VGMNMGG, del4 / Behind the scenes: tillagningen av ett inlägg – om ord, böcker och ordböcker

förpackning


Det första man ser är ett gäng frågor: ”Var går gränsen mellan det smarta och det dumma? Mellan det verkliga och det overkliga? Mellan det ätbara och det läsbara? Mellan folk i allmänhet?” Med hjälp av öppningarna i dessa frågor öppnar man förpackningen.

 

innehållsförteckning


Man behöver inte alls ha sett det för att hänga med oss här idag, men vi kommer här att ta det förra avsnittet som exempel att utgå ifrån för dagens avsnitt. Det är inte så noga vad exakt det handlade om, man kan lätt följa med på vägen ändå. Det är ingen fara på taket, och det där taket är så högt uppe ändå. Sätt fåtöljen i er bekvämt, så kommer det ta ungefär ett djupt andetag innan vi sätter igång. Snart ska allt bli klart, som kristall i korvspad. Eller nåt.

Det förra avsnittet var för det första ännu ett försök, i smakvarianten ’Kafka light’ (se här Kurt Vonneguts graf på de vanligaste kännetecknen hos en Kafka, i jämförelse med andra varianter av förlopp). På detta sätt deklarerad behöver avsnittets förpackning för det andra såhär i efterhand förses med en innehållsförteckning:

  • Av de viktigare ingredienserna kan nämnas rörelse (i avsnittet fanns ett tydligt exempel hos bussens egna horisontella).
  • Avsnittet bestod även av en kontakt, mellan främst två (2) olika varelser, eller livsformer (former av liv) som är ett annat namn.
  • Denna kontakt i sig kan sedan ytterligare uppdelas i sina olika attribut och smakämnen, t ex som den tar sig form i en uppgörelse, en kritik, en reflektion och/eller en distraktion.
  • Dessa olika former bildades i sin tur under avsnittets tidsrymd mellan varelsers olika sätt att vara, att förstå och göra, i detta fall främst via språket, som tog sig olika vändningar mellan dessa varelser.
  • Alla dessa beståndsdelar var sammanlagt hopblandade inuti avsnittets kemiska lösning, ungefär som O’boy i mjölk.

För själva smakens skull finns väl inget mer att tillägga än den som upplevs av varje enskild konsument – men tillverkarna är såklart även stolta över produkternas specifika recept, och genom arbetet har de även blivit smått insatta i de olika ingrediensernas historia och kännetecken osv. Dessa är några av anledningarna till att man nu satt ihop detta Behind the Scenes-reportage, inte enkomt för de speciellt intresserade, för nördarna och fanatikerna, utan även för alla andra.

Man kommer i detta program att visa hur inläggen tillagas, bl a genom att diskutera de olika råvarorna med hjälp av diverse kännare, samt även genom att titta på odlingsplatserna, var dessa råvaror kommer ifrån, vilka recept och tillagningar som inspirerat oss till att testa laga ihop något eget. Man tar även upp valen av ingredienser och de sätt de satts ihop, man går igenom proceduren för att få fram alla de olika smaksakerna. Allt sånt. Man hoppas genom detta specialavsnitt kunna bidra med en sorts mer ingående förståelse i intresset, för de som nu är intresserade av intresset.

Reportaget kommer alltså att följa hela tillverkningsprocessen genom dess ingredienser och börjar med en av de grundläggande basvarorna i receptet, nämligen språket. Kockar i allmänhet nuförtiden pratar mycket om att använda sig av lokala ingredienser – det som finns i närområdet. Därför har vi också valt just det svenska språket i tillagningen, även om vissa andra språk också förekommer som kryddning. De olika språkliga smakämnen som ska tillagas plockas fram ur olika sorters hyllor och kataloger i chefskockens egna habitat. Vi har under processen även försökt bibehålla språkets vanlighet och inte blanda in diverse trendiga eller obefogade tekniker – utan att för den skull servera helt råa eller ogenomtänkta arrangemang.

Språk består som bekant av ännu mindre beståndsdelar, till exempel ord. Men hur vet man då vilka ord man ska använda sig av i lagandet? Det finns många sätt att tackla fram svar på denna fråga, som blir viktig eftersom den ju leder till helt olika resultat. Vi kommer alltså att göra som så här under detta reportage att vi ska bjuda in flera olika kännare i de olika områdena att samtala de olika frågorna med. Tanken är att man i slutändan närmare ska kunna urskilja de olika ingrediensernas kännetecken i sin munhåla, för att kanske få sig en lite trevligare eller mer detaljerad upplevelse.

 

kritik


Först ut är några textrader av bandet This Heat, från låten ”Makeshift Swahili” på skivan Deceit (1981).

