Category: Ord

I en krets runt det lagda kortet stod nu alla hans närmaste, med ryggarna vända. De funderade om det var av egen fri vilja denne nu plötsligt lagt sig för att öppet visa sitt verkliga värde, om det var ren slump eller om det fanns en gömd strategi bakom. Hade han något att vinna på detta? Kunde det verkligen leda till något?
    Det hela verkade helt meningslöst, men i den darrande stämningen kunde man i sina skilda grupper inte låta bli att jämföra sig med honom, vad betyder mitt värde i jämförelse, detta undrades av alla. Man visste sina egna tecken men inte hur de skulle tolkas, vilka lagar som styrde de slutgiltiga rörelserna hit och dit om man någon gång skulle följa honom ut i den osäkra luften, även om vissa av dem, det såg man på dem, ofta kände sig rätt säkra på sin lott.
    Men man kände på sig att detta gjorts förut, att det måste göras igen, och många var de som bestämt eller bestört till slut vågade sig fram, där de kastades runt, hamnade ömsom underst som överst, ibland drog sig tillbaka bara för att slänga sig ut igen, allt för att vara del av något som verkade vara till för att vinnas. Många gånger var den stora mängden aldrig ens med.
    Men för varje gång var det som om att ifall det nu var någon som vann på det hela var det åtminstone aldrig någon av dem. De fick intala sig att de åtminstone varit till någon sorts användning, i något som verkade ha vettiga regler (även om de alltid ändrades). Det var som att de styrdes av osynliga händer (som egentligen var synliga), som att de var spelkort i en kortspelsmetafor, skriven av någon som visst tyckt sig haft en anledning att skriva något denne ansett vara väldigt tidlöst och universellt, om livets ovisshet.

I en krets runt dessa skrivna orden står nu alla dess närmaste, med ryggarna vända. De funderar om det var en egen fri vilja som plötsligt satte samman metaforens ord till en verklig mening, om det var ren slump eller om det fanns en gömd strategi bakom. Hade författaren något att vinna på detta? Kunde metaforen verkligen leda till något?
    Hela stycket verkade rätt meningslöst, men i den dallrande stamningen kunde språket i sina skilda grupper inte låta bli att jämföra sig med metaforen, vad betyder mitt läte i jämhörelse, detta söndrades av alla. Man visste sina egna betydelser men inte hur de skulle orkas, vilka pågar som pyrde de snusklustiga störelserna man hittade i fittan om man någon gång skulle plöja metaforens djupt osäkra löfte, även om visan på den, det hörde man i den, ofta lät rätt säker som låt.
    Men orden kände på sig att detta skrivits förr, att det måste beröras igen, och många var de som ostämt eller ostört i slips vojade sig fram, där de skejtade runt, hamnade ömma underst som överst, ibland droger inblandade bara för att slanga ut dem igen, allt för att karva fel i något som verkade vara till för att finnas. Många sånger om den stora längtan blev dagligen fler.
    Men för varje ångrat ord i ett infall var det som försvann i det hela åtminstone aldrig någon av dem. De fick betala sin ”Atman Stone™” för varje användning, i något som verkade ha tvättstugeregler (sa räven som alltid brändes). Det var som om att de stryptes av osnutna hunkar (som i jantelagen var snutar), som att de var splatter i en sprattlande metaform, ett skrik av någon som vist tystat sin andemening i en skreva där den väldiga tiden löses upp i universum, som knivens ovasshet.

Epilog

§1 Det finns många olika kortspel, allt från bridge via patiens till Kungen och betjänten. Olika är karaktären av de många nöjen och kvalitéer detta spektrum kan erbjuda, för såväl deltagare som åskådare.

§2 En kortlek som blandas väl har mest troligt en kombination som aldrig setts förut.