Categories
Bild Ord

Pœxi omgång 1

Första omgången Pœxi släpptes igår: sju böcker! Vernissageutställning var på Galleri Gamla Farsot i Skjulet, Fiskhamnen, Göteborg.

Öppet även dessa dagar:

söndag 5 juni 15-18

söndag 12 juni 13-17 (inkl. musikframträdande)

Här är texten från informationsfoldern:

Long story short: 

En dag fick han Ralf lust att skriva något kort. Han kom sedan på att han ville skriva många sådana små texter. I den första av de små berättelser han skrev var det med ett djur. Han hade med ett djur även i den andra och så blev det ett tema. En annan begränsning blev att meningarna helst skulle vara korta och fick inte innehålla andra skiljetecken än punkt. Någon dag efter han hade skrivit ganska många kom han och vännen Jonas på att de ville göra pixiböcker av dem. Det hade ingen tänkt på från början. Men nu blev det så. Jonas ritade en massa fina bilder och fick dåligt betalt. Sedan till slut tog det lång tid och så var de klara. Titta nu på dem och man kan också läsa dem. Gör det noga även om det inte är så noga.

Short story long:

Det finns en plats där orden tar slut, och en där de börjar. Vi vet var orden började, då när vi var barn och det lästes pixiböcker för oss. Men vi som kallas vuxna då, är vi klara med språket, har vi lärt oss det nu? Har vi nått slutet? I så fall skulle det väl knappt finnas missförstånd i världen – men de ser ut att fyllas på hela tiden, nästan mer än vanligt. Vad förresten är ens språket för något? Men ok nä vi lever nog i en värld av vuxna som i stort sett vet vad de säger. Alla lärde vi ju oss språket när vi var små, vi såg hur mamma och pappa kunde uttyda den mystiska sanningen om vad som hände i pixiböckernas bilder, så att det alltid sades exakt samma sak om dem. De gjorde det med de där bokstäverna.

Där orden tar slut då – många har menat att en sådan plats ligger i området “poesi”. Det är bland annat där som språket upplöser sig självt, i brottet mellan ordens ljud och mening. För många är det en lite pinsam plats, kanske för att språket där verkar vilja säga något annat, vara mer eller mindre än det vanligen är. Samma sak kan överföras på de där galningarna som skriver denna poesi: de vill väl uppfattas som poeter så de kan få sig sådant som anseende och kulturellt kapital, låtsas som att de betyder något. Eller så är platsen kanske pinsam för att språket faktiskt verkligen tar slut där och visar hur vi inte kan ha dess betydelse, det blir för jobbigt.

Även pixiböcker blir ibland pinsamma, och inte bara i de stunder när man som vuxen funderar över det där med barn och kommers. Den första gången de blir pinsamma för oss har rentav att göra med själva uppkomsten och upptäckten av pinsamheten – då när man började växa upp och minnas sig själv som liten och istället ville ses mer och mer som de vuxna, de som läser sina tidningar utan bilder och där det väl ännu står den där sanningen i bokstäverna.

Men är det all slags sanning vi kan ha? Man kan se en annan vinkel i läsningar som försöker ta sig in i den ursprungliga betydelsen hos ordet ’poesi’. Ordet kommer nämligen från poiesis, ett ord för det slags görande som skiljer ut sig från praxis. Från den äldsta antika tiden går det att gräva fram en betydelse där detta poetiska görande har att göra med just en sanning som produceras i världen – och inte nödvändigtvis i utan med hjälp av vad som sägs. Det kan förklaras som produktionen av platsen för vår relation mellan sanning och historia, snarare än uttrycket av kreativitet hos en inre ’konstnärlig vilja’. Det handlar isåfall inte primärt om en ’poet/konstnär’ som ’vill något’, utan om vad som kan visa sig som sin sanning i och med själva produktionen.

Med ordet ’pixi’ är det svårare, det har ett mer okänt ursprung men har på något sätt att göra med en slags vätte, ett småfolk, i en uråldrig förkristlig och förskriftlig mytologi från de brittiska öarna. De har egentligen ingen motsvarighet utan är ett eget släkte, de verkar vara godartade men smått olydiga och även halvmänskliga. En sammanfattning från Wikipedia: ”Pixies are ’in-between’, not cursed by God or especially blessed. They do the unexpected, they bless the land, and are forest creatures whom other wild creatures find alluring and non-threatening. They love humans, taking some for mates, and are nearly ageless. They are winged, flitting from place to place.”

I sina små böcker hoppar de mellan ord och bild medan de blir kompisar med barnen de lär ut språket till. De har här och nu oväntat beblandat sig med poesins görande, där de lockar till sig de vilda djuren som vill ta sig in i bilderna. Är vi vuxna nu, behövs inga bilder längre? Är allting bara som det är, och rapporteras, i samhället? Vilken av sanningarna är sanningen? Har vi gjort oss av med alla bilder i orden, eller finns de kvar där under bokstäverna? Är vi kanske helt översköljda med dem? Om det finns en plats där orden börjar och en där de tar slut, finns här nu också en ’in-between’, för båda två samtidigt, där vi kan fortsätta lära oss språket igen – eller kanske snarare: lära oss hur vi lär oss att avlära oss språket. Den kallar sig pœxi.

Böckerna släpps via Meänpress förlag. Alla texter av mig och alla bilder av konstnär Jonas Börjesson.

Categories
Uncategorized

Covid vs Goliat

Texten trycks fysiskt i fanzineformat via Meänpress förlag.

Categories
Uncategorized

Kejsarens nya snuva

Om nu ordet politik, med den kanske mest klassiska definitionen,1se Aristoteles, Politiken, t ex 6.1278b & 9.1280b har att göra med frågan om hur staden eller samhället (polis) behöver ordnas för att kunna nå fram till ett bra liv är det tydligt hur ett officiellt utpekande av ett virus som samhällets primära fokus istället handlar om att basera dess ordning på det som inte är detta goda eller bra liv – på det som istället skiljer ut sig därifrån och blir ett hot mot livet och dess konsistens, såväl enskilt som gemensamt. Med ett ord fungerar detta virus som själva det politiska livets differens, och det är nu direkt utifrån denna punkt de mest övergripande besluten ska tas.

Eller kanske ännu närmare: vad gäller de fält som påverkar oss alla har vi dels politik och så har vi det som inte är politik, till exempel detta virus, denna ’nya influensa’ (som den ju bara hette till en början, enligt de där gamla affischerna som ännu hänger kvar inuti toaletterna), som nu i en helomvändning blivit till den direkta grunden för denna politik. Det är på dessa sätt det hela blir direkt och språkligt jämförbart med vissa omständigheter som pågått hos västvärldens officiella tänkande, i dess så kallade filosofi, under ett par sekel nu. Även här har en avdelning (Nietzsche är en uppenbar tidig figur i dessa kretsar) försökt placera grunden för tänkandet inte det som är och finns, i ’varat’, utan i ’intet’, det som inte är.

Enklare sett handlar det i allmänhet om just en differens, alltså om något annat som kan pekas ut där man kan ha tänkt sig en språklig stabilitet, en definition eller säkerhet. Denna interagerande motsättning mellan differens och identitet har rentav i tusentals år varit något av kärnfrågan inuti den process vi kallar filosofi. Om vi nu överför detta till en kritisk läsning av vår samtid gäller det att lyckas avgöra i vilka fall vi även här egentligen har att göra med rent språkliga kategorier och hur det som pågår runtomkring oss är direkt involverat i dessa språkligheter – här fortsätter alltså utforskandet av epidemikrisens språkliga sidor. Viruset innebär ju också i sig en kategori. Eller: sett på nära håll har virusets existens formats till den centrala punkt där språk och värld (eller ’verklighet’) möts för oss. Men detta gäller i så fall från båda håll.

Categories
Ord

Den sociala distansen

Som Tormod Otter Johansen påpekar i sin recension i GP av Giorgio Agambens nyliga och känsliga och ännu extremt angelägna bok Vilken punkt har vi nått? Epidemin som politik har det vi kallar för den ’sociala distanseringen’ blivit närmast en plikt i vårt plötsliga biopolitiska maktskifte där befolkningen, snarare än att ha rätten till hälsa, numera (idealt sett) styrs utifrån skyldigheten för varje invånare att vara konstant frisk. Vi tycks här mer eller mindre ha att göra med en slags renhetslag, en som fler och fler börjar inse – när man ser på det hela mer övergripande och politiskt, eller juridiskt – har sina direkta likheter med och kopplingar till de gamla strukturerna i Nazityskland och fascismen.

Categories
Ord

Tre gånger två palindromdikter

Categories
Musik Ord

Bokljudet “live” 210125

Categories
Ord

VGMNMGG del 5: Ledningen utnämner en vetenskapsman (Alright rocknroooll! GBV! GBV! GBV!)

Påhittad prolog


Ledningarna var ibland fulla med röster som pratade över och om varandra. Det handlade om telefonledningar kablar datalinjer av en massa olika slag. Nergrävda hela vägen under Atlanten eller att de fortfarande hängde på stolpar långt borta i skogsmörkren och ibland kortslöts av snön så att byarna fick dåligt internet.

Det var ofta ett enda stort mummel och krångligt att veta ibland var i alla dessa ledningar man skulle lyssna när man inte riktigt visste vad man skulle göra. Vilka som kunde leda åt något vettigt håll.

Många av dessa ledningar var mer eller mindre påhittade. Eller egentligen var de ju alla det, men det var inget man tänkte så mycket på bara man kunde prata med varandra genom dem. Det fanns några som var helt och hållet påhittade, vilket vissa tyckte var rätt onödigt men andra tyckte var bra eftersom det redan fanns för mycket påhittat som mest var dåligt. Man borde i så fall kunna hitta på bättre saker tänkte de sig. Och då kunde det vara bra med ställen att testa saker på. Känna efter lite vilka påhitt som kunde vara bättre än de dåliga, vilka det vore bra om de var riktiga – alltså riktades någonstans.

En av dessa ledningar har skymtat förbi i bakgrunden av denna följetong. De kan ibland vara ganska svåra att hitta fram till, dessa ledningar, just för att de är helt påhittade. De har t ex ingen hemsida där adress till ett huvudkontor står, det finns inga kontaktformulär osv. Men vi kan säga att denna ledning ibland skickar ut nyhetsbrev för att informera sina medlemmar om vad som händer där inom organisationen. Dessa nyhetsbrev skriver man lite på låtsas, dels eftersom organisationens fält hanterar just kopplingarna mellan det som är på låtsas och det som är på riktigt, men dels lite också för att gömma sig för de där som inte är med i leken – de som enbart bryr sig om sådant som för tillfället är på riktigt och inte kan tänka sig något annat.

Till detta avsnitt har regissören fått sig levererat ett fotografi, utan några instruktioner eller något annat mer än att på baksidan står det skrivet med en svart 0,5mm-tuschpenna i skrivstil: ”Huvudkontoret”. Regissören får helt enkelt anta att det gäller denna ledningens huvudkontor och att det är en bild de i så fall säkert har skickat över för att dra handlingen vidare. Men för att ändå inte avslöja alldeles för mycket innehåller fotot inga människor, ingen personal – det verkar vara taget efter stängning, ett fotografi av ett mänskligt öde kontorslandskap.

Categories
Ord

VGMNMGG, del4 / Behind the scenes: tillagningen av ett inlägg – om ord, böcker och ordböcker

förpackning


Det första man ser är ett gäng frågor: ”Var går gränsen mellan det smarta och det dumma? Mellan det verkliga och det overkliga? Mellan det ätbara och det läsbara? Mellan folk i allmänhet?” Med hjälp av öppningarna i dessa frågor öppnar man förpackningen.

 

innehållsförteckning


Man behöver inte alls ha sett det för att hänga med oss här idag, men vi kommer här att ta det förra avsnittet som exempel att utgå ifrån för dagens avsnitt. Det är inte så noga vad exakt det handlade om, man kan lätt följa med på vägen ändå. Det är ingen fara på taket, och det där taket är så högt uppe ändå. Sätt fåtöljen i er bekvämt, så kommer det ta ungefär ett djupt andetag innan vi sätter igång. Snart ska allt bli klart, som kristall i korvspad. Eller nåt.

Det förra avsnittet var för det första ännu ett försök, i smakvarianten ’Kafka light’ (se här Kurt Vonneguts graf på de vanligaste kännetecknen hos en Kafka, i jämförelse med andra varianter av förlopp). På detta sätt deklarerad behöver avsnittets förpackning för det andra såhär i efterhand förses med en innehållsförteckning:

  • Av de viktigare ingredienserna kan nämnas rörelse (i avsnittet fanns ett tydligt exempel hos bussens egna horisontella).
  • Avsnittet bestod även av en kontakt, mellan främst två (2) olika varelser, eller livsformer (former av liv) som är ett annat namn.
  • Denna kontakt i sig kan sedan ytterligare uppdelas i sina olika attribut och smakämnen, t ex som den tar sig form i en uppgörelse, en kritik, en reflektion och/eller en distraktion.
  • Dessa olika former bildades i sin tur under avsnittets tidsrymd mellan varelsers olika sätt att vara, att förstå och göra, i detta fall främst via språket, som tog sig olika vändningar mellan dessa varelser.
  • Alla dessa beståndsdelar var sammanlagt hopblandade inuti avsnittets kemiska lösning, ungefär som O’boy i mjölk.

För själva smakens skull finns väl inget mer att tillägga än den som upplevs av varje enskild konsument – men tillverkarna är såklart även stolta över produkternas specifika recept, och genom arbetet har de även blivit smått insatta i de olika ingrediensernas historia och kännetecken osv. Dessa är några av anledningarna till att man nu satt ihop detta Behind the Scenes-reportage, inte enkomt för de speciellt intresserade, för nördarna och fanatikerna, utan även för alla andra.

Man kommer i detta program att visa hur inläggen tillagas, bl a genom att diskutera de olika råvarorna med hjälp av diverse kännare, samt även genom att titta på odlingsplatserna, var dessa råvaror kommer ifrån, vilka recept och tillagningar som inspirerat oss till att testa laga ihop något eget. Man tar även upp valen av ingredienser och de sätt de satts ihop, man går igenom proceduren för att få fram alla de olika smaksakerna. Allt sånt. Man hoppas genom detta specialavsnitt kunna bidra med en sorts mer ingående förståelse i intresset, för de som nu är intresserade av intresset.

Reportaget kommer alltså att följa hela tillverkningsprocessen genom dess ingredienser och börjar med en av de grundläggande basvarorna i receptet, nämligen språket. Kockar i allmänhet nuförtiden pratar mycket om att använda sig av lokala ingredienser – det som finns i närområdet. Därför har vi också valt just det svenska språket i tillagningen, även om vissa andra språk också förekommer som kryddning. De olika språkliga smakämnen som ska tillagas plockas fram ur olika sorters hyllor och kataloger i chefskockens egna habitat. Vi har under processen även försökt bibehålla språkets vanlighet och inte blanda in diverse trendiga eller obefogade tekniker – utan att för den skull servera helt råa eller ogenomtänkta arrangemang.

Språk består som bekant av ännu mindre beståndsdelar, till exempel ord. Men hur vet man då vilka ord man ska använda sig av i lagandet? Det finns många sätt att tackla fram svar på denna fråga, som blir viktig eftersom den ju leder till helt olika resultat. Vi kommer alltså att göra som så här under detta reportage att vi ska bjuda in flera olika kännare i de olika områdena att samtala de olika frågorna med. Tanken är att man i slutändan närmare ska kunna urskilja de olika ingrediensernas kännetecken i sin munhåla, för att kanske få sig en lite trevligare eller mer detaljerad upplevelse.

Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 3 (Ett nattligt möte, inklusive en ganska fri diskussion kring utredningen i Twin Peaks)

Efter att utredaren av utredningen i förra avsnittet hade lämnat in delrapporten av sin utredning av utredningen till avdelningens ledning tog denne en kort semester. Flög iväg till en flygplats nära Medelhavet och hyrde sig på en gång en liten bil. Åkte iväg längs de smala kustvägarna och stannade i någon trött liten by där rum fanns att hyra. Gjorde så nära ingenting som möjligt under en vecka och flög sedan hem igen.

En kväll några dagar efter hemkomsten satt utredaren på en nattbuss hem efter att ha druckit några öl med kollegorna. De hade sysslat mest med rutinartat pappersarbete sedan första utredningsfasen avklarats och man hade diskuterat hur nästa fas i utredningen ens skulle komma igång. Det kändes som att de inte hade några riktiga spår att köra vidare på och man började undra lite smått om hela utredningen varit ett slöseri med tid. Det fanns ingen anmälan om brott, verkade inte finnas något offer, ingen riktig misstänkt förövare än så länge. Det fanns visst en misstänkt övare, men sådana kunde man väl inte börja spana på i hemlighet hux flux som man ville? Nån måtta fick det väl vara, trots att hotbilden nu såg ut som den gjorde (de hade en mycket stor panoramabild av olika sorters hot upphängd på ena kortväggen i huvudrotelns kontorslandskap). Det enda som faktiskt fanns var ett mysterium som de inte visste vad de skulle göra med eller var det ens kommit ifrån. Jaja, ledningen fick väl säga sitt så fick de se vart det skulle leda. Man fick lämna det där nu helt enkelt och bara jobba vidare med det gamla vanliga så länge. Det var slutsatsen av kvällen.

Några hållplatser efter att utredaren gått på denna sista nattbuss hem, nästan tom pga vardag, och satt sig ner på ett av sätena näst längst bak, till höger vid fönstret, stannar bussen igen. På grund av inte något annat än en till hållplats. In i den halvmörka bussen snubblar från utombussens gata en kille som troligen fått i sig några fler öl än utredaren. Han snubblar svajigt hela vägen igenom fordonet till gangstersätena längst bak och utredaren får sig en kort men stirrig blick på sluttampen av färden. Ingen av de andra passagerarna reagerar på något märkbart sätt, vare sig den asiatiska äldre kvinnan som läser sin lilla smala pocketbok med ljusgrönt uppstickande bokmärke snett mittemot eller killen i svart hoodie och vit hörlurskabel några rader längre fram.

Bussen åker vidare. Det är tyst i någon minut, men så får utredaren en knack på axeln därifrån sätet rakt bakom. Just här i denna sekund förväntar sig denne ett gammalt vanligt ilsket berusat utfall om någon valfri fördom som blir en sådan där jobbig situation man blir tvungen att försöka lyckas hitta ett sätt att improvisera sig ur. Utredaren försöker snabbt komma ihåg vilka av dessa taktiker det nu varit som förr fungerat bäst medan denne vänder sig om på ett inövat samtidigt ovilligt och obrytt sätt, med en så antisocial blick som möjligt.

Killen där bakom visar sig dock prata rätt lugnt och sansat, även om med en viss brist på precision i tungförflyttningarna. Utredaren släpper rätt fort, säkert redan under förloppet av de två första meningarna, garden. Killen i baksätet börjar med ett konstaterande, som snart avslutas i en: därtill relaterad frågeställning.

”Öh du jag känner igen dig. Spelade inte du utredaren i det förra avsnittet av den där bloggföljetongen, vad heter den. Vad gör man för grejer och varför eller nåt liknande?”

Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 2 (om tid, otid och en podd)

Recap


Här kommer den då. Del två i denna rullande övning där en blogg på internet försöker hitta sätt att hantera den kanske helt omöjliga fråga som hamnat där i titeln. Hur ska det gå? Vilka tveksamma svar eller inte kommer att dra sig ur författarens inre käft? Kommer hen gå vilse i sina ordbyggen? Vad håller hen ens på med egentligen? Vi får väl se. Som i de flesta andra otroligt spännande följetonger kommer här först en snabb recap av förra avsnittet.

Förra textavsnittets grepp visade sig vara ett grepp som tog sig runt omkring det stora hela i frågans filosofiska huvudtema, området mellan tänka och göra, och försökte brotta ner det till marken – det var en rörelse neråt, en lätt båge. Inuti denna båge snoddes det även ut lite andra ämnen ur några stora gamla lådor författaren inte verkade kunna hålla sig ifrån. Utöver själva huvudtrådens material vädrades lite snabbt en mixad kollektion av ämnen som tiden, som högt och lågt, relationen människa och djur (eller natur), språk och text och visa (som musik eller gest), det egna och det andra, döden och livet och diverse, med beskrivandet av allt detta. Det gamla vanskliga.

Alla dessa nystan följde med på vägen ner mot marken: kanske ville författaren brotta ner dem för att få dem att inte verka så farliga som man annars kan tro? Vi kan bara spekulera. Författaren förklarade sig aldrig. Men var det allt då, räcker avsnittet som avklarad förklaring på vad exakt man gör när man gör saker? Nja, vi väljer istället att se det som något av en början. Ett exempel, eventuellt, på att inkludera själva röjandet av scenytan som första akten av en föreställning, innan allt annat börjar.

En liknande procedur i djurriket (för att anknyta en knut till tråden om relationen människa & djur) kan få illustrera förloppet. I The Stack – On Software and Sovereignty, en bok som egentligen handlar om den sammanlagda strukturen hos den nutida globala informationsteknologin, bryter Benjamin H. Bratton in en allegorisk inpass i en diskussion om inramningens funktioner genom att ta upp ett citat från den postmoderna duon Deleuze/Guattari, vilka i sin tur citerar Elizabeth Grosz. Denna trippelmacka av citat handlar om en viss fågel (vars släkting nyligen kunde ses på sitt eget bokstavligt showstjälande hörn i Planet Earth 2): den tandnäbbade lövsalsfågeln. Denna lilla fågel – som ser helt vanlig ut (se här) – har som sin arts grej att slita loss löv från de höga träden så att de faller ner till marken, där den vänder deras ljusa reflekterande sida uppåt.

Genom att dra ner det höga som står ivägen skapar den alltså sig en liten scen i gläntan, dels väl för att visa upp sig men dels också för att på så sätt kommunicera med sina läten, eller sina tecken. Fågeln i fråga formar med sina handlingar en sorts kontaktyta, kan man säga, där den med sitt eget uttryck på sin egen plats vill nå fram till andra av sin art, för att få ihop eller underhålla ett umgänge:

it constructs a stage for itself like a ready-made; and directly above, on a creeper or branch, it sings a complex song made up from its own notes and, at intervals, those of other birds that it imitates; it is a complete artist. Beyond what is needed for survival in the moment, this act of self-framing sets the world in motion with a composition that motivates communion.

Här fortsätter stycket sedan med att tala om ’jordens komponerbarhet’:

The composability of the Earth is “not linked to some intrinsic relation to one’s own body but exactly the opposite: it is linked to those processes of distancing and the production of a plane of composition that abstracts sensation from the body.”

Att komponera den egna platsen på jorden via ett kroppsligt uttryck distanserat till den egna varelsen: det ser ut att vara ett annat sätt att sammanfatta avsnittets slutkontenta. Nog om fåglar nu, men när vi ändå är inne på metaforer och saker som kan flyga: pilotavsnittet tog sina passagerare i sin lille språkfarkost till post och kraschade alltihop ner i backen – vilket ju är en av alla saker man kan göra.

När flygplanskrascher händer irl brukar det snart börja frågas sig om det var medvetet eller om det var på grund av något fysiskt/psykiskt fel, eller något tekniskt, kanske ifall maskinen blev kapad. En krasch drar fram skillnaderna mellan de mänskligt tillverkade materialen och de mänskliga kropparna med deras innehåll – mellan det som görs och det som ärs. Var det pilotens egna fel eller någon annans eller var det teknologin som började strula? Man frågar sig. Tillsätter en utredning. Var det ett brott eller vem är ansvarig?

Och det är just en sådan utredning, för att ta sig från metaforerna tillbaka till verkligheten, som nu ska ta fart här i serien. Kraschplatsen ska rekognosceras, det ska dras vidare i de olika ledtrådar som visat sig i det utspridda materialet. De teknologier som här främst ska utredas är istället språket, texten. Precis som i flygets och fågelns fall kan dessa användas i rörelser ’neråt’, på olika bra eller dåliga sätt, som vi sett – men det finns också en motsatt rörelse, rörelsen ’uppåt’. Den kan också göras. Också på bra eller dåliga sätt. Här finns ju t ex flygplanets poäng: att till slut lyckas trotsa den tyngdkraft som drar neråt – för en snabbare kommunikation. Denna sorts rörelse togs lite snabbt upp i första delen, angående höjder och platåer, men kommer få en tydligare roll i avsnitt två, som nu ska ta och börja.

Och greppet här då – i den första scenen, efter att recap-montaget fejdats till svart – är det desorienterande, det som börjar på ett helt annat ställe än där förra avsnittet slutade. Förtexterna rullar förbi, något rör sig. Vi får se vart det leder.

Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 1

Kursplan


Jag funderade här nyss på om jag inte skulle ta och göra en grej. Sen kom jag plötsligt på att man ju kan tänka: varför ska man göra något överhuvudtaget, vad är det man gör eller varför gör man ens grejer och vad ska man ens göra? Så tänkte jag dessa saker också, och sen lite varför man kan tänka på dem, och så kom jag på att jag ska nog ha mig en liten kurs, för min egen och vems som vills skull, om vad det nu är man gör när man gör grejer och tänker på att göra dem eller på att tänka på dem. Så vet man kanske lite bättre sen.

I denna den första delen av den här kursen jag just kom på att göra tänkte jag börja med att gå igenom lite vad andra – författare, filosofer, andra sådana som gör iordning bokstäver – har sagt om vad man kan säga om vad man kan göra, så har man någonstans att börja från början när man ska fortsätta prata om vad man gör och så och så ser var man hamnar.

Är det, för det första, någon skillnad på att göra olika grejer? T ex: skriva en bok om andens fenomenologi eller bygga en liten blå båt? Kanske. Men eftersom jag själv har gått i skolor i ett par tre decennier nu, och fortfarande inte är helt säker på vad om något i det stora hela det skulle vara, hade det varit spännande att se vad man kan hitta på att säga om detta. Hursomhelst, kursens del ett får väl ta och börja nånstans här nu. Klockan är 2017, världen går med väldigt stor sannolikhet kanske snart under eller vem vet, och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag håller på med. Let’s go.

Atombomben & leken med greken


På grund av att jag har skaffat mig en säkert lite töntig tradition av att citera författaren Kurt Vonnegut i början av texter (har gjort det i två uppsatser hittills) kommer här snart helt plötsligt ett citat av författaren Kurt Vonnegut i början av den här texten. Han är ju död nu, men skrev däromkring det där 60-talet ett gäng s.k. kultklassiker, oftast mörka sci-fi-komedier som oftast ifrågasatte den seriösa litteraturen och kulturen i stort på diverse skojsiga sätt. En av de mest kända heter Cat’s Cradle, den handlar om hur fan man ens gör en komedi om atombomben (se även: Dr. Strangelove), den handlar även bl a om vetenskap och religion och vad det nu är man gör med alla de här grejerna.

En annan, filosofen Peter Sloterdijk, beskriver i sin Kritik av det cyniska förnuftet atombomben som ’västerlandets Buddha’. Sedan den uppfunnits, och genom att den finns, tvingar den fram funderingar – eller meditationer – om vad det är människorna nu har möjlighet att göra. Den är en grej som innehåller inuti sig den maximala möjligheten: att förinta typ hela världen. Egentligen är den den teknologiska slutpunkten på vad som kan göras i denna mening, och vad gör man då? Ända sedan dess har den ideologiska krisen varat, det s.k. postmoderna tillstånd som inte tillåter att någon ny stor sanning tar form som kan användas för att använda denna sak som aldrig får användas (igen). Och dessa är även de saker Vonnegut funderar över i sin bok. Och därifrån kommer detta lite skönt töntiga citat som jag nyss varnade för att det kunde dyka upp:

We do, doodley do, doodley do, doodley do,
What we must, muddily must, muddily must, muddily must;
Muddily do, muddily do, muddily do, muddily do,
Until we bust, bodily bust, bodily bust, bodily bust.

I boken är detta ett citat från en annan påhittad bok, nämligen ur skriften för den nya oseriösa religion som en i boken försöker starta. Stycket förklaras just innan såhär: ”Today I will be Bulgarian Minister of Education, Bokonon tells us. […] The meaning is crystal clear: Each one of us has to be what he or she is.” Både Kurt och Peter försöker i sina böcker leda lösandet åt det oseriösa hållet, och detta håll är förresten även anledningen till citerandet i mina egna uppsatser: de handlar också om problemen med det allt det där seriösa man får för sig och bl a lär sig i skolorna.

Hur som helst, på senare tid har det dykt upp en filosof, Giorgio Agamben, som väl egentligen är väldigt seriös och som gör upp med hela det västerländska tänkandet i grunden i sina böcker, men som i slutändan pekar åt liknande håll när han bryter isär språket på sätt som visar hur de tidigare seriösa sätten att prata om människan (som subjekt, identitet osv) inte har så mycket att komma med längre. Det handlar om att om man nu ska tänka på dessa saker ska man nog i så fall tänka sig förbi dessa ord, och i slutändan förbi själva språket, för att egentligen hamna någonstans där Vonnegut redan var i sitt försök till att lista ut vad man ska säga om vad man kan göra.

Agamben säger såhär i en av sina förklaringar av vad det är man gör när man gör saker:

And the painter, the poet, the thinker – and in general, anyone who practices a poiesis and an activity – are not the sovereign subjects of a creative operation and of a work. Rather, they are anonymous living beings who, by always rendering inoperative the works of language, of vision, of bodies, seek to have an experience of themselves and to constitute their life as form-of-life.

Det gamla grekiska ordet poiesis, som slängdes runt i teorier av t ex Aristoteles och grabbarna, betyder ju faktiskt i grunden bara ’att göra’. Men här gäller det alltså i första hand sådana saker som inte mest innebär att bara göra något direkt nödvändigt arbete eller att automatiskt reagera på något – t ex att diska en ho med disk eller kasta en atombomb på nån man inte håller med. Man kan säga att citatet är ett filosofiskt sätt att påminna om den beskrivning Agamben gör någon annanstans av att vara människa, något med att ”humanity is only the suspension of animality”.

Det är väl egentligen hela beskrivningen av mänskligheten som behövs här, men vad detta nu betyder, för att prata lite till, för det kan ju ändå utvecklas, är att vi blivit/blir människor genom att vi lyckats/lyckas stoppa oss själva från att vara djur (alltså genom att få sig att stanna upp från att reagera rent automatiskt/instinktivt), vilket inneburit språk och tidshantering osv. Att jag använder både dåtid och nutid i verben är just för att visa att detta inte bara har att göra med ancient history utan att denna process fortfarande hela tiden pågår hos alla – och det verkar fortfarande vara det som på olika sätt gäller i grunden vad gäller civilisation och tänkande osv.

Men vad som är poängen här är hur det officiella språket på senare tid tycks ha format teknologier som fungerar så automatiskt att denna grund – detta sätt att bli till, eller finna sig, genom just språket (vilket förresten kallas antropogenesen) – nästan helt kopplats bort från detsamma. I västerlandet har man kört på det sättet under några tusen år att det som kallas filosofi tillsammans med vetenskap och religion osv ibland krisat och behövt omstarta denna antropogenes, alltså ändrat på sättet man beskriver människan, vilket sedan utbildats via skolor till befolkningen. Men aldrig hela vägen, utan alltid så att denna platå för suspensionen, denna lilla höjd, kan fortsätta ägas av dessa skolor och institutioner. Det har bara kunnat berättas uppifrån denna höjd hur det officiella språket är tillåtet att filtrera dess människor, inte tvärtom. Detta sätt att fungera kanske också redan hela tiden funnits inuti de västerländska språken, och egentligen har de väl isåfall bara följt sin egen logik när de varelser som befinner sig inuti dem har försökt överleva tillsammans på bästa sätt, för att säga så.

Dessa sätt har dock under ett tag nu sakta krackelerat, till viss del inom själva filosofin osv, men inte minst via just motkulturens uttryck som mer och mer fritt började helt skita i hur den officiella kulturens språk beskrivit och styrt människorna under alla dessa sekel. Ungdomarna började här försöka uttrycka sig själva mer direkt, och började även dra fram det rent kroppsliga mer och mer i dessa uttryck. Denna process pågår ju fortfarande och kroppen visas nu upp överallt, inte minst i konsten, i feministiska demonstrationer osv, och den har även dragits in i akademins teorier. De höga och låga gränserna har till slut så gott som helt suddats ut, försöken att behålla den höga platån har kollapsat, och jag ser Agamben som en av de som försöker hitta ett nytt sätt att använda alla de institutioner som varit byggda enligt denna gamla modell.

Väldigt kort innebär det att människorna nu ska kunna gå in och använda dessa institutioner och anordningar mer direkt till och från sig själva och inte låta dem styra sig uppifrån längre. Därför denna pågående omvärdering och omvändning av de basala sakerna man överhuvudtaget gör, för att börja om någonstans, eftersom det mesta verkar ha kidnappats för institutionernas egna uppdelande syften, eftersom dessa så länge (ofta kanske ovetande) fungerat enligt modellen ’disciplinera fram subjekt’.

Subjektet och dess kompanjon identiteten är ord, som många påpekat, som fungerar som hävdande och/eller försvarande av ägandet av det ’egna’, det som är säkert och kan säkra ens överlevnad: namnet eller kulturen eller nationen osv. Subjektet är sedan alltid motsvarat av ett objekt, ofta genom historien imaginärt skapat (den västerländskt-’positiva’ kristna Guden, kungen, flaggan som idé, ordet eller Intet osv), men som nu till slut blivit gjort till en verklig grej, det slutgiltiga försvaret/hotet av identiteten: atombomben. Men med den uppenbara vetskapen om dess paradox – genom dess fulla användning dör du även själv och alla andra – börjar varelserna kanske inse att de väl inte vill göra sig till subjekt under något sådant påhitt. Bombens teknologiska paradox blir att den avvecklar de automatiska teknologierna inuti människorna, alltså får dem att stanna upp från det instinktiva försvaret och ta isär t ex språket för att se vad som kan göras – drar dem tillbaka till antropogenesen och hur man nu tar och blir en sån där människa nu igen, blir som folk igen.

Med de här citaten verkar alltså nu den officiella filosofin hunnit ikapp de insikter som den fria motkulturen haft för sig sedan åtminstone 60-talet (men som hela tiden även funnits gömd inom övrig konst och litteratur under århundraden), vilket kanske förresten, man vet aldrig, kan få skolorna och samhället osv att fortsätta vrida sig ur språkets grepp och istället utgå ifrån människorna i de olika former av liv de redan är innan språket, vilket citatet här menar är just vad de upptäcker och uttrycker med allt vad de nu gör, utan att de behöver hålla på och subjektivera sig.

Angående detta förresten kan man ju se att även många mer konstartade uttryck, eller bildmässiga göranden, just i detta nu (t ex på Instagram) också innehåller ett lekande och omvärderande av det gamla grekiska, av de gamla antika källorna till västerlandet – kolumner och statyer osv – fast på ett oseriöst sätt. Det verkar pågå överallt just nu, även Agamben talar ju om nödvändigheten av leken och profanerandet, eller att dra ner de heliga gamla grunderna till en gemensam användning.

Techno logic


För att gå tillbaka till Kurtcitatet igen och tolka loss på det: det man gör när man gör något verkar vara det man (alltså varje liten mänsklig varelse) måste göra utifrån vad man redan är: det som genom tiderna kallats natur eller liv eller själ, eller som man kan kalla personlighet, karaktär, köttpåserörelser osv – Agamben säger om detta ’form-av-liv’. Man kan inte heller veta exakt varför (aka ’muddily’), men ens kropp (inklusive hjärnan) använder det som är intressant för den i sin omgivning genom att ta isär denna för att sedan göra vad den redan är tänkt att göra med delarna, ända tills kroppen en dag tar slut. Användandet av delarna från nollpunkten, plus detta sista, döden alltså och den språkliga/tidsliga vetskapen om detta slut, kan sedan i det, jag vet inte (det låter mer dramatiskt än det är), ’livsformande’ görandet föras samman till ett lugn, som huvudkaraktären i boken säger just efter denna lilla tralliga visa: ”I made up a tune to go with that and I whistled it under my breath…”

Kanske är visandet i denna lilla visa också en av de enklaste förklaringarna av vad man har kallat visdomen. Den gör det som det innebär att göras till människa: får en att stanna upp, och  visar sen upp sätt att rikta om sig från den strikt automatiska överlevnaden. Eftersom vi verkar vara varelser som leker och härmas för att överleva (i detta kanske det inte är större skillnad mellan de varelser som skriver andars fenomenologi och de som bygger små blå båtar) så kan härmandet, eller användandet av teknologierna, leda till en oro (aka ångest) när man inte riktigt vet vilka framtida risker de för med sig eller kanske tvärtom ser vad de kan leda till, pga människans tidsuppfattning. Den vise är väl då här den som gör saker som visar hur man kan nå ett lugn, och inte stelna fast, så att en viss del eller hel gemenskap av folk kan fungera. Och det är väl det som kallas rätt-visa, att försöka visa rätt. Just so. Schysst asså. Men denna visdom kanske inte nu heller längre ska kunna tillhöra bara vissa stora seriösa filosofer, utan så svårt är det inte att visa varann dessa grejer. Alla kan göra det och gör det redan hela tiden. Det finns även många sätt att göra det på. Ett är att skratta åt saker inkl sig själv, ett annat göra visor eller låtar. Ett kan vara skriva om töntiga grejer på internet.

När vi nuförtiden har teknologier som dels kan göra så att de flesta inte behöver göra så mycket för att överleva, och dels har möjlighet att göra så att ingen överlever, behövs det nu kanske påminnelser om att man inte bara kan sluta göra saker, eller själv ingå i teknologierna, utan istället återgå till den egna kroppen och göra saker utifrån den själv genom att använda sig genom dessa teknologier och kunna hantera och skapa sin egen tid – inte låta sig påverkas av t ex de statiska behållare för samlad tid som mest formats för hot och säkerhet för att lättare kunna överleva rent automatiskt: alltså instinktivt, alltså som djur, eller snarare maskiner som härmar djur. Atombomben är ju t ex egentligen en extremt koncentrerad behållare av samlad tid (atompotentialer), som ska kunna producera ett totalt utlösande nu. Men även språket och texten osv kan vara detta. Att vara/bli människa blir då alltså att stanna upp och rikta sig, sina tankar och språk, mot ett lugn i linje med sig själv, mot att hela tiden försöka själv styra sig och hantera tiden genom att t ex ba göra lite kul saker, eller kanske saker som uttrycker en känsla (det djuriska) plus även samtidigt den plats där varelsen stannar upp från denna känsla, för att då kunna rikta kursen rätt.

Kursen ja, eller riktningen. Det är väl det kurser är till för. Att lyckas rikta om sin kropp. För något syfte. Syftet med denna första del av kursen om kursernas kurs är dock att sluta här. Men välkommen tillbaka, jag själv och den eventuelle, till nästa avsnitt som kommer att dra vidare i de här trådarna som plockats fram ur lådorna för att se vad som kan göras genom att göra det. hare gött hej så länge

Categories
Bild Ord

dikt_pics

För något år sen tryckte jag ihop en liten bilderbok med diverse gamla småtexter, förvillande lika sådana som ibland kallas dikter. Jag hade ju tänkt skriva ut den och hålla på, men eftersom jag är så slö (eller: hela tiden får annat för mig) så blir det ju fan aldrig av. Plus vadå det är ju ändå lättare nuförtiden att bara sätta saker på internet, så kan den som känner för att tjuvkika göra det. Tycker den är rätt go ändå, om man nu gillar såna knapsu grejer. Här är den iaf trevlig helg hejdå

Ladda ner/titta

framsida

Categories
Info Musik

Odradek – singel 2

odradek2


https://soundcloud.com/ekivox/sets/odradek-singel-2

EKIVOX12

Categories
Bild Musik

Konjure – Solis grava

EKIVOX10

Categories
Ord

Toppen av trapetsen

I toppen av trapetsen
kan de byta sina hylsor
målade i de sista färgerna
med varandra
du ser dem inte tillsammans
kalkylera sin slitsamma vinst
som att de tjänade
på varandra
eller skitsamma

från spydiga frön i en hand
ditlagda
av en armhertigslav
höjs stilsamma röster
om seriösare skisser
på ett försvinnande koncept:
programmet ”Pappas polygoner”
upp till toppen av trapetsen

där de byter sina hylsor
ovanför alla ordalag
ända till sista parkett
där lyckade lögnernas vitbalans
kan korrigeras
spritpennas
med raka rörelser
hela vägen upp
till toppen av trapetsen