“Makeshift”, she sings
In her native German
You try to understand what she’s trying to say
She says, “You’re only as good
As the words you understand”
And you, you don’t understand a word

Som bandmedlemmen Charles Hayward klämt fram är språklig kollaps ett centralt tema för hela skivan, vilken enligt sin titel rör sig runt samhällets olika svek eller bedrägerier. Denna språkliga kollaps, eller brist på förståelse mellan språkets användare, gestaltas i denna låtens första vers genom en skarp bild: en kritisk kontakt mellan livsformer, dels i meningen två karaktärer (den sjungande och den lyssnande), av olika kön, men också i meningen två skilda språk – kanske kan alla dessa saker höra ihop, vi får väl se. I detta möte mellan skilda livsformer verkar i alla fall den inre kritik kunna uppstå som via sin kris (i stor eller liten skala) leder mot nya förståelser. Eller misslyckanden med detta.

Skillnaden mellan att lyssna och förstå dras här i låten till en kritisk punkt, när sångerskan säger: ’du är bara så bra som orden du förstår’. Bra på vadå? En så generell mening tycks peka på att vad som menas är att vara typ ’bra i allmänhet’, alltså bra på att vara så som man väl ’borde’ vara – det som i gamla filosofiska ordalag kan kallas ’etik’. Orden kan (som tidigare avsnitt varit inne på) vara till för att ’suspendera animaliteten’, alltså att stoppa de automatiska instinkterna, för att alltså inte vara ett djur utan istället en människa – detta djur vars främsta poäng verkar vara att lyckas med att inte vara ett djur. Att förstå orden på detta sätt kan sen länkas samman med att stå för dem, alltså att ha grundat deras sammankoppling inuti varelsen – istället för att se orden som något frikopplat, som någon annans problem.

Man kan se likheten med tematiken i det förra avsnitt vi behandlar här: karaktären ’utredaren’ ville ju inte heller nöja sig med ordboksdefinitioner, eftersom det just gör språket till någon annans problem. Istället blir kontakten ett tillfälle att visa upp sina verktyg för den andra passageraren på bussen, verktyg för att tänka runt språket och förstå de olika orden i den egna fortsatta användningen av sig själv. Men hur kan man då tänkas göra för att tänka runt kring språket? ”Makeshift” är ordet tjejen sjunger i låten. Alltså något provisoriskt, en nödlösning. Att se språket som provisoriskt är kanske just ett sätt: när man ser att språken inte är satta i sten, utan just nödlösningar, kan man inrikta sig på att inte låta dem styra sig, utan mer tvärtom.

Att låta språk mötas och korsas kan rentav funka som smidiga sätt att ta sig in i dem. In her native German är ett av orden för betydelsen ’makeshift’ ordet ’Behelf’. Men förutom innebörderna som redan nämnts kan detta tyska ord också betyda ’substitut’ eller t ex ett (juridiskt) ’botemedel’, en utväg eller lösning på ett problem. Ur en syn på språket som utbytbart substitut kan det möjligtvis alltså användas som botemedel för diverse inre problem, vilka kan vara basen för de yttre. Vilka kanske skulle kunna bidra till att se igenom de där bedrägerierna skivan verkade vara ute efter.

 

reflektion


Här ser vi hur reflektionen börjar bildas ur språkblandningen, i en första reaktion: en reflektion av språket via ett annat språk. Men vi vill nu gärna balansera blandningen genom att tillsätta ytterligare några mått tillverkad reflektion. En kännare med lång erfarenhet av dimensionerna hos sådana måttenheter var läsaren och skrivaren Ivan Illich. Illich utredde på sin tid många intressanta ämnen, flera i närheten av vår följetongs figurer (kolla t ex in Deschooling of society, Disabling professions, The right to useful unemployment osv), från 70-talet och framåt. Men den bok som här bidrar till vårt recept är en som kom ut 1993, In the vineyard of the text, en bok där Illich till slut cirklar in sig runt en grundfråga – nämligen boken själv, och denna lilla uppfinnings historiska roll i vårt samhälle, för vårt tänkande och görande.

Efter ett helt liv av akademiskt läsande och skrivande letar han fram själva grunden till denna sorts läsande och hittar en tidpunkt för cirka tusen år sedan när texten började abstraheras ut ur själva den fysiska boken/sidan, ungefär samtidigt som bokstäverna började användas till andra ljud än det kyrkliga latinet. Det handlar här om en stor förändring i de ’alfabetiska teknologier’ som kom att forma själva grunden till alla våra skolor och vetenskaper och utlärningen därinuti. Det sätt på vilket texten – eller alltså tecknen på en sida – fungerade och uppfattades, kