Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 2 (om tid, otid och en podd)

Recap


Här kommer den då. Del två i denna rullande övning där en blogg på internet försöker hitta sätt att hantera den kanske helt omöjliga fråga som hamnat där i titeln. Hur ska det gå? Vilka tveksamma svar eller inte kommer att dra sig ur författarens inre käft? Kommer hen gå vilse i sina ordbyggen? Vad håller hen ens på med egentligen? Vi får väl se. Som i de flesta andra otroligt spännande följetonger kommer här först en snabb recap av förra avsnittet.

Förra textavsnittets grepp visade sig vara ett grepp som tog sig runt omkring det stora hela i frågans filosofiska huvudtema, området mellan tänka och göra, och försökte brotta ner det till marken – det var en rörelse neråt, en lätt båge. Inuti denna båge snoddes det även ut lite andra ämnen ur några stora gamla lådor författaren inte verkade kunna hålla sig ifrån. Utöver själva huvudtrådens material vädrades lite snabbt en mixad kollektion av ämnen som tiden, som högt och lågt, relationen människa och djur (eller natur), språk och text och visa (som musik eller gest), det egna och det andra, döden och livet och diverse, med beskrivandet av allt detta. Det gamla vanskliga.

Alla dessa nystan följde med på vägen ner mot marken: kanske ville författaren brotta ner dem för att få dem att inte verka så farliga som man annars kan tro? Vi kan bara spekulera. Författaren förklarade sig aldrig. Men var det allt då, räcker avsnittet som avklarad förklaring på vad exakt man gör när man gör saker? Nja, vi väljer istället att se det som något av en början. Ett exempel, eventuellt, på att inkludera själva röjandet av scenytan som första akten av en föreställning, innan allt annat börjar.

En liknande procedur i djurriket (för att anknyta en knut till tråden om relationen människa & djur) kan få illustrera förloppet. I The Stack – On Software and Sovereignty, en bok som egentligen handlar om den sammanlagda strukturen hos den nutida globala informationsteknologin, bryter Benjamin H. Bratton in en allegorisk inpass i en diskussion om inramningens funktioner genom att ta upp ett citat från den postmoderna duon Deleuze/Guattari, vilka i sin tur citerar Elizabeth Grosz. Denna trippelmacka av citat handlar om en viss fågel (vars släkting nyligen kunde ses på sitt eget bokstavligt showstjälande hörn i Planet Earth 2): den tandnäbbade lövsalsfågeln. Denna lilla fågel – som ser helt vanlig ut (se här) – har som sin arts grej att slita loss löv från de höga träden så att de faller ner till marken, där den vänder deras ljusa reflekterande sida uppåt.

Genom att dra ner det höga som står ivägen skapar den alltså sig en liten scen i gläntan, dels väl för att visa upp sig men dels också för att på så sätt kommunicera med sina läten, eller sina tecken. Fågeln i fråga formar med sina handlingar en sorts kontaktyta, kan man säga, där den med sitt eget uttryck på sin egen plats vill nå fram till andra av sin art, för att få ihop eller underhålla ett umgänge:

it constructs a stage for itself like a ready-made; and directly above, on a creeper or branch, it sings a complex song made up from its own notes and, at intervals, those of other birds that it imitates; it is a complete artist. Beyond what is needed for survival in the moment, this act of self-framing sets the world in motion with a composition that motivates communion.

Här fortsätter stycket sedan med att tala om ’jordens komponerbarhet’:

The composability of the Earth is “not linked to some intrinsic relation to one’s own body but exactly the opposite: it is linked to those processes of distancing and the production of a plane of composition that abstracts sensation from the body.”

Att komponera den egna platsen på jorden via ett kroppsligt uttryck distanserat till den egna varelsen: det ser ut att vara ett annat sätt att sammanfatta avsnittets slutkontenta. Nog om fåglar nu, men när vi ändå är inne på metaforer och saker som kan flyga: pilotavsnittet tog sina passagerare i sin lille språkfarkost till post och kraschade alltihop ner i backen – vilket ju är en av alla saker man kan göra.

När flygplanskrascher händer irl brukar det snart börja frågas sig om det var medvetet eller om det var på grund av något fysiskt/psykiskt fel, eller något tekniskt, kanske ifall maskinen blev kapad. En krasch drar fram skillnaderna mellan de mänskligt tillverkade materialen och de mänskliga kropparna med deras innehåll – mellan det som görs och det som ärs. Var det pilotens egna fel eller någon annans eller var det teknologin som började strula? Man frågar sig. Tillsätter en utredning. Var det ett brott eller vem är ansvarig?

Och det är just en sådan utredning, för att ta sig från metaforerna tillbaka till verkligheten, som nu ska ta fart här i serien. Kraschplatsen ska rekognosceras, det ska dras vidare i de olika ledtrådar som visat sig i det utspridda materialet. De teknologier som här främst ska utredas är istället språket, texten. Precis som i flygets och fågelns fall kan dessa användas i rörelser ’neråt’, på olika bra eller dåliga sätt, som vi sett – men det finns också en motsatt rörelse, rörelsen ’uppåt’. Den kan också göras. Också på bra eller dåliga sätt. Här finns ju t ex flygplanets poäng: att till slut lyckas trotsa den tyngdkraft som drar neråt – för en snabbare kommunikation. Denna sorts rörelse togs lite snabbt upp i första delen, angående höjder och platåer, men kommer få en tydligare roll i avsnitt två, som nu ska ta och börja.

Och greppet här då – i den första scenen, efter att recap-montaget fejdats till svart – är det desorienterande, det som börjar på ett helt annat ställe än där förra avsnittet slutade. Förtexterna rullar förbi, något rör sig. Vi får se vart det leder.