Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 3 (Ett nattligt möte, inklusive en ganska fri diskussion kring utredningen i Twin Peaks)

Efter att utredaren av utredningen i förra avsnittet hade lämnat in delrapporten av sin utredning av utredningen till avdelningens ledning tog denne en kort semester. Flög iväg till en flygplats nära Medelhavet och hyrde sig på en gång en liten bil. Åkte iväg längs de smala kustvägarna och stannade i någon trött liten by där rum fanns att hyra. Gjorde så nära ingenting som möjligt under en vecka och flög sedan hem igen.

En kväll några dagar efter hemkomsten satt utredaren på en nattbuss hem efter att ha druckit några öl med kollegorna. De hade sysslat mest med rutinartat pappersarbete sedan första utredningsfasen avklarats och man hade diskuterat hur nästa fas i utredningen ens skulle komma igång. Det kändes som att de inte hade några riktiga spår att köra vidare på och man började undra lite smått om hela utredningen varit ett slöseri med tid. Det fanns ingen anmälan om brott, verkade inte finnas något offer, ingen riktig misstänkt förövare än så länge. Det fanns visst en misstänkt övare, men sådana kunde man väl inte börja spana på i hemlighet hux flux som man ville? Nån måtta fick det väl vara, trots att hotbilden nu såg ut som den gjorde (de hade en mycket stor panoramabild av olika sorters hot upphängd på ena kortväggen i huvudrotelns kontorslandskap). Det enda som faktiskt fanns var ett mysterium som de inte visste vad de skulle göra med eller var det ens kommit ifrån. Jaja, ledningen fick väl säga sitt så fick de se vart det skulle leda. Man fick lämna det där nu helt enkelt och bara jobba vidare med det gamla vanliga så länge. Det var slutsatsen av kvällen.

Några hållplatser efter att utredaren gått på denna sista nattbuss hem, nästan tom pga vardag, och satt sig ner på ett av sätena näst längst bak, till höger vid fönstret, stannar bussen igen. På grund av inte något annat än en till hållplats. In i den halvmörka bussen snubblar från utombussens gata en kille som troligen fått i sig några fler öl än utredaren. Han snubblar svajigt hela vägen igenom fordonet till gangstersätena längst bak och utredaren får sig en kort men stirrig blick på sluttampen av färden. Ingen av de andra passagerarna reagerar på något märkbart sätt, vare sig den asiatiska äldre kvinnan som läser sin lilla smala pocketbok med ljusgrönt uppstickande bokmärke snett mittemot eller killen i svart hoodie och vit hörlurskabel några rader längre fram.

Bussen åker vidare. Det är tyst i någon minut, men så får utredaren en knack på axeln därifrån sätet rakt bakom. Just här i denna sekund förväntar sig denne ett gammalt vanligt ilsket berusat utfall om någon valfri fördom som blir en sådan där jobbig situation man blir tvungen att försöka lyckas hitta ett sätt att improvisera sig ur. Utredaren försöker snabbt komma ihåg vilka av dessa taktiker det nu varit som förr fungerat bäst medan denne vänder sig om på ett inövat samtidigt ovilligt och obrytt sätt, med en så antisocial blick som möjligt.

Killen där bakom visar sig dock prata rätt lugnt och sansat, även om med en viss brist på precision i tungförflyttningarna. Utredaren släpper rätt fort, säkert redan under förloppet av de två första meningarna, garden. Killen i baksätet börjar med ett konstaterande, som snart avslutas i en: därtill relaterad frågeställning.

”Öh du jag känner igen dig. Spelade inte du utredaren i det förra avsnittet av den där bloggföljetongen, vad heter den. Vad gör man för grejer och varför eller nåt liknande?”