rum fanns att hyra. Gjorde så nära ingenting som möjligt under en vecka och flög sedan hem igen.

En kväll några dagar efter hemkomsten satt utredaren på en nattbuss hem efter att ha druckit några öl med kollegorna. De hade sysslat mest med rutinartat pappersarbete sedan första utredningsfasen avklarats och man hade diskuterat hur nästa fas i utredningen ens skulle komma igång. Det kändes som att de inte hade några riktiga spår att köra vidare på och man började undra lite smått om hela utredningen varit ett slöseri med tid. Det fanns ingen anmälan om brott, verkade inte finnas något offer, ingen riktig misstänkt förövare än så länge. Det fanns visst en misstänkt övare, men sådana kunde man väl inte börja spana på i hemlighet hux flux som man ville? Nån måtta fick det väl vara, trots att hotbilden nu såg ut som den gjorde (de hade en mycket stor panoramabild av olika sorters hot upphängd på ena kortväggen i huvudrotelns kontorslandskap). Det enda som faktiskt fanns var ett mysterium som de inte visste vad de skulle göra med eller var det ens kommit ifrån. Jaja, ledningen fick väl säga sitt så fick de se vart det skulle leda. Man fick lämna det där nu helt enkelt och bara jobba vidare med det gamla vanliga så länge. Det var slutsatsen av kvällen.

Några hållplatser efter att utredaren gått på denna sista nattbuss hem, nästan tom pga vardag, och satt sig ner på ett av sätena näst längst bak, till höger vid fönstret, stannar bussen igen. På grund av inte något annat än en till hållplats. In i den halvmörka bussen snubblar från utombussens gata en kille som troligen fått i sig några fler öl än utredaren. Han snubblar svajigt hela vägen igenom fordonet till gangstersätena längst bak och utredaren får sig en kort men stirrig blick på sluttampen av färden. Ingen av de andra passagerarna reagerar på något märkbart sätt, vare sig den asiatiska äldre kvinnan som läser sin lilla smala pocketbok med ljusgrönt uppstickande bokmärke snett mittemot eller killen i svart hoodie och vit hörlurskabel några rader längre fram.

Bussen åker vidare. Det är tyst i någon minut, men så får utredaren en knack på axeln därifrån sätet rakt bakom. Just här i denna sekund förväntar sig denne ett gammalt vanligt ilsket berusat utfall om någon valfri fördom som blir en sådan där jobbig situation man blir tvungen att försöka lyckas hitta ett sätt att improvisera sig ur. Utredaren försöker snabbt komma ihåg vilka av dessa taktiker det nu varit som förr fungerat bäst medan denne vänder sig om på ett inövat samtidigt ovilligt och obrytt sätt, med en så antisocial blick som möjligt.

Killen där bakom visar sig dock prata rätt lugnt och sansat, även om med en viss brist på precision i tungförflyttningarna. Utredaren släpper rätt fort, säkert redan under förloppet av de två första meningarna, garden. Killen i baksätet börjar med ett konstaterande, som snart avslutas i en: därtill relaterad frågeställning.

”Öh du jag känner igen dig. Spelade inte du utredaren i det förra avsnittet av den där bloggföljetongen, vad heter den. Vad gör man för grejer och varför eller nåt liknande?”

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 2 (om tid, otid och en podd)

Recap


Här kommer den då. Del två i denna rullande övning där en blogg på internet försöker hitta sätt att hantera den kanske helt omöjliga fråga som hamnat där i titeln. Hur ska det gå? Vilka tveksamma svar eller inte kommer att dra sig ur författarens inre käft? Kommer hen gå vilse i sina ordbyggen? Vad håller hen ens på med egentligen? Vi får väl se. Som i de flesta andra otroligt spännande följetonger kommer här först en snabb recap av förra avsnittet.

Förra textavsnittets grepp visade sig vara ett grepp som tog sig runt omkring det stora hela i frågans filosofiska huvudtema, området mellan tänka och göra, och försökte brotta ner det till marken – det var en rörelse neråt, en lätt båge. Inuti denna båge snoddes det även ut lite andra ämnen ur några stora gamla lådor författaren inte verkade kunna hålla sig ifrån. Utöver själva huvudtrådens material vädrades lite snabbt en mixad kollektion av ämnen som tiden, som högt och lågt, relationen människa och djur (eller natur), språk och text och visa (som musik eller gest), det egna och det andra, döden och livet och diverse, med beskrivandet av allt detta. Det gamla vanskliga.

Alla dessa nystan följde med på vägen ner mot marken: kanske ville författaren brotta ner dem för att få dem att inte verka så farliga som man annars kan tro? Vi kan bara spekulera. Författaren förklarade sig aldrig. Men var det allt då, räcker avsnittet som avklarad förklaring på vad exakt man gör när man gör saker? Nja, vi väljer istället att se det som något av en början. Ett exempel, eventuellt, på att inkludera själva röjandet av scenytan som första akten av en föreställning, innan allt annat börjar.

En liknande procedur i djurriket (för att anknyta en knut till tråden om relationen människa & djur) kan få illustrera förloppet. I The Stack – On Software and Sovereignty, en bok som egentligen handlar om den sammanlagda strukturen hos den nutida globala informationsteknologin, bryter Benjamin H. Bratton in en allegorisk inpass i en diskussion om inramningens funktioner genom att ta upp ett citat från den postmoderna duon Deleuze/Guattari, vilka i sin tur citerar Elizabeth Grosz. Denna trippelmacka av citat handlar om en viss fågel (vars släkting nyligen kunde ses på sitt eget bokstavligt showstjälande hörn i Planet Earth 2): den tandnäbbade lövsalsfågeln. Denna lilla fågel – som ser helt vanlig ut (se här) – har som sin arts grej att slita loss löv från de höga träden så att de faller ner till marken, där den vänder deras ljusa reflekterande sida uppåt.

Genom att dra ner det höga som står ivägen skapar den alltså sig en liten scen i gläntan, dels väl för att visa upp sig men dels också för att på så sätt kommunicera med sina läten, eller sina tecken. Fågeln i fråga formar med sina handlingar en sorts kontaktyta, kan man säga, där den med sitt eget uttryck på sin egen plats vill nå fram till andra av sin art, för att få ihop eller underhålla ett umgänge:

it constructs a stage for itself like a ready-made; and directly above, on a creeper or branch, it sings a complex song made up from its own notes and, at intervals, those of other birds that it imitates; it is a complete artist. Beyond what is needed for survival in the moment, this act of self-framing sets the world in motion with a composition that motivates communion.

Här fortsätter stycket sedan med att tala om ’jordens komponerbarhet’:

The composability of the Earth is “not linked to some intrinsic relation to one’s own body but exactly the opposite: it is linked to those processes of distancing and the production of a plane of composition that abstracts sensation from the body.”

Att komponera den egna platsen på jorden via ett kroppsligt uttryck distanserat till den egna varelsen: det ser ut att vara ett annat sätt att sammanfatta avsnittets slutkontenta. Nog om fåglar nu, men när vi ändå är inne på metaforer och saker som kan flyga: pilotavsnittet tog sina passagerare i sin lille språkfarkost till post och kraschade alltihop ner i backen – vilket ju är en av alla saker man kan göra.

När flygplanskrascher händer irl brukar det snart börja frågas sig om det var medvetet eller om det var på grund av något fysiskt/psykiskt fel, eller något tekniskt, kanske ifall maskinen blev kapad. En krasch drar fram skillnaderna mellan de mänskligt tillverkade materialen och de mänskliga kropparna med deras innehåll – mellan det som görs och det som ärs. Var det pilotens egna fel eller någon annans eller var det teknologin som började strula? Man frågar sig. Tillsätter en utredning. Var det ett brott eller vem är ansvarig?

Och det är just en sådan utredning, för att ta sig från metaforerna tillbaka till verkligheten, som nu ska ta fart här i serien. Kraschplatsen ska rekognosceras, det ska dras vidare i de olika ledtrådar som visat sig i det utspridda materialet. De teknologier som här främst ska utredas är istället språket, texten. Precis som i flygets och fågelns fall kan dessa användas i rörelser ’neråt’, på olika bra eller dåliga sätt, som vi sett – men det finns också en motsatt rörelse, rörelsen ’uppåt’. Den kan också göras. Också på bra eller dåliga sätt. Här finns ju t ex flygplanets poäng: att till slut lyckas trotsa den tyngdkraft som drar neråt – för en snabbare kommunikation. Denna sorts rörelse togs lite snabbt upp i första delen, angående höjder och platåer, men kommer få en tydligare roll i avsnitt två, som nu ska ta och börja.

Och greppet här då – i den första scenen, efter att recap-montaget fejdats till svart – är det desorienterande, det som börjar på ett helt annat ställe än där förra avsnittet slutade. Förtexterna rullar förbi, något rör sig. Vi får se vart det leder.

Read More »

Posted in Ord | Leave a comment

Vad gör man när man gör grejer, del 1

Kursplan


Jag funderade här nyss på om jag inte skulle ta och göra en grej. Sen kom jag plötsligt på att man ju kan tänka: varför ska man göra något överhuvudtaget, vad är det man gör eller varför gör man ens grejer och vad ska man ens göra? Så tänkte jag dessa saker också, och sen lite varför man kan tänka på dem, och så kom jag på att jag ska nog ha mig en liten kurs, för min egen och vems som vills skull, om vad det nu är man gör när man gör grejer och tänker på att göra dem eller på att tänka på dem. Så vet man kanske lite bättre sen.

I denna den första delen av den här kursen jag just kom på att göra tänkte jag börja med att gå igenom lite vad andra – författare, filosofer, andra sådana som gör iordning bokstäver – har sagt om vad man kan säga om vad man kan göra, så har man någonstans att börja från början när man ska fortsätta prata om vad man gör och så och så ser var man hamnar.

Är det, för det första, någon skillnad på att göra olika grejer? T ex: skriva en bok om andens fenomenologi eller bygga en liten blå båt? Kanske. Men eftersom jag själv har gått i skolor i ett par tre decennier nu, och fortfarande inte är helt säker på vad om något i det stora hela det skulle vara, hade det varit spännande att se vad man kan hitta på att säga om detta. Hursomhelst, kursens del ett får väl ta och börja nånstans här nu. Klockan är 2017, världen går med väldigt stor sannolikhet kanske snart under eller vem vet, och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag håller på med. Let’s go.

Atombomben & leken med greken


På grund av att jag har skaffat mig en säkert lite töntig tradition av att citera författaren Kurt Vonnegut i början av texter (har gjort det i två uppsatser hittills) kommer här snart helt plötsligt ett citat av författaren Kurt Vonnegut i början av den här texten. Han är ju död nu, men skrev däromkring det där 60-talet ett gäng s.k. kultklassiker, oftast mörka sci-fi-komedier som oftast ifrågasatte den seriösa litteraturen och kulturen i stort på diverse skojsiga sätt. En av de mest kända heter Cat’s Cradle, den handlar om hur fan man ens gör en komedi om atombomben (se även: Dr. Strangelove), den handlar även bl a om vetenskap och religion och vad det nu är man gör med alla de här grejerna.

En annan, filosofen Peter Sloterdijk, beskriver i sin Kritik av det cyniska förnuftet atombomben som ’västerlandets Buddha’. Sedan den uppfunnits, och genom att den finns, tvingar den fram funderingar – eller meditationer – om vad det är människorna nu har möjlighet att göra. Den är en grej som innehåller inuti sig den maximala möjligheten: att förinta typ hela världen. Egentligen är den den teknologiska slutpunkten på vad som kan göras i denna mening, och vad gör man då? Ända sedan dess har den ideologiska krisen varat, det s.k. postmoderna tillstånd som inte tillåter att någon ny stor sanning tar form som kan användas för att använda denna sak som aldrig får användas (igen). Och dessa är även de saker Vonnegut funderar över i sin bok. Och därifrån kommer detta lite skönt töntiga citat som jag nyss varnade för att det kunde dyka upp:

We do, doodley do, doodley do, doodley do,
What we must, muddily must, muddily must, muddily must;
Muddily do, muddily do, muddily do, muddily do,
Until we bust, bodily bust, bodily bust, bodily bust.

