Categories
Ord

Vad gör man när man gör grejer, del 3 (Ett nattligt möte, inklusive en ganska fri diskussion kring utredningen i Twin Peaks)

Efter att utredaren av utredningen i förra avsnittet hade lämnat in delrapporten av sin utredning av utredningen till avdelningens ledning tog denne en kort semester. Flög iväg till en flygplats nära Medelhavet och hyrde sig på en gång en liten bil. Åkte iväg längs de smala kustvägarna och stannade i någon trött liten by där rum fanns att hyra. Gjorde så nära ingenting som möjligt under en vecka och flög sedan hem igen.

En kväll några dagar efter hemkomsten satt utredaren på en nattbuss hem efter att ha druckit några öl med kollegorna. De hade sysslat mest med rutinartat pappersarbete sedan första utredningsfasen avklarats och man hade diskuterat hur nästa fas i utredningen ens skulle komma igång. Det kändes som att de inte hade några riktiga spår att köra vidare på och man började undra lite smått om hela utredningen varit ett slöseri med tid. Det fanns ingen anmälan om brott, verkade inte finnas något offer, ingen riktig misstänkt förövare än så länge. Det fanns visst en misstänkt övare, men sådana kunde man väl inte börja spana på i hemlighet hux flux som man ville? Nån måtta fick det väl vara, trots att hotbilden nu såg ut som den gjorde (de hade en mycket stor panoramabild av olika sorters hot upphängd på ena kortväggen i huvudrotelns kontorslandskap). Det enda som faktiskt fanns var ett mysterium som de inte visste vad de skulle göra med eller var det ens kommit ifrån. Jaja, ledningen fick väl säga sitt så fick de se vart det skulle leda. Man fick lämna det där nu helt enkelt och bara jobba vidare med det gamla vanliga så länge. Det var slutsatsen av kvällen.

Några hållplatser efter att utredaren gått på denna sista nattbuss hem, nästan tom pga vardag, och satt sig ner på ett av sätena näst längst bak, till höger vid fönstret, stannar bussen igen. På grund av inte något annat än en till hållplats. In i den halvmörka bussen snubblar från utombussens gata en kille som troligen fått i sig några fler öl än utredaren. Han snubblar svajigt hela vägen igenom fordonet till gangstersätena längst bak och utredaren får sig en kort men stirrig blick på sluttampen av färden. Ingen av de andra passagerarna reagerar på något märkbart sätt, vare sig den asiatiska äldre kvinnan som läser sin lilla smala pocketbok med ljusgrönt uppstickande bokmärke snett mittemot eller killen i svart hoodie och vit hörlurskabel några rader längre fram.

Bussen åker vidare. Det är tyst i någon minut, men så får utredaren en knack på axeln därifrån sätet rakt bakom. Just här i denna sekund förväntar sig denne ett gammalt vanligt ilsket berusat utfall om någon valfri fördom som blir en sådan där jobbig situation man blir tvungen att försöka lyckas hitta ett sätt att improvisera sig ur. Utredaren försöker snabbt komma ihåg vilka av dessa taktiker det nu varit som förr fungerat bäst medan denne vänder sig om på ett inövat samtidigt ovilligt och obrytt sätt, med en så antisocial blick som möjligt.

Killen där bakom visar sig dock prata rätt lugnt och sansat, även om med en viss brist på precision i tungförflyttningarna. Utredaren släpper rätt fort, säkert redan under förloppet av de två första meningarna, garden. Killen i baksätet börjar med ett konstaterande, som snart avslutas i en: därtill relaterad frågeställning.

”Öh du jag känner igen dig. Spelade inte du utredaren i det förra avsnittet av den där bloggföljetongen, vad heter den. Vad gör man för grejer och varför eller nåt liknande?”

”Mm ja, jo det var jag som skrev utredningen.”

”Ah grymt! Tyckte väl jag kände igen dig. Jo jag råkade se första avsnittet, det var nån kompis som tipsade om det så jag streamade det. Tyckte det var lite skumt alltså haha men vart ändå lite sugen på att kolla fortsättningen så jag letade upp det när jag hörde att piloten blivit antagen, så jag såg andra avsnittet här för några dagar sen.”

”Ok, vad trevligt.”

”Ja men jag vet inte riktigt vad serien handlar om ännu, haha. Alltså jag tyckte första avsnittet var bättre om jag ska vara ärlig, det andra var lite tråkigt, no offense. Eller alltså jag fattar inte vad det hade att göra med det första, det var lite mer fuck everything-känsla i det första typ, lite soft sådär och att man typ började fundera lite på grejerna de sa där och så vidare, fattar du vad jag menar? Så kommer det här nya avsnittet där de säger att de ska utreda brottet i det första. Men vadå brott liksom, får man inte säga vad man vill i den världen det utspelar sig eller vadå? Det blev lite trist feeling bara, inte alls vad jag förväntade mig. Tyckte den borde fortsatt med huvudkaraktären från första avsnittet istället. Men den kanske kommer tillbaka, eller alltså det kanske du inte kan säga, men man brukar ju behöva ge nya serier några avsnitt innan de kommer igång och man är inne i det eller alternativt att man tappar intresset helt du vet?”

”Öh hm, jaså ja jag vet inte.”

”Ja men ok när kommer nästa avsnitt då? Det kommer väl ett till eller?”

”Jag tror det är på gång men jag vet faktiskt lika lite som du tyvärr.”

Utredaren log här lite stelt och samtalsavslutande som en följd av hur konversationen snabbt vänt sig åt detta rätt tråkiga håll, ett håll denne inte hade någon lust att fortsätta genomlida. Utredaren hade nog många tråkiga aspekter att tänka på redan angående fallet och sitt yrkesval, ville inte sitta och lyssna när någon helt oinsatt person började dividera och kritisera och tycka till om utredningens skäl och form och allt vad det nu var. Aldrig fick man vara ifred. De hade ju ingenting att säga till om ändå. Roteln skötte sig själv och hade expertis för att lösa eller upplösa fallet och bedöma vilken utgång det skulle få. Ingen annan hade att göra med vad de tänkte och gjorde, så var det sagt någon gång enligt högre instans.

Det var ju det som var hela problemet, att börja ifrågasätta allt sådant här hejvilt går ju inte. Vad blir det då för ordning i vad folk håller på med, man kan ju inte ta sig vilka friheter som helst. Inte för att utredaren var någon extrem paragrafryttare, var väl mest som alla andra nuförtiden, men någon vett måste det väl finnas kvar här i samhället annars går det ju inte. Någonstans måste det ju kunna avgöras vad som är vettigt eller inte. Det var väl därför, tänkte denne, som jag blivit anställd i utredningen, för att man märkt att jag är väldigt vettig och inte tycker att man bara kan gå omkring och säga och göra vad som helst helt enkelt.

Killen i baksätet, som hade en mörkgrå skjorta på sig med solglasögon i dvala i bröstfickan, fortsatte dock ändå att prata.

”Jaha ok. Men jag hoppas att serien tar sig då, att det blir mer fart i den igen så man vill kolla vidare. Sorry alltså, bara min åsikt. Men du spelar ju bara en roll ändå va, så jag hoppas du får bättre manus då. Säg det till de som gör serien haha, min kompis tyckte likadant också faktiskt. Säg att tittarna vill ha det så, så de vet vad de ska göra med den, för nu vet man ju inte riktigt om det är typ en sci-fi-dokumentär om lite djupa grejer eller en kriminalserie eller vadå. Och just ja, mer dialog också kanske? Det var ju typ ingen dialog i förra avsnittet, bara en torr sån där voiceover. Äh sorry alltså, jag ska sluta nu. Men jag tror den kan bli bra till slut alltså! Kul att träffas iallafall, jag ska hålla käft nu alltså haha. Ha det bra.”

Killen, mörkhårig med märkeslös keps, runt gränslandet tjugo trettio år, försöker nu sträcka fram handen mellan sätesryggarna högst upp där de vinklas inåt vilket formar en större glipa, men det blir en konstig ställning att skaka hand på så utredaren tar bara lite tveksamt tag i fingertopparna ungefär som adelsmän gör i kostymdraman när de ska kyssa en så kallad ädel kvinnas hand och vet sedan inte vad denne ska göra med handen så denne säger bara snabbt ”Ok tack ha det fint du med” och släpper taget. Killen lutar sig tillbaka, vad det verkar nöjd men fortfarande svajig.

Äntligen. Denna lilla påtvingade tyckarstund var förhoppningsvis över. Så farlig var den väl ändå inte, det hade kunnat gå värre, men nu ville utredaren bara komma hem till sängen. Denne tittade avundsjukt mot hoodiekillens hörlurssladd och önskade sig inte ha plockat ut sina egna hörlurar ur innerfickan efter cykelturen två dagar tidigare och glömt dem på nattduksbordet. De hade varit ett perfekt och tydligt preventivmedel mot att samtalet skulle återuppstå. Men det skulle nog gå bra. Hur många hållplatser var det kvar. Nattbussen tog alltid så lång tid, den var en av få linjer som skulle hinna med ungefär hela staden på väg ut mot förorterna. När utredaren väl var hemma kom denne nu på att denne nog skulle ta sig en sista kvarlämnad öl från kylskåpet och…

”Du förresten, en till grej bara som jag har tänkt på…”

Fan.

”Mm.” Utredaren började nu plötsligt att rota planlöst i fickorna i ett sökande som med sin blotta intensitet tvivelaktigt skulle lyckas skrämma bort all fortsatt kontakt. Tog ut olika delar av det magra innehållet och tittade lika besviket på varje fynd. Det fanns ju inga andra vapen kvar i arsenalen. Det fungerade heller inte.

”Alltså är inte hela den här idén med en utredning jävligt gjord? Att köra typ en kriminalhistoria för att rota i typ existensiella frågor och tankar från litteratur och sånt där? I förra avsnittet var ju Kafka med, och hela grejen är väl typ Kafka light, och Dostojevskij också, finns ju massa andra också, en senare jag kommer på själv är Paul Auster. Var det det bästa ni kunde komma på? Sen att utredningen och berättandet var så sjukt akademiskt och torrt, som att manusförfattaren bara vill visa att han visst gått i skola och kan analysera och grejer. Vem fan bryr sig liksom? Varför behövde du vara en så tråkig karaktär t ex? Inte ditt fel alltså men ändå.
I pilotavsnittet var det ju som att det skulle vara helt fritt, att serien skulle leka med de där filosofiska grejerna lite lätt och testa bryta sig loss från hur det vanligtvis brukar vara tänkt att man ska göra. Typ som att det här med skola inte spelade nån större roll och att det kunde ha fortsatt efteråt vart som helst och hur som helst, men sen blev det som att den här lilla friheten ändå var tvungen att fångas in igen av samma gamla vanliga skolade läsningar och akademiska citat. Det blir lite som att man tappar lusten att lyssna, känns liksom inte så personligt längre.
Alltså ok att det är intressant ibland när grejer verkar vara smarta och så men vill inte de flesta bara få ut av en serie att den ska vara lite kul och lite spännande ibland? Hålla på och tänka runt grejer och typ historiskt varför det blivit så och analyser om vad det betyder, det har man väl fått nog av i skolan redan, var det inte det som var problemet? Det är väl inte att tänka fritt och göra som man vill heller? Om det nu är det serien handlar om.”

Utredaren blev på något sätt samtidigt dödstrött och blixtartat uppiggad av flerfrontsattacken. Denne var tyst i ett par sekunder för att pejla in sitt inre läge och sin svarsnivå. Här fanns valet att bara skratta och svälla över till sätet bredvid, men fingrarna började leta sig ner i springan mellan sitsarna, verkade vilja leka där i mellanrummet istället. Utredaren fick spara möjligheterna på konto och istället snida sin stund. Det bestämdes alltså snart, eventuellt delvis beroende på det trots allt pågående pumpandet av blodets alkohol, att en viss offensiv inte var helt omöjlig i situationen. Denna halvfrenetiska nattdebattör på sitsen bakom var faktiskt ändå inte så skrämmande i sin person, och det fanns ännu många hållplatser kvar att slösa tid på. Genom att få igång någon sorts ivrig tidsslukande diskussion skulle ju utredaren också snabbare komma hem till sin öl och sin säng.

”Men vad är frihet då? Vad menar du med vad som är fritt och inte i avsnitten egentligen?”

Med en något förvånad min som verkade uttrycka något liknande ’vad fan är det för helt jävla idiotisk fråga’, kom killen med sitt svar efter en irriterad paus.

”Vadå ’vad är frihet’? Vafan det kan man väl skriva akademiska böcker om i evighet om man vill. Det har säkert gjorts också. En sån generell fråga kan man ju inte bara ställa sådär, det handlar väl om vad varje person vill göra bara helt enkelt. Alltså om vi ska vara i verkligheten nu och inte i några jävla filosofiska moln där man kan hitta på massa svävande argument som snurrar runt runt så att man till slut alltid lyckas bevisa det man redan tycker. Till exempel att jag började snacka med dig här, det gjorde jag väl helt fritt för att jag bara ville det, eller hur? Eller vadå, säg själv då om du nu tror du vet allt, vad är den här friheten som man bara kan bestämma vad den är då? Om man kan bestämma vad den är så är den väl inte fri? Sen att det kanske inte är så bra att vara helt totalt fri är väl en annan grej, det är väl därför man har lagar, men alltså vadå?”

Utredaren avgjorde snabbt här att den vettigaste vägen för samtalets fortsatta färd nog ändå var den erkännande, att lägga korten på bordet så att man kunde komma överens om spelreglerna.

”Det är klart att jag ställer en sådan fråga lite som ett motangrepp. Men lite också för att genom reaktionerna få träna upp mig i de tekniska färdigheter mitt yrke kräver, de olika manövrar och förmågor jag behöver behärska som metaforisk agent. På vår avdelning ser vi ju inte frågorna som strikt existensiella, eller psykologiska, utan kanske främst språkliga. Hur som helst, jag kan ju börja med att säga att jag tycker ändå att du har rätt, och samtidigt fel. Jag vet inte heller – och samtidigt vet jag.”

”Alltså ska du hålla på och låta som nån jävla ancient chinese wise guy så orkar jag inte snacka mer, trodde väl inte heller du hade något vettigt att säga så…”

”Ok, jag ska försöka förklara lite bättre. Ska du av snart? Jag har ändå en lång bit kvar.”

Killen skakade lite sakta och misstroget tankspritt på huvudet. Utredaren fortsatte. Det var ju faktiskt för just sådana här tillfällen utredaren under lång tid hade övat hemma framför spegeln, och hela detta förspel av förberedelser glimtade snabbt förbi i ögonen som något nästan lite äckligt innan denne nu öppnade munhålan – som fortfarande stank av den silltallrik den tvingats bearbeta tidigare på krogen.

”Jag erkänner alltså att du har delvis rätt, alltså att det sätt rapporten utformades på inte automatiskt är bättre eller sämre än något annat sätt att uttrycka liknande saker. Men jag kan ju inte heller ha samma helt fria inställning som den misstänkte. Dels är jag inte samma person, jag tycker det finns en viss poäng med det där lite torra och knastriga språk som konstruerats ihop i vårt förflutna, det där sättet som knappt någon längre pratar på. Jag tycker inte det är tråkigt, tvärtom tycker jag det är rätt roligt att använda, lite som att bygga ihop något av gamla konstiga skrotprylar man hittar på marken. Man får lista ut hur de kan sättas ihop och vad de kan ha använts till och så vidare. Man vrider ihop något med dem och så där är man bara.
Så ja, dels är jag en person med andra intressen, fast dels arbetar jag ju också på en viss avdelning och måste följa vissa protokoll, jag kan inte bara kasta ur mig saker hur som helst, jag måste åberopa annat material som visar att jag inte bara hittar på, samt också hur fallet kan jämföras med andra likartade för att kunna bedömas korrekt och allt sådant. Vara professionell. Annars hade jag ju blivit avskedad, eller åtminstone utskrattad av mina kollegor. Sedan är jag ju också bara en utredare och sitter inte i ledningen, kan alltså inte bara lägga fram direktiv utan vidare, jag måste gå metodiskt tillväga. Det är kanske det du stör dig lite på, att det du kallar för mitt manus verkar som att det försöker bli accepterat av högre makter, där du undrar vad dessa ens ska vara bra för. Det är ju det som är delvis sant, men det är också det som utreds, och jag vet inte hur vi på avdelningen kan göra på annat sätt i nuläget. Samtidigt tror jag inte heller att det bara har att göra med att det är just dessa läten vi betingats att använda, som några Pavlovhundar.
Jag har ju faktiskt inte heller själv valt att jobba på avdelningen, jag blev headhuntad kan man säga. Tror jag i alla fall, kanske vart jag trots allt kidnappad och hjärntvättad, jag kommer knappt ihåg, det var så länge sen nu. Och ändå tog det så väldigt lång tid innan jag själv fick arbeta på ett eget riktigt fall. Jag hade väl legat oanvänd så länge att det blev tvunget. Men nu kan jag bara fortsätta arbeta i mina spår. Jag kan nästan inte hjälpa det. Jag är ledsen om jag tråkat ut någon, men ska sanningen sägas arbetar avdelningen faktiskt egentligen bara för sig själv. Ändå ska allting göras offentligt till slut, eftersom vi lyder under bestämmelserna om Statens Offentliga Utredningar – jag har aldrig förstått det där… Fast det är inte mitt problem, det är ledningens problem. Jag jobbar bara på och gör det jag ska. Tror jag.
Men nog om mig. Det är ju faktiskt bland annat i grunden just de här sakerna vi utreder på själva avdelningen. Frihet menar jag, i dess olika former och gränser. Därför vet jag och vi alltså inte ännu, eftersom utredningen är fortfarande i full gång och det finns många andra delmål på vägen innan vi möjligtvis någon gång kommer fram hela vägen dit. Samtidigt vet jag. Inte bara att jag tycker mig känna igen de ögonblick jag ibland själv är fri, utan också vissa bitar av vad det inte är. Frihet kan ju inte bara helt urskiljningslöst betyda att ”göra som man vill” som du säger, alltså att allt skulle kunna vara tillåtet. Du har läst Dostojevskij säger du, ändå klagar du. Vi pratar väl om fler än en av hans karaktärer?
Förresten, började du verkligen prata med mig helt fritt, bara för att du ville det? Hade det inte bland annat att göra med att din kompis tipsat dig om en följetong som någon gjort en gång och som handlade om saker som du, baserat kanske på språket eller på andra händelser, tyckte var oklara ibland? Och så såg du plötsligt mig som var med i den, så tog du kanske upp dessa saker just därför? Om det nu fanns bland annat dessa orsaker, alltså om det överhuvudtaget fanns yttre orsaker helt enkelt, så var det väl inte helt fritt heller, enligt vad du menar med detta ord?”

Killen var något mer tillbakahållen i sin irritation nu, och istället mer defensiv när han svarade efter några tysta sekunder.

”Du är ju skum. Vadå vad jag menar? Hur mycket kan man säga om vad ordet betyder egentligen? Det är väl typ bara att man är fri liksom? Skitsamma.”

”Men fri från eller till vad? Man kan ju se på det såhär också. Är du som mest fri så gör du ju vad du själv vill, alltså helt utan orsak, men då är du egentligen som minst fri, för då har du ju att göra med den där varelsen du själv råkar vara, den du ju haft minst möjlighet av alla att välja att spendera tid med. Men de här sakerna tog ju den misstänkte upp i avsnitt ett, så det är egentligen material från brottsplatsen jag inte borde dela med mig mer av.
Man kan säga så här istället. Att jag påpekar vad du menar med ordet är väl för att varje person som nu är intresserad av det själv behöver bestämma sig för vad det betyder. Som du själv säger, hur mycket ger en strikt ordboksbeskrivning? ”Fri: att inte vara ofri.” Jaha, sen då? Man måste ju hitta på sätt att förklara det för sig. Utredningens rapport var ett av alla dessa sätt, som siktade på vissa utvalda språkpunkter eller skikt för att försöka behandla, eller åtminstone massera dem lite. Kanske var det ett sätt eller en stil som inte passade dig, då du verkar vilja ha ett lite friare språk. Eller ett mer underhållande.
Men eftersom man måste använda sig av ett språk man inte själv valt är man ju inte helt fri där heller. Och eftersom du plötsligt kom och började delge mig dina olika åsikter om frihet och dess former, vilket väl är lite samma sak som att fråga vad det betyder – vilket i sin tur gör mig ofri förresten – så verkar du ju inte heller ha det helt klart för dig. Och är alltså kanske inte heller helt fri i din fråga i så fall. Enkla men svåra frågor, gamla men nya.
Hur som helst, det vår avdelning försöker göra här då när något är oklart, våran praktik i fältet, är att mena att man behöver hitta olika sätt – alltså att olika personer har olika sätt – att få språket i kontakt med sig självt. Egentligen inte mer eller mindre komplicerat än så. Det är väl det som är att fundera lite. Och vår avdelning menar då att ett bra och smidigt sätt att göra detta på – vissa av oss tycker det är det enda sättet, men jag är fortfarande osäker – är genom metaforer. Bilder eller berättelser om man så vill. Det är de vi utreder. Det är vårt jobb. Den senaste uppdateringen av våran bransch var förresten en ’open world’-mod, så nu ska vi kunna gå runt och utreda lite var som helst, hitta uppdrag för att reda ut lite vad som helst – inte bara följa main storyn.
Sedan frågade du ju också om själva jobbets syfte, eller utredningens poäng – om man nu inte fick säga vad man ville i den värld det utspelade sig. Då säger jag så här: det finns ingen annan värld. Det finns bara den här just nu. Den här bussen. Och den följer sin fasta rutt, av vissa anledningar.”

Killen i kepsen kunde skymta en liten glänta där det gick att bryta in i ordflödet.

”Ja, men klart en busstur inte kan vara helt fri. Man måste ju veta var man hamnar, det är ju ett yrkesfordon. Men folk i allmänhet kan ju vara fria annars menar jag, alltså på sin fritid.”

”Jo men återigen, fria från eller till vad? I avsnitt två började ju våran pågående utredning av en annan misstänkt, som pratade om ett sorts system av civilisation och ekonomi och alltihop. Han menade att det är det här systemet man behöver bli fri ifrån, för att inte allt ska gå helt åt fanders. Men om detta system nu finns och ifall det ens går att bli fri från det utan att samtidigt vara med i det, och i vilken ände man i så fall egentligen ska börja, dit har utredningen inte nått än.
Fast som nästan alla företag nuförtiden har vi en nerskriven värdegrund, med några värdeord som riktlinjer. Detta dokument är skrivet i engelska på original, eftersom vi är ett multinationellt verkande företag. Där görs i alla fall en enkel poäng av att ordet ”free” på engelska ju betyder både ’fri’ och ’gratis’. När man säger om någon grej att ”it’s free”, vad menar man då att den är fri från? Det borde ju vara det där ekonomiska systemet i så fall. Eller fri till att använda. Man menar på något sätt det värdefulla i det värdelösa. Eller något sådant. Det är hur som helst därför vi i vår avdelning och i denna utredning arbetar ideellt, eller alltså gratis.”

”Men alltså seriöst, skämtar du eller spelar du fortfarande rollen av karaktären här med mig nu på bussen också? Eller vadå får du inte betalt som skådis heller menar du? Det låter ju jävligt skumt i så fall. Kass deal. Prata med facket.”

”Jag har försökt vara tydlig här: jag spelar ingen roll. Inte med dig här på bussen åtminstone. Jag är lika påhittad som du. Eller om det låter för flummigt: du är lika verklig som jag. Jag kan ta ett annat exempel. Du tog upp Kafka för ett tag sedan. Många av de saker han skrev om handlar ju till stor del också om de ämnen vi pratar om här, och de tycks också vara berättelser som på många sätt, kanske alla, är lika verkliga som verkligheten själv, eller tvärtom. Som jag sa ser vi på vår avdelning berättelser och metaforer som sätt att få språket att komma i kontakt med sig själv – och det är väl lite detta som innebär det ’subversiva’ som nämnts i utredningsrapporten. Sub-vers: alltså det som ligger under versen, eller på andra sidan ordet. Det är hit våra utredningar syftar – och även om direktiven är fortsatt oklara rotar vi vidare här med vårt hum om att det någonstans har att göra med hur själva språksystemet är uppbyggt.
Jag kom också att tänka på när du pratade om Kafka att han var ju med nyss i ett avsnitt av en annan följetong där några av våra kollegor på andra avdelningar verkar. Jag menar alltså ett av de kanske viktigaste arbeten som pågår för tillfället enligt oss, nämligen den metaforiska utredning som går under namnet Twin Peaks. I ett av avsnitten, på väggen i huvudkontoret hos en av dessa utredande myndigheter, hänger ett porträtt på nämnda författare. På FBI tror jag. I vårt yrke ser vi det såklart inte som en slump. Vi ser det mer som ett tecken på att Kafkas gamla insikter sakta börjar närma sig de officiella, och tvärtom. I denna subversiva variant av myndighetens högkvarter hänger han på hedersplats, som ledstjärna eller grundare eller anrik direktör eller något sådant.
Jag ska inte gå in mer exakt på dessa insikter här, det har vi inte tid med, men jag kan säga att det pågår flera olika simultana utredningar av denna utredning som pågår i Twin Peaks, på flera av våra grannavdelningar. I kontoret närmast vårt följer man spåren i serien genom metaforernas tydligaste symboler, alltså det serien rent ut säger och visar, och försöker mest bara förtydliga dessa för att se vad de kan tänkas säga, eftersom fallet i sin helhet är så förvirrande och har pågått så länge nu. Jag har ibland sneglat på deras resultat – till exempel det kladd som ännu inte suddats ut på whiteboarden när man bokar ett konferensrum just efter dem – och det verkar rätt intressant.
Man pratar t ex om mordet på Laura Palmer på ett sätt som liknar den utredningsmetod vi använder i vår avdelning: man fokuserar på språket som del i det system eller filter vi uppfattar och kategoriserar omvärlden med, och ser metaforerna – likt undermedvetna drömbilder – som subversiva bilder som försöker nå inunder språkets system, eller teknologier. Främst här kanske våra egna system, de så kallade indoeuropeiska. I alla fall, Laura Palmer blir här då den symboliska ’mördade kvinnan’ som metafor i vår till synes patriarkala historiska offentlighet, för att beskriva det kort. Alltså man menar det mer livsformsaktiga, idéartade, det behöver såklart här inte enbart handla om det rent fysiska könet, mer hur det fångas in och spelar sin roll. Sådant beskrivet är det ett exempel på en av de mest övergripande bilderna, för att se hur de fungerar och formar själva berättelsens händelser. Sedan kan konsekvenserna och betydelserna av dem såklart dras ut till en massa andra fält och former av förklaringar.
Att ’Twin Peaks’ som namn förresten lätt kan syfta på en annan metaforisk bild ses inte som en slump, inte heller att den utredare som sätts på fallet hela tiden talar till sin närmaste tjejkompanjon (sekreteraren Diane) i form av en maskin, som bara kan lyssna och inte tala tillbaka. ’Hon’ är försvunnen inuti teknologin, ännu inte närvarande i utredningen. (En kort knut till ett annat tema från vårt eget förra avsnitt: tjejen, kvinnan, morsan som försvinner eller dör är också ett vanligt tema i rysk litteratur, i utforskningen av deras besläktade språkbyggnad.) Man behöver alltså tänka att alla saker som sägs och görs där, alla rörelser, är metaforer – de rör sig alltså hela tiden även på ett abstrakt plan som bilder av annat, som koncentrat av förlopp, ett slags bildspråk som försöker koppla sig loss från det riktiga språket för att nå vad som sägs och görs från andra håll. Förresten är det ju även det man gör i meditation – försöker avkoppla sig från språket.
Att det utspelar sig i en liten småstad är inte heller oväsentligt, och också Kafkalikt, fast i amerikansk tappning: ända hit har civilisationens och ekonomins följder nu nått, alltså det sätt vi organiseras via samhälle och språk, och deras mörka sidor börjar komma upp till ytan, precis som Laura gjorde. På en massa olika sätt, och som ett metaforiskt mikrokosm av hela samhället. Detta var vid början av nittiotalet. Samma utveckling har pågått oavbrutet sedan dess, det har inte precis blivit ljusare, och nu tjugofem år senare tar utredningen plötsligt fart igen. Precis som det var sagt i serien, i dröm eller verklighet – eller i spegelvärlden, där allt som är baklänges vrids åt rätt håll.
Metaforen Laura är tillbaka igen och säger precis som förut: ”Sometimes my arms bend back”. Ibland (t ex i konst, film, litteratur, musik osv), så säger deras läsning, är det den mördade symboliska kvinnan/tjejen som behöver böja armen bakåt – eftersom hon behöver gå före och visa vägen, leda sin del framåt, då ’hon’ ser ut att forma en stor del av det som fattats i den språkliga uppbyggnaden av hur vårt samhälle fungerar och organiseras. Alltså ’hon’ som ligger gömd bakom eller under den historiska utvecklingen av vårt västerländska samhälle och som genom tiderna mestadels bara kunnat inverka från denna plats. Det är här utredningen letar vidare.
Och hela serien arbetar, enligt denna rotel, på dessa symboliskt starka bilder. Det har ofta sagts att det är tjejerna som varit de viktigaste rollerna redan i gamla Twin Peaks, och något väsentligt har ändå hänt sedan förra omgången: de har blivit ännu viktigare. Utredaren – alltså Dale Cooper, eller här: den symboliska ’mannen/ killen’ som skulle hitta svaren och ledtrådarna, lösa problemet – är tillbaka från en konfrontation med sig själv, eller ännu mitt uppe i den, och vet inte riktigt längre vem han är. Han måste lära sig språket om igen helt från början, och runt honom är det nu kvinnorna, tjejerna som leder honom, som kör honom runt. För själv har han tappat nyckeln. Han vill bara hitta ’hem’ och försöker lista ut eller komma ihåg vad som händer honom, vart han ska, vad han heter. Sin historia. Men han hittar, till en början, bara spelautomater med pengar. Hur man får en apparat att vinna pengar, alltså ren kommers och vinst, ekonomisk säkerhet, är det enda han kan verkar kunna leda fram till numera. Men det verkar inte längre intressant för honom. Återigen ekonomi som ett huvudtema, såklart. Sedan finns ju ’hans’ onda sida också, som bl a kretsar just kring bilder av fängelse och frihet.
Hur som helst, det här var ett sidospår, nog om det, den utredningen är ju också pågående och läsningen här är extremt skissartad, mest baserat på lite löst klotter, men även det enkla kan väl ha sina poänger, till en början. Det liknar om inte annat en ganska fri tolkning, för att komma tillbaka till det vi pratade om, av en lika fritt skapad serie, som det verkar. Han Lynch, överdirektören på deras avdelning, verkar ju lyssna extremt noga till detta subversiva, till drömvärldens bilder – han har hörapparaten uppskruvad till max, tar dem på allvar. Samtidigt verkar han se sig behöva ropa för att göra sig förstådd, man kan undra lite vem som egentligen tycks ’höra dåligt’. För kanske är det i detta helt fritt formade overkliga man hittar några av de skarpaste ledtrådarna för att visa upp det verkliga, vem vet.”

”Vadå handlar det om det där med ’visa rätt’ och ’rättvisa’ igen från första avsnittet? Skulle vi inte bara snacka om vad som är fritt och ofritt här och inte blanda in en massa annat?”

”Jo visst, men ämnena flyter ihop som vanligt, jag tänker att precis som ordet ’gratis’ pekar ordet ’fri’ alltid längst bort i slutändan mot bilder av rättvisa, även om det kan se lite utopiskt omöjligt ut för verkligheten att någonsin få till. Men det finns väl åtminstone en väg ditåt, eller en riktning, vilken kanske inte kan komma ur de verkliga myndigheter som i så fall är uppbyggda på denna historiska utveckling, utan snarare ur deras mindre ’verkliga’ skugga.
”Without chemicals he points”, alltså fri från, eller utanför, det som enbart är strikt iakttagbara kemikalier angående organismen kan han ha en riktning, även om han nu bara har kvar en arm. Kanske rör sig detta kring vad som menas med att hitta fram till ”the evolution of the arm” som det talas om i en av de mest bisarra scenerna (av ’branschernas hjärta’, eller ekonomin?). Att komma fram till hur man kan visa och leda på helt nya sätt, för att förhindra framtida Laura Palmers.
Men ja, jag skulle ju inte prata mer om den serien nu, jag har en egen utredning att tänka på. Jag kan själv tycka att deras läsningar låter lite överdrivet utopiska, men kanske är det också deras poäng. Jag vet inte exakt hur de jobbar. Men visst känns det i varje fall lite roligare, eller mer spännande, när fallet hålls igång och inte bara överges som obegripligt, tycker du inte? Kanske är också utredningen viktigare än själva lösningen, till en början.”

”Ja, alltså jag kan hålla med om att Twin Peaks är rätt bra och fri, jag gillar den serien åtminstone, kanske just därför, även om jag inte fattar den helt heller hehe. Men vadå, menar du att den är så jävla viktig på riktigt? Det är ju bara en TV-serie.”

”Tja, det säger ju FBI-ledningen i själva serien i alla fall: Denise, mannen som förvandlat sig till kvinna. Att utredningschefen – alltså regissörens egna karaktär – är något stort på spåren. Inte vet jag. Vi får väl se hur det går för dem. Nu ska jag inte prata mer om det här i alla fall.
Tillbaka till ämnet istället, en sista grej bara: det här med frihet inuti samhället är ju en rätt ny idé, förr i tiden var ju samhället det som skulle garantera invånarnas överlevnad, och den som ville vara ’fri’ från det var mer eller mindre en brottsling – den som eventuellt kritiserade samhällets grund eller befann sig utanför dess morallagar var en som dömdes ut och inte längre fick ta del. Men nu verkar detta samhälle, som till slut blivit mer eller mindre globalt, enligt vissa ha blivit så frikopplat att det snarare förstör den långsiktiga överlevnaden för invånarna och sig självt, eftersom det bara kör blint vidare på samma (partiarkala, kapitalistiska) grunder. Eller ja, så säger de som håller med den misstänkte i förra avsnittet, och det är så långt utredningen hittills kommit. Våra direktiv är att försöka få reda på hur mycket i detta som ännu gäller här i våra dagar, i vilken utsträckning det fortfarande kan vara ett brott att vara fri. Det är här vi gräver. Vi måste hitta nya ledtrådar att forska vidare i.”

”Ok, var ska ni hitta dem då? Och måste ni vara så tråkiga som i förra rapporten?”

”Börja inte nu igen. Det är inget farligt med orden, smaka på några ovanliga. Du kanske till och med hittar ett par du gillar. Verkar de smaklösa, krydda bättre.”

”Börja inte blanda in mig i det här…”

”Jag vet inte om jag kan. Nä men ja, där vi lämnade förra rapporten var ju vid skivorna, alltså i ämnet album med musik på. Musik är ju förresten också väldigt viktigt i den där andra serien jag pratat nog om nu. Kanske går det att hitta något intressant där. Det enda utlåtande vi fått från ledningen hittills har handlat om dessa möjligheter i alla fall.”

”Just ja, nästa avsnitt skulle väl handla om Zombies eller 60-talsrock eller nåt va? Hur tänker ni om det då? Låter ju inte heller så värst trovärdigt… Fast kanske lite kul åtminstone, jag gillar ju också musik haha. Vad står det i deras utlåtande?”

”Det kan jag såklart inte gå in på i detalj, men det har lite att göra med det jag pratade om nyss. Det här med var friheten i och från samhället började uttryckas tydligast och tidigast. Musik sägs ju vara den friaste konstformen, den som all annan konst vill vara. Det nämndes i alla fall något om att på skivan som dokument tycks hela spänningen mellan det fria och det fastställda uppvisas i sin kanske mest koncentrerade uttrycksform, i sin kanske närmaste kontakt. Och kanske är det också på vissa av dessa skivor som denna spänning tydligast har utforskats, av alla de band och artister som kört på under det senaste halvseklet eller så. Om man nu ska undersöka de här grejerna kanske man ska titta lite där också. Om inte annat kanske man åtminstone kan få tips av kollegorna om bra skivor man inte hört än. Jag vet faktiskt inte. Just nu vill jag bara hem.”

”Ah, många kansken där du. Ärligt så tycker jag nog fortfarande att du låter lite överdrivet torr och pretentiös, men fair enough, det får man väl vara om man vill. Man får väl låta varandra hållas. Det är väl svårt att ändra på folk. Alltså det är ju inte precis som att du måste avlägga en rapport just nu, ändå fortsätter du på riktigt prata sådär. Det känns ibland knappt som att det är mig du pratar med.
Vet inte längre vem du tror du är eller vill verka vara egentligen, men kanske du inte ska ta det hela så allvarligt. Här är det väl ingen som tjuvlyssnar – om det nu är det du är rädd för: att någon från din avdelning ska råka höra dig snacka lite oprofessionellt, så du kanske riskerar din pjäs i löneförhandlingarna? Är det därför du pratar som en rapport runt mig? Du låter lite för säker på att de sakerna du säger har nåt sorts värde liksom, men är du ens säker på det för att du själv är det eller för att det är nåt din ledning sagt åt dig?”

”Det är sant, det bör man fråga sig.”

”Jag säger bara, du kanske kan testa snacka mer så man får lust att hänga med – om du nu ens finns på riktigt. Men kul att du hittat din egen så kallade avdelning i alla fall, lycka till med den! Det är ju bra att ha nåt att göra så man håller sig igång tänker jag, själv jobbar jag på ålderdomshem. Det är helt ok. Sen kollar jag på serier när jag kommer hem, mest för att få typ lite spänning och inlevelse i tillvaron eller vad man ska säga. Det funkar för mig, eller det är ju vad jag vill göra va.”

”Då tycker jag att du ska göra det, om det nu känns bra för dig.”

Inte kanske bara på grund av den lite avslagna uppmuntringen, utan även genom känslan av att ha tagit tillbaka kommandot över samtalet något verkade killen nu börja återbalansera sig igen, bryta sig ut ur denna snacksal som byggts upp av denna, vad det nu var – skådespelare, utredare, enkel passagerare – och centrera sig tillbaka in i stunden. Jamenvisst, såg han ut att tänka, såklart att det handlade om vad han själv ville göra, inte skulle han väl låta tuta i sig något annat, det var ju ändå det de pratat om hela tiden. Inte skulle väl denna indoktrinerade besserwisser tro att denne satt på allt som gick att säga i frågan. Det var väl inget fel på killens egna rätt vanliga liv, han gjorde ju ändå nytta tyckte han.

”Ja, jag tycker man ska dra sitt strå till stacken, som det heter. Du sitter här och snackar om en massa far-out grejer och metaforer och bla bla bla, men det finns ju ändå en verklighet därute som man behöver ta tag i, som den ser ut nu. Vem vet om den någonsin kommer ändras, man gör väl vad man kan så länge. Man kan ju inte bara spejsa iväg hela tiden heller, det finns ju ett samhälle med familjer och allt vad det är, och vad är viktigast egentligen? Man hjälps väl åt bara helt enkelt, och man måste väl först hinna med det, sen kan man väl flumma iväg och göra grejer bara för att det är kul om man nu vill. Göra crazy serier eller vad som helst, vad vet jag, men vad ska man prioritera? Bara ens egna påhitt? Du kanske ska fundera lite över vem du borde jobba för egentligen. Man är väl inte helt ensam här i världen heller. Inte heller eran avdelning. Jaja, vet inte hur vi kom in på det här, nu känner jag mig helt nykter igen, vad hände liksom haha? Men du fattar vad jag menar.”

Nu var det utredarens tur att bli lite smått nervös och obekväm, här kom den vändning som denne kanske borde förutsett och räknat med, men som alltid verkade hamna under dennes blinda fläck. Svaret som till slut kom hade tappat fart, blev lite krystat.

”Mm ok visst, du har en poäng får jag väl erkänna, även om jag inte håller med om allt. Det verkar lite konstigt, kanske idiotiskt, men trots den dåliga lönen kan man lätt bli arbetsnarkoman även på vår avdelning. Jag jobbar faktiskt till och med just nu i någon mån. Så ok, jag är väl skyldig till att glömma bort min egen lilla verkliga omgivning ibland och bara drömma mig bort, jag behöver kanske någon som kan stoppa mig där, men det vill jag väl inte prata med dig om. Alla har vi väl våra problemområden. Samtidigt är det också denna metodik vi utvärderar i stort: hur man ska lyckas få drömmen och verkligheten närmare varandra igen. Det är en svår balans, även för mig som egen person i hushållet. Svår har den ju varit förr också, till exempel just på 60-talet. Fast saker sägs ju ibland bli lättare med lite övning.
Jag menar väl mest kanske att ’grejerna man gör bara för att det är kul’, som du säger, de kanske är lika viktiga som de man gör för att hålla igång samhället och alltihop. Men inte att det gör resten oviktigt, det kanske är samma sak. Alla strån ser inte likadana ut, så att säga, det finns vissa som har en konstig form, kanske för att de ska passa in på något specifikt ställe nere i något mörkt bortglömt hörn av stacken. De kan vara lite krångliga att släpa dit, men myrorna som helhet verkar ju ha koll ändå. Det blir en stack till slut.”

”Jaså, fler flummiga metaforer alltså, haha. Du är ju helt omöjlig. Men jaja, får väl kolla i alla fall ett avsnitt till då. Kanske kommer det fler karaktärer. Det är ju ändå gratis att streama. Men vadå du visste inte när nästa avsnitt skulle komma eller?”

”Fan, vänta, jag tror jag har missat min hållplats!”

”Oj nej, jag med! Skit också.”

”Varför skulle jag börja prata med dig om en massa onödigt svammel? Jag ville ju bara ’få tiden att gå’/’öva mig på att putsa firmans fina verktyg’. Kukens jävla helvete.”

Bussen rullade vidare över de mörka spetsiga bergen på en okänd planet, ingen visste längre när nästa hållplats skulle dyka upp, och ingen hade de som körde. Än slank de hit, än slank de dit, än slank de ner i diket.

Kan ni tänka er, gott folk.

BUSSEN HADE INGEN CHAUFFÖR.

(Och Kendrick ba: ”DAMN.”,
inuti de vita hörlurskablarna.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *