Man började ifrågasätta vad man hade gjort. Problemet var att ingen sedan slutade ifrågasätta. “Hur många orosmoment får plats i ett orosmoln?” var en av frågorna man satte i påsen. Påsen var snart helt och hållet ifrågasatt, men ingen slutade ifrågasätta som sagt, så att dess ytskikt snart slutade vara helt och hålet tog plats och blev bara större och större, tog plast ur sin omgivning som var påsens ytskikt som var plast, det var en plastpåse. Nu när ifrågasatsen rann ut ur påsen började man sakta tycka att det var äckligt men man kunde bara inte sluta, ingen kom ens längre ihåg att man börjat och då fanns det ju ingen mening i att sluta och om det inte fanns någon mening fanns det ju inte heller något slut på meningen utan bara en mängd ord, bisatser, kommatecken som bara rann på utan mening: ifrågasatser som flödade ur en växande hålighet (The Vexing Holiness), men ingen mening ens om marängen smakade lika trolig som fantomsommarängens maka, delikat rolig, som fan, t.o.m., men ingen mening ens om marängen smakade lika trolig som fantomsommarängens maka, delikat rolig, som fan, t.o.m., men ingen mening ens om marängen smakade lika trolig som fantomsommarängens maka, delikat rolig, som fan, t.o.m., men ingen mening ens om marängen smakade lika trolig som fantomsommarängens maka, delikat rolig, som fan, t.o.m.
Category: Ord
Categories
Raquabaizareh
Svansarnas ansvar
Vi hade svansar hade vi
mellan torsdag och fredag och allra helst i tomrummet däremellan
Hela svansarna rymdes ju där
det rymdes faktiskt lite varstans denna hejsankväll
från fängelser, hängslen, gömslen
ljumskar tror jag också fan jag läste efteråt
det blev först en stor grej av hela grejen
men den rymdes också
Det blev sådär den där gången att det inte spelade roll hur stort något var
allt fick plats
Man tog mord till sig
man: vårdade vådaskjutna språk
som: hade samlats på gatorna
drivit runt, skrikande, fan hotande
tjafsande upp i din hörighet
tills du fick nog, för det fick du väl har jag för mig?
Med svansarna kittlades gatorna ganska rena
ingenting i hela världen var längre som det snart skulle bli
och nu, ambulansen var slutsåld
Alla skrek “tack” helt jävla öronbedårande
det var då jag mötte dig
där i jublande folkmassa
du var som du brukade, till och med där den där första gången
Sedan dess har jag alltid lämnat din sida
Alltid.
Varenda jävla gång din jävla fittknullcphora.
Med svansarna byggde vi sen svansarvagnar
körde fucking över allt motstånd som en liten rullbar kudde på en pyttemadrass.
※※※
Rörelser i dimman
Vad är det där som studsar
Som har krumbuktisk energi
I mäkta ohållbar regi?
En samling döda strutsar?
Som fastnat i sitt sista fall
Och om och om och om igen
Upprepar denna trista mall
Om det kan vara pitepalt?
Nej hördu, min vän Damien,
Det är för kallt.
※※※
Identitetrapak
Boken skriver inte sig själv
Maten lagar inte sig själv
Huset bygger inte sig själv
Tvätten hänger inte sig själv
Röven torkar inte sig själv
Jag är inte mig själv
※※※
Ogooglat
Jag föddes,
resten är en efterkonstruktion.
Jag käftades med en trafiksignal,
men den visste mer än jag.
※※※
Palindrom 58
Mongobrutala turbognom
※※※
Rytmen i Maria material
Rytmen i rytmen i.
Denna poetik erfarenheter, Henryk
eller Pevsners volymens vridning.
I Maria material, i
kedjor eller den geometriska.
Konstruktivisternas verk och tänkande
civilisationens idoler, funktioner. Maria
element. Ibland skydd mot.
De är, attackerar inte
strängar som framför oss.
Och när ursprung i
rytmerna i trianglarna, cirklarna
allt detta de goda
I vår dekorativ och
Det är ju fortfarande bara några månader sedan vi fick höra talas om detta banbrytande band, denna tidigare helt okända svenska moll-och-durkraft, och många är de som fortfarande inte fått sig nyset om dem, så jag tänkte nu här sprida vidare ordet och faktiskt posta hela deras diskografi, inklusive exklusiva bilder på skivomslagen. Ska även ge en kort historik och biografi, den kommer här:
På grund av den hårda svenska isoleringen och utstötandet av Gotland under nästan hela 1800-talet, och fram till tidigt 1900-tal (vilket, om man ser förbi den officiella förklaringen, verkar ha berott på att Sverige var ett fattigt, smutsigt och jävligt land under denna tid, och man orkade till slut inte med att lyssna på gotlänningarnas glada dialekt, vilken skar likt livligt gurglande bebisjoller i en döende diktators håriga hörselgångar), skapades på denna urminnes ö en helt separat kultur, där man sökte efter annat att lyssna och tro på än statsministrar och bondepraktikor. Man byggde så av sina raukar en Stonehenge-liknande formation, ett sorts tempel, på ett fält mitt på ön, och genom sina musikaliska ceremonier varje veckoslut lyckades man till slut, runt början av 1900-talet, få kontakt med svävande idémoln som ännu inte skulle användas på länge, på mer än ett halvt sekel faktiskt.
Man fick kontakt med krautrockens födelse. Invånarna fick nu visuella och ljudliga visioner av konstiga platta stränginstrument, långhåriga skäggiga människor i mörka tyska efterkrigsstäder, och svarta magiska cirklar med ljud i, inuti dekorerade kvadratiska pappersfickor. Man började nu försöka konstruera replikor av dessa ting, förhäxade av de visionära bilderna och ljuden av Faust, Neu!, Amon Düül, Can och Cluster, som fastnaglat sig i deras svikna sinnen.
Till slut hade man, med hjälp av den blixtrande naturkraften i raukarna, lyckats bygga egna versioner av elgitarrer, förstärkare, trumset, analogsyntar och näsflöjter, till denna deras egna helt geniala version av denna musik, en sorts unik genre som en recensentkollega nyligen dubbade “raukrock”. Man skapade bandet Ekivok, som fungerade likt ett skapande kollektiv för öns musikmagiker. Man lyckades till och med etsa in det skapade ljudet med hjälp av små små raukflisor in i gotlandsrussens skinn, medan de var på sommarbete. Skinnet garvades sedan, och härdades till hårda runda skivor som man placerade i heliga dekorerade pappersfickor, att spela upp i hastigheten 33 1/3 varv per minut vid de sakrala ceremonierna.
I kaoset runt och efter första världskriget glömdes Gotlandsisoleringen bort av svenska staten, alla var ändå glada swingpjattar nu, Gotlandstungan var förlåten, och ända tills för några månader sedan, då dessa mystiska hårda och spiralspårade läderskivor plötsligt hittades i en gammal stenstuga ute på ett gotländskt fält, hade alla utom några få av de äldsta (vilka nu intervjuats för att få reda på denna osannolika historia) helt glömt bort denna helt bortglömda del av Sveriges kulturhistoria.
Så, varsågoda, Ekivoks hela diskografi:
Ekivok – s/t (1908)
1 De snyftande mynningarna (18:41)
2 Hudfadern (2:25)
3 Kung Kloss möter Örongloben (4:30)
4 Feotap Gauntimum (8:42)
5 Ljusets fastighet (9:59)
Ekivok – Kranemas (1910)
1 Kranemas (23:02)
2 Den omjöliga degens dag (0:45)
3 Falskslafs (2:05)
4 Myskoxe, myskoxe, vektorisera oss ekorrsaft! (2:04)
5 Knivpolka (3:11)
6 Farstubarnet slumrar (0:21)
7 När jag tar dig i mina armar lossnar dom (2:51)
8 Gösta Panique (3:10)
9 Egypten är ett land där man stansar mango (1:10)
10 Apparatus teatral (8:37)
11 Gelatinamerika (2:38)
Ekivok – Kranemas 2 (1913)
1 Hosta mig polyper, baby (3:33)
2 Månljud öfver Bottenhavet (0:15)
3 Omomo amamas, mitt monstrum vill kramas (6:12)
4 Midnattsstol (8:50)
5 Hic Fratu 1 (5:40)
6 Hic Fratu 2 (7:34)
7 Kranemas (igen) (13:12)
Categories
En arbetsdag
Handskarna for i stolen, hallen var intagen. Det hade forsat in en människa. Och lägenheten fortsatte vidare efter hallen, som om inte denna människa, Burgos, visste det! Där var det: Köket, som vältrade sig i sin vanliga placering i huset runt en fläkt med vid sidan om denna en fru, en fru till människan, Burgos. Med en taktisk schvung meddelade nu Burgos med munnen:
— Hej älskling.
— Hej hej.
— Det var jobbigt i vinden idag. Många lösa föremål. Man hörde knappt när vi skrek åt varann. Jag skrek, eller undrade lite milt, om Hemgor kunde vakta min kaffekropp medan jag dansade, vilket vi ju egentligen inte får göra på jobbet, men alla chefer var ju fastsaftade i vinden nästan hela arbetspasset och alla, från den minsta till den minst största anställda, mest bara smålog lite smakrikt.
Categories
Glesbygdens tvehjärtade älgko
Det var en komplett dag han hade haft. Georg Andersson hette han, även om det inte verkar vara viktigt. Han bodde i en liten by i norra Tornedalen, med ett för majoriteten av hans övriga landsmän svåruttalat fornfinskt namn, som visst hade något att göra med den lite halvt obscena formen på sjön i mitten av byn, i en bortglömd men fri eufemistisk tolkning. Han var byns absolut sista bofasta invånare, även om inte heller det verkar vara viktigt.
Brinnande vatten
Det finns en sällsynt vätska
en orädd, färglös vätska
hälld i ett glas, ställt på ett bord
framför en Boråstapet
ser man knappt skillnad
Ingen tror mig när jag säger det
och de frågar säkert inuti
”vad brinner inte du för
istället för vattnet?”
Jag hade då säkert fått lust att skrika
”det är inget vatten!
Varför lyssnar ni inte?”
Det är en vätska,
luktar misstänksamt likt mitt anletessvett,
man kan fylla funktioner med den
upp ända till ytspänningen
se hur det darrar likt Damokles
Förr drack man av vätskan,
smorde in damernas brustna hälar,
som vandrat kring vätskans stränder med tvätten,
i helt onomatomaniskt flödande mängder av vätskan badade man,
tog sig vatten över huvud taget,
men nu,
allt som finns kvar:
Mitt försvinnande brinnande vatten.
Man ser mig igenom det.
Funktionerna kan fyllas.
※※※
Killen knallade
”Tjenare bögis” sa han
KILLEN som knallade
Han var den coolaste killen
han knallade som en minigun
sörplade öl med ansiktet och
rökte knarket med kuken
han öste som satan med moppen
rätt in i sina dataspel som han
varvade med röven medans han sov
ingen undrade någonsin vem han var
för han var KILLEN
※※※
I vrålvandrarens bryggeri
Som man vrålar får man vandra
har de inget för oss andra?
kvällar kvider, lossar tjut
här tar ljuden aldrig slut
andas, förnärmade bryggare
din sömn kommer inte bli tryggare
även du fyllt den med ord eller öl
kvarstår därunder ett sönderfrätt köl
men skaffa ett jobb och bygg dig en plats
hoppa ett tresteg men ta inte sats
häll i din humle, krydda din malt
vet att med skedarna mäter du allt
skedarnas ettriga lugn är vår sak
som verktyg för grävande bringar de smak
häll ingrediensen i tratten
och stå inte måttlös i natten
Categories
Mannen vid stupet
Så jag bestämde mig till slut för att kasta mig utför stupet. Allt var ändå fixat och ordnat. Räkningarna var betalda, gräsmattan var ansad, pudrad och besprutad med after-shave. Skadedjuren i huset var inskopade med en uppvikbar fjällkåsa av plast allihopa, samlade i en isväska och hällda utöver en spegel insmord med klister så att de till slut skulle kunna hitta sig själva och bli självskadedjur. Till syvende och sist hade jag fixat skramlet i datumen, de var smorda nu, förflöt och förlät utan gnissel. I maklig takt tog jag tag i avloppsrensningen, trevande och trevligt skvalp efter skvalp i min löddriga famn, löddrig som blev den av smuts och hår i olika stadier av spiralitet, kanske en eller annan glimrande droppe saliv som överlevt fördunstelsen. Och dessa små glimrande korn av sanning kan användas på rätt sätt om man hittat dörren till sin gemene man, läste jag i mina böcker innan jag gick.
Det blev så att spalten svalt
i väntan på skriftens vift
som drunknat i skrikets vik
till ljudet av stråkens vråk.
Fast där kom ju slaktens vakt
han letade skallens svall
men hittade stridens svid
och fixade skinnets svinn.
Detta unika foto togs från vår forskningsfarkost, SNUS-15*, när vi passerade grannplaneten Nedro-J på väg till ett långväga rutinuppdrag för Galaxmäteriet. Och denna isolerade planet, på vilken ingen jordbo hittills tillåtits landning, har som vi ju vet annars aldrig gjort väsen av sig eller ens skickat ut något objekt utanför sin egna atmosfär, minst av allt en överdimensionerad grön tygsoffa. Vi har helt enkelt bara antagit att de ännu inte lyckats utveckla sin vetenskap och teknik till rymdfärdsstadiet, och länge visste vi inte hur vi skulle kunna förklara det absurda fenomen vi hade fått bevittna. Många var de som vägrade tro på oss, trots föreliggande fotografiska bevis. Det finns ju Photoshop sa vissa, trots att de mycket väl visste att jakten på dess krämiga ettor och nollor för vissa människors giriga rekreationssyften för länge sedan utrotat den absolut sista instansen av hela programsläktet Adobe.
Fotot cirkulerade länge oförklarat i såväl vetenskapliga publikationer som sensationsblaskor innan en viss Dr. Flycht, professor i nedrologi, kunde berätta om relevanta fynd från vår planets intensiva soniska spionage på nedronerna. Universumitetets nedrosonaroskop, eller ”ljudsugen” som den lite sladdrigt brukade kallas, den gigantiska hypertratten som oftast bara kunde suga in ett oförståeligt kaos av nedriska röster och läten, hade nu lyckats snappa upp en hel radiodokumentär från en radio som lämnats på över den nedriga natten, medan de flesta nedrianer sov sin nedrotiska sömn och tystnaden i övrigt var stilla spridd.
Och såhär ordade dokumentärens berättare, i det nedriotiskt ljudande tungomålet:
En gång om livet de lämnar oss alla,
då månmannen börjar bevandra vårt klot,
Systerstyret, det högmajestätiska,
greppar de pentagrammatiska sköldarna,
reflekterar fraktalerna i Nedro Spegel,
det bränsle som lyfter dem ovan
på fartyget Soffa Soffarum.
Därovan de möter ett okrönt orakel,
nämligen tant Astrid Asteroid,
hon låter så Systrarna lösgöra sig
från hela vår kvantiska dödsdimension,
så de kan förvandlas till tankemarsan
som sänker sig över vår värld
och allt som var paj blevo gott.
Vi har på grund av dessa nya uppgifter nu även beslutat att här visa tidigare opublicerade fotografier som togs bara minuter efter den numera välkända bilden här ovan, foton som tydligt visar effekten av dokumentärens beskrivningar, och som vi tidigare inte vågat offentliggöra av rädsla för panik hos mänskligheten, kollaps av vår rådande vetenskapliga tradition, eller helt enkelt än högre nivåer av allmän misstro mot vår verksamhet. Men sanningen måste fram till slut, och följande var den otroliga syn vi den dagen fick iaktta:
Nu återstår bara att se vad detta kommer att ha för betydelse för vår syn på exakt allt som existerar.
* Svenskt Namngivet UniversumSkepp 15.
(klicka bild för större)
Ur ett tryckt och trivsamt möte
jag, kartong, i fåtöljs sköte
vi åtföljs allt i livets bröte
och snart eller hur blev man exempelvis,
vis på exempel, exempelvis detta:
Här hur vi vandrar vår vanliga väg
rakt genom solljusets slamrande hetta
och se hur vi dunsat oss in i ett Hinder
(ett plötsligplacerandets arbetesbord)
som skymmer oss Budskapets veliga tecken
(den skylten med siffror, nåt enstaka ord)
Pilen med Riktning det enda som syns –
jaa ditåt, dit måste vi, där finns ny kartong,
där bortom det svåra, där inunder skuggan
men föga är hjälpen av slit eller sång.
Om bara få vara en låda som Aktas
med lock, blå, få läsa mitt pris –
då hade jag troligen aldrig igen
haft en svår psykologisk kris.
Categories
En pinsam historia
Mannen som lite överentusiastiskt vinkade av Terry på perrongen var inte hans farsa, inte hans brorsa, ingen slags vän, ovän eller någon som tidigare alls medverkat i hans halvtråkiga liv på något sätt. Han visste inte ens vad mannen hette. Ändå upplevde han en inte helt obetydlig dos nedstämdhet medan köttet hans anslöt triceps till axelmuskel för att hysta upp den tunga presentfyllda resväskan i det lilla utrymmet mellan toaletten och nästa vagn, effektivt hindrande den lilla mängd gångtrafik som samtidigt pågick. Man log lite överseende åt varandra innan Terry fortsatte tränga sig fram till korrekt numrerad sits, med väskan som plog klöv han sig fram där mellan stolsraderna mot utnämnd plats i tillvaron de närmsta timmarna. Han var tvungen att använda sig av en ännu större koalition kontinenter i kroppskartan för att lyckas muskla upp väskan på takhyllan, men sedan fick han äntligen sätta sig ner och vila de ilande mössen i armarna.
Fönsterplats. Terry tittade rakt ut igenom det föremål som gett platsen sitt namn och höjda nivå av ostörbarhet. Jodå, mannen stod fortfarande där på perrongen, en bit bort, stirrade med en sökande blick mot tågvagnen, men Terry misstänkte att han nu nog mest bara observerade optiska fenomen, typ reflektioner och refraktioner, i fönstrens yta. Han vinkade ändå lite svajigt och försiktigt inifrån kupén, halvt osynligt vid fönsterkanten, men fick bara väntad icke-respons tillbaka. Han stirrade ner mot stolsryggen framför sig istället, fingrade i färdigbläddrade tidningar och förberedde sig mentalt på att aldrig se mannen igen, trots allt inte tänka på honom, vilket såklart bara ledde till att han gick igenom hela deras möte i huvudet igen.
(klicka bild för större)
This my shit
Det kostar att vrida sig rätt,
men det är gratis att vackla –
Rekordstark aprilcigarett,
min demokratiska fackla.
※※※
Bödeln med bölden, och barnen
Bödeln med bölden
smeker sin gladaste yxa,
tittar mot vinterns vita.
Solig snö i hans blå ögon,
sölig snor i deras näsor,
barnen som väntar i kö.
De ler mot varandra,
skrattar och viftar,
barnen och bödeln.
Och bölden pulserar,
i pauserna mellan
de flabbande huggen.
※※※
Två frågor med svar
F: Behöver det ens sägas?
S: Öööööh, det bestämmer jag, inte du.
F: Behöver det sägas mer?
S: Ja.
※※※
Plus minus troll
Låg där i det glada gräset, glittrande
runtom: tumlande humlor, sommarsamlande
kände i vinden, en vandrande ande
rev upp vårat trevande tvivel på livet
vi tänkte det finns så pass mycket ändå
en likadan tanke hos oss båda två
samtidigt visste vi, otympligt små
runtom: mumlande summor, molnomvandlare
skogarnas minsta gemensamma hämnare
en spricka i himlen betyder ett ufo
& där ungefär batteridog min ipod.
※※※
Ett Palindrom
Anrop: ”Partikeln, lek i trapporna!”
※※※
Ruter slem
Tag spjärn, tag spjärn
mot doktorns stjärt
nä fan nu kör vi
cool fan grej alltså
hibango hibango
sprätta inte upp alla galna fisgrisar eller deras gympadojsingar varken
alltså möglet i muren
nä men:
under alla ägodelar finns en liten brasa;
ta dig i den.
TAREJIREN fan
tapirerna skvätter sin ögonpasta över hela jävla Anderna alltså!!
antiklimaximera dina tillgångar
som en eksemsalva över hela mänskligheten
vahetere över alla knoppriga torra svulstgårdar på hudguden
-de är knapriga också#-
sammanfatta sitt sammelsurium
som den sinnessjukt pinsamma grabbhalvan
kommer ni ihåg
stod där och hörnmumlar, äckligt fet och fattig
han är min kompis och din
jajamensan hela Sveriges kompis
hans kram var visst som en kudde av Buddha och Gandhi
av hela deras tjocka smala köttelikött
äh ta det lugnt nu ingen fara
månen och solen gör det de vill än:
ett enda långt fortfarande runt sina ingentingestar
som hingstar som drömmer om drumlande drömmar
där alla är en som är alla
en tralla som gnider en fralla
näää vi ska inte gå dit
men vi kommer ändå tillbaka
därifrån –
slutkläm.
Här har vi en herregud vilken prillig bok, tycker jag iaf. Jag fattar inte vad den handlar om riktigt, men den börjar med att man hittar en ny sorts människa i några ödsliga berg långt bort, han ser ut som en enda stor mage, fast med ben och ögon, man säger att han är en ”Magman”, och man hittar till slut ett helt samhälle med dessa magmän inuti en outforskad vulkan, det visar sig att de var födda ur magman någon gång i tidernas begynnelse, och de kan fortfarande tala magmans språk. Magman säger att den ber om ursäkt för att den en gång i tiden hårdnade till och sedan gömde sig bakom sitt skal under ett bråk med sin flickvän solen. Den ångrar att den blev så svår att ha att göra med och försvann in i sig själv så länge, och inser nu att ett sådant beteende inte löser någonting. Magman vill nu be om förlåtelse till solen, och hoppas att hon fortfarande är så varm som hon en gång brukade vara, och att de kan återförenas nu när han vill släppa sitt skal igen. Detta var vad magman bad magmannen om hjälp med, han som hittades av människorna när han skulle ner och kontakta dem för första gången någonsin för att i sin tur fråga dem om vad man skulle ta sig till med magmans önskningar. Resten av boken handlar om hur man försöker att, samtidigt som man ljuger för solen om allt detta, också hålla dessa lögner hemliga för magman och få honom att fortsätta må dåligt genom att säga att solen fortfarande hatar honom, så att han ska fortsätta hålla sig inuti sitt skal och inte ta sig ut och förinta hela mänskligheten i sitt brinnande inre inferno. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men den får fem solar av fem trots att jag knappt fattade någonting, lol!
/Bokelibokbloggelisen
”Magmans minnen”, oj oj oj vilken bok, säger jag bara! Kan någon låta bli att beröras och förundras av insikterna, ansiktena, det tomma pratet, stumma hatet, de svettiga lögnerna i dess käftlika sidsvall? Detta svalg kommer att sluka din tanke och slicka rent dina smaklökar, så att du inte kan förstå hur du alls trodde dig haft smak innan! Bortom genrer gör den upp med alla berättelser du någonsin hört, och höftar fram en bländande ny som troligtvis är den enda som för all framtid kommer att behövas. Henrik Duvelle, en totalt okänd förmåga, grabbar hela det stela språket i den skabbiga svansen, daskar det till döds, och luktar fram en helt ny renässans ur den helt nya rena näsans dolda doftkarta. Denna annars erkänt iskalla kritiker är helt rackabajsarns golvad, kan jag knasarns lova. Och betyg är minst sagt meningslösa för detta äntliga avslut på litteraturens letande.
/Grådagens Nyheters kultursida
+++++/+++++
/A photonblade
Fan varen sög den hä fuljävla boken.
/Norrländska Specialdomekraften