I boken är detta ett citat från en annan påhittad bok, nämligen ur skriften för den nya oseriösa religion som en i boken försöker starta. Stycket förklaras just innan såhär: ”Today I will be Bulgarian Minister of Education, Bokonon tells us. […] The meaning is crystal clear: Each one of us has to be what he or she is.” Både Kurt och Peter försöker i sina böcker leda lösandet åt det oseriösa hållet, och detta håll är förresten även anledningen till citerandet i mina egna uppsatser: de handlar också om problemen med det allt det där seriösa man får för sig och bl a lär sig i skolorna.

Hur som helst, på senare tid har det dykt upp en filosof, Giorgio Agamben, som väl egentligen är väldigt seriös och som gör upp med hela det västerländska tänkandet i grunden i sina böcker, men som i slutändan pekar åt liknande håll när han bryter isär språket på sätt som visar hur de tidigare seriösa sätten att prata om människan (som subjekt, identitet osv) inte har så mycket att komma med längre. Det handlar om att om man nu ska tänka på dessa saker ska man nog i så fall tänka sig förbi dessa ord, och i slutändan förbi själva språket, för att egentligen hamna någonstans där Vonnegut redan var i sitt försök till att lista ut vad man ska säga om vad man kan göra.

Agamben säger såhär i en av sina förklaringar av vad det är man gör när man gör saker:

And the painter, the poet, the thinker – and in general, anyone who practices a poiesis and an activity – are not the sovereign subjects of a creative operation and of a work. Rather, they are anonymous living beings who, by always rendering inoperative the works of language, of vision, of bodies, seek to have an experience of themselves and to constitute their life as form-of-life.

Det gamla grekiska ordet poiesis, som slängdes runt i teorier av t ex Aristoteles och grabbarna, betyder ju faktiskt i grunden bara ’att göra’. Men här gäller det alltså i första hand sådana saker som inte mest innebär att bara göra något direkt nödvändigt arbete eller att automatiskt reagera på något – t ex att diska en ho med disk eller kasta en atombomb på nån man inte håller med. Man kan säga att citatet är ett filosofiskt sätt att påminna om den beskrivning Agamben gör någon annanstans av att vara människa, något med att ”humanity is only the suspension of animality”.

Det är väl egentligen hela beskrivningen av mänskligheten som behövs här, men vad detta nu betyder, för att prata lite till, för det kan ju ändå utvecklas, är att vi blivit/blir människor genom att vi lyckats/lyckas stoppa oss själva från att vara djur (alltså genom att få sig att stanna upp från att reagera rent automatiskt/instinktivt), vilket inneburit språk och tidshantering osv. Att jag använder både dåtid och nutid i verben är just för att visa att detta inte bara har att göra med ancient history utan att denna process fortfarande hela tiden pågår hos alla – och det verkar fortfarande vara det som på olika sätt gäller i grunden vad gäller civilisation och tänkande osv.

Men vad som är poängen här är hur det officiella språket på senare tid tycks ha format teknologier som fungerar så automatiskt att denna grund – detta sätt att bli till, eller finna sig, genom just språket (vilket förresten kallas antropogenesen) – nästan helt kopplats bort från detsamma. I västerlandet har man kört på det sättet under några tusen år att det som kallas filosofi tillsammans med vetenskap och religion osv ibland krisat och behövt omstarta denna antropogenes, alltså ändrat på sättet man beskriver människan, vilket sedan utbildats via skolor till befolkningen. Men aldrig hela vägen, utan alltid så att denna platå för suspensionen, denna lilla höjd, kan fortsätta ägas av dessa skolor och institutioner. Det har bara kunnat berättas uppifrån denna höjd hur det officiella språket är tillåtet att filtrera dess människor, inte tvärtom. Detta sätt att fungera kanske också redan hela tiden funnits inuti de västerländska språken, och egentligen har de väl isåfall bara följt sin egen logik när de varelser som befinner sig inuti dem har försökt överleva tillsammans på bästa sätt, för att säga så.

Dessa sätt har dock under ett tag nu sakta krackelerat, till viss del inom själva filosofin osv, men inte minst via just motkulturens uttryck som mer och mer fritt började helt skita i hur den officiella kulturens språk beskrivit och styrt människorna under alla dessa sekel. Ungdomarna började här försöka uttrycka sig själva mer direkt, och började även dra fram det rent kroppsliga mer och mer i dessa uttryck. Denna process pågår ju fortfarande och kroppen visas nu upp överallt, inte minst i konsten, i feministiska demonstrationer osv, och den har även dragits in i akademins teorier. De höga och låga gränserna har till slut så gott som helt suddats ut, försöken att behålla den höga platån har kollapsat, och jag ser Agamben som en av de som försöker hitta ett nytt sätt att använda alla de institutioner som varit byggda enligt denna gamla modell.

Väldigt kort innebär det att människorna nu ska kunna gå in och använda dessa institutioner och anordningar mer direkt till och från sig själva och inte låta dem styra sig uppifrån längre. Därför denna pågående omvärdering och omvändning av de basala sakerna man överhuvudtaget gör, för att börja om någonstans, eftersom det mesta verkar ha kidnappats för institutionernas egna uppdelande syften, eftersom dessa så länge (ofta kanske ovetande) fungerat enligt modellen ’disciplinera fram subjekt’.

Subjektet och dess kompanjon identiteten är ord, som många påpekat, som fungerar som hävdande och/eller försvarande av ägandet av det ’egna’, det som är säkert och kan säkra ens överlevnad: namnet eller kulturen eller nationen osv. Subjektet är sedan alltid motsvarat av ett objekt, ofta genom historien imaginärt skapat (den västerländskt-’positiva’ kristna Guden, kungen, flaggan som idé, ordet eller Intet osv), men som nu till slut blivit gjort till en verklig grej, det slutgiltiga försvaret/hotet av identiteten: atombomben. Men med den uppenbara vetskapen om dess paradox – genom dess fulla användning dör du även själv och alla andra – börjar varelserna kanske inse att de väl inte vill göra sig till subjekt under något sådant påhitt. Bombens teknologiska paradox blir att den avvecklar de automatiska teknologierna inuti människorna, alltså får dem att stanna upp från det instinktiva försvaret och ta isär t ex språket för att se vad som kan göras – drar dem tillbaka till antropogenesen och hur man nu tar och blir en sån där människa nu igen, blir som folk igen.

Med de här citaten verkar alltså nu den officiella filosofin hunnit ikapp de insikter som den fria motkulturen haft för sig sedan åtminstone 60-talet (men som hela tiden även funnits gömd inom övrig konst och litteratur under århundraden), vilket kanske förresten, man vet aldrig, kan få skolorna och samhället osv att fortsätta vrida sig ur språkets grepp och istället utgå ifrån människorna i de olika former av liv de redan är innan språket, vilket citatet här menar är just vad de upptäcker och uttrycker med allt vad de nu gör, utan att de behöver hålla på och subjektivera sig.

Angående detta förresten kan man ju se att även många mer konstartade uttryck, eller bildmässiga göranden, just i detta nu (t ex på Instagram) också innehåller ett lekande och omvärderande av det gamla grekiska, av de gamla antika källorna till västerlandet – kolumner och statyer osv – fast på ett oseriöst sätt. Det verkar pågå överallt just nu, även Agamben talar ju om nödvändigheten av leken och profanerandet, eller att dra ner de heliga gamla grunderna till en gemensam användning.

Techno logic


För att gå tillbaka till Kurtcitatet igen och tolka loss på det: det man gör när man gör något verkar vara det man (alltså varje liten mänsklig varelse) måste göra utifrån vad man redan är: det som genom tiderna kallats natur eller liv eller själ, eller som man kan kalla personlighet, karaktär, köttpåserörelser osv – Agamben säger om detta ’form-av-liv’. Man kan inte heller veta exakt varför (aka ’muddily’), men ens kropp (inklusive hjärnan) använder det som är intressant för den i sin omgivning genom att ta isär denna för att sedan göra vad den redan är tänkt att göra med delarna, ända tills kroppen en dag tar slut. Användandet av delarna från nollpunkten, plus detta sista, döden alltså och den språkliga/tidsliga vetskapen om detta slut, kan sedan i det, jag vet inte (det låter mer dramatiskt än det är), ’livsformande’ görandet föras samman till ett lugn, som huvudkaraktären i boken säger just efter denna lilla tralliga visa: ”I made up a tune to go with that and I whistled it under my breath…”

Kanske är visandet i denna lilla visa också en av de enklaste förklaringarna av vad man har kallat visdomen. Den gör det som det innebär att göras till människa: får en att stanna upp, och  visar sen upp sätt att rikta om sig från den strikt automatiska överlevnaden. Eftersom vi verkar vara varelser som leker och härmas för att överleva (i detta kanske det inte är större skillnad mellan de varelser som skriver andars fenomenologi och de som bygger små blå båtar) så kan härmandet, eller användandet av teknologierna, leda till en oro (aka ångest) när man inte riktigt vet vilka framtida risker de för med sig eller kanske tvärtom ser vad de kan leda till, pga människans tidsuppfattning. Den vise är väl då här den som gör saker som visar hur man kan nå ett lugn, och inte stelna fast, så att en viss del eller hel gemenskap av folk kan fungera. Och det är väl det som kallas rätt-visa, att försöka visa rätt. Just so. Schysst asså. Men denna visdom kanske inte nu heller längre ska kunna tillhöra bara vissa stora seriösa filosofer, utan så svårt är det inte att visa varann dessa grejer. Alla kan göra det och gör det redan hela tiden. Det finns även många sätt att göra det på. Ett är att skratta åt saker inkl sig själv, ett annat göra visor eller låtar. Ett kan vara skriva om töntiga grejer på internet.

När vi nuförtiden har teknologier som dels kan göra så att de flesta inte behöver göra så mycket för att överleva, och dels har möjlighet att göra så att ingen överlever, behövs det nu kanske påminnelser om att man inte bara kan sluta göra saker, eller själv ingå i teknologierna, utan istället återgå till den egna kroppen och göra saker utifrån den själv genom att använda sig genom dessa teknologier och kunna hantera och skapa sin egen tid – inte låta sig påverkas av t ex de statiska behållare för samlad tid som mest formats för hot och säkerhet för att lättare kunna överleva rent automatiskt: alltså instinktivt, alltså som djur, eller snarare maskiner som härmar djur. Atombomben är ju t ex egentligen en extremt koncentrerad behållare av samlad tid (atompotentialer), som ska kunna producera ett totalt utlösande nu. Men även språket och texten osv kan vara detta. Att vara/bli människa blir då alltså att stanna upp och rikta sig, sina tankar och språk, mot ett lugn i linje med sig själv, mot att hela tiden försöka själv styra sig och hantera tiden genom att t ex ba göra lite kul saker, eller kanske saker som uttrycker en känsla (det djuriska) plus även samtidigt den plats där varelsen stannar upp från denna känsla, för att då kunna rikta kursen rätt.

Kursen ja, eller riktningen. Det är väl det kurser är till för. Att lyckas rikta om sin kropp. För något syfte. Syftet med denna första del av kursen om kursernas kurs är dock att sluta här. Men välkommen tillbaka, jag själv och den eventuelle, till nästa avsnitt som kommer att dra vidare i de här trådarna som plockats fram ur lådorna för att se vad som kan göras genom att göra det. hare gött hej så länge

Posted in Ord | Leave a comment

dikt_pics

För något år sen tryckte jag ihop en liten bilderbok med diverse gamla småtexter, förvillande lika sådana som ibland kallas dikter. Jag hade ju tänkt skriva ut den och hålla på, men eftersom jag är så slö (eller: hela tiden får annat för mig) så blir det ju fan aldrig av. Plus vadå det är ju ändå lättare nuförtiden att bara sätta saker på internet, så kan den som känner för att tjuvkika göra det. Tycker den är rätt go ändå, om man nu gillar såna knapsu grejer. Här är den iaf trevlig helg hejdå

Ladda ner/titta

framsida

Posted in Bild, Ord | Tagged , , , , | Leave a comment

Odradek – singel 2

odradek2

https://soundcloud.com/ekivox/sets/odradek-singel-2

EKIVOX12

Posted in Info, Musik | Leave a comment

КОММУНИСТЕРБАНД МИКС

kommunisterband

Haft lust ett tag att spela in ett par blandband med musik gjord av folket på andra sidan kalla kriget. Gjorde det till slut. Härärom.

Skrev såhär på Mixcloud:
“Mix med diverse band & låtar från det gamla goa kommunistiska östblocket. Inspelat från mina vinyler. Engelska översättningar från albumkonvoluten där de finns, annars översatt via internet. Kyrilliska bokstäver transkriberade inom hakparentes. Kompletta låt- och albumlistor i kommentarsfältet.”

Volym 1 – Jordbruket.

Volym 2 – Rymdprogrammet.

Posted in Info, Musik | Tagged , , | 1 Comment

Konjure – Solis grava

EKIVOX10

Posted in Bild, Musik | Tagged , , , | Leave a comment

Toppen av trapetsen

I toppen av trapetsen
kan de byta sina hylsor
målade i de sista färgerna
med varandra
du ser dem inte tillsammans
kalkylera sin slitsamma vinst
som att de tjänade
på varandra
eller skitsamma

från spydiga frön i en hand
ditlagda
av en armhertigslav
höjs stilsamma röster
om seriösare skisser
på ett försvinnande koncept:
programmet ”Pappas polygoner”
upp till toppen av trapetsen

där de byter sina hylsor
ovanför alla ordalag
ända till sista parkett
där lyckade lögnernas vitbalans
kan korrigeras
spritpennas
med raka rörelser
hela vägen upp
till toppen av trapetsen

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Det riktiga rådet

Det riktiga rådet:
femton nakna män i medelålder
som ockuperar
milligram efter milligram av tårkanaler
och orkeslösningen förångas i luften
som om ingen saknades
och framtid efter framtid bearbetas
vecklas ut och in av gömda handflator
och ingen tänker på att gatstenar
fortfarande har betydelse
för blinda cyklister och de vandrande
veckorna.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Proportioner & propellrar

Medan proportionerna kavlas ut
av flygledartornens uppåt
Runt stommen av
    kadensen av en fråga
Vill maskinerna i luft
    mot jorden väl
I sina karaktärsdanade dräkter
guidas de ner av tornets spret
    till marken som bara kan svara med ekon

Medan proportionerna kavlas ut
från en deg som har jäst enligt lagen
Med ingredienser ur tesked & hink
    frågor & svar ur olika mått
Väl med recept
    kan de blandas
Men flygplatsen blir endast öde för oss
när skafferiet som lärde sig vissna
    har skalat bort trappan för Hertz

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Då, och då.

Jag får då och då
en bris av din hy –
min hybris.
Den drar jag ut på
äventyr med.

Hack i häl.
Schack i själ.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Avdelningen ‘Fiktiva skivtips': ANING

I en övergiven folkpark nära en torrlagd sjö vid gränsen mellan Härjedalen och Dalarna möttes i slutet av 2000-talet vid ett antal slumpmässiga tillfällen en grupp urbana explorerare, till slut alldeles för ofta för att de inte skulle börja prata med varandra. I konversationernas vanliga sökande efter referenspunkter visade sig snart att de allihop visst hade något gemensamt, alla fyra hade faktiskt exakt samma anledning att ta sig ut till denna glömda otillgängliga plats mellan skogarna: de smet nämligen från sina respektive bandrep, eftersom de var missnöjda med musiken som där blev till.

De bestämde sig då nu såklart för att starta ett eget band, som döptes till Aning, och arbetade samtidigt fram en plan. Nästa gång de träffades, på samma ställe, började de bygga en liten bosättning mitt i den torrlagda sjön, dit de så småningom forslade några dieselaggregat samt sina instrument. Det handlade om ett fåtal träruckel hopsatta av komponenter som söndersågade lastpallar samt annat löst upphittat. De möttes sedan där var tredje helg i månaden för att göra musik och snart även spela in den. Ingen i bandet träffades överhuvudtaget under övrig tid, och de känner fortfarande inte ens till varandras riktiga namn.

Det gör inte någon annan heller för den delen, men två skivor har i alla fall hittills släppts, med kantigt böljande ljudvågor av elektroakustisk rockmusik. Vill man se dem live spelar de enbart på nämnda övergivna folkpark, en gång om året – femton nätter efter fullmånen som följer efter vårdagjämningen. Vänta på västanvinden och följ sedan från skogsbrynet det kritvita lodjurets ljusglimtar (den har en gammal plastreflex föreställande ICA-reklamfiguren ICAnder fastknuten på svanstippen) för att hitta dit.

aning 1
ANING – CORRECT RATE/GHOST (2011)

1 Correct Rate Or Ghost (6:42)
2 Bucolic Follicles (2:30)
3 Recall Recall the Yesteryard (4:19)
4 Cementagram (3:39)
5 The Laster Pattern (1:46)
6 Aphelion Parking Lot (12:02)

aning 2
ANING – MIRRORWARD (2013)

1 Much Faster Weather (0:43)
2 Scenario de Janeiro (3:24)
3 Fickle Song of Need (2:56)
4 The Hostless Parasite (3:55)
5 Mirrorward, part 1 (7:30)
6 Mirrorward, part 2 (5:09)
7 Open Sesamean Eyes (Once More) (2:41)
8 Something Mystic, Screamed Or Circled (4:01)
9 At A Sharkless Distance From Her Home (4:05)
10 Southwest of the Beginning (4:08)
11 Thunderwear (2:10)

Posted in Bild, Musik, Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Knastrar gjorde dagen

Här, ett pejlat läge:
den glittrande lönlösa isen på älven
fick farten från bondgårdarna
att sänka sig över
Eriksbergs enstaka pimplare

Knastrar gjorde dagen
för nordkomna felvandrarn
i lysande reflex från bron
samlas hans geggiga objektiv
runt pimplarnas ovana föremål
jämfört med förra huvudet i långa hålet

Men han hoppas de får sig fisk
han hoppas dagen sig fortsätter
han hoppas isen sig aldrig sprack
och om den nu måste: att han för detta fick
välja ett ljud ur sitt eget samplingsbibliotek.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Två-tre delar

-0-

Vi pratar
du pratar,
bra pratat!
Jag pratar
jag ljuger
en bit där i mitten,
bra ljuget!
Du märkte det
nästan direkt
men sa inget,
bra avvägt!

(Men om sanningen ska fram har
den två-tre delar:

-1-

Jag känner inte igen alla mina familjer om natten
däremellan finns en vandrande gräns
den loggas på min karta men den laggar
är man väl där på plats är den tiden ute och går vidare
mot de sista utvägarna som viskar i skymundan
om de fegaste avslutens axel mot golvet
måla måla Torne träsk

-2-

man lär sig spika endast genom att hamra
man skär sig mot en omgivning endast genom att vika undan för den innersta
resultaträkningen
man räds endast genom att vägra falla ur trans

-3-

Flimra inte trapetsvilt över jämmerlämningarna, verka inte
andetagen. Hur färskt kan dessa
tejpade lasson gestaltas?
De nyss levande sträcker sig. I en bok, i en lugn ugn.)

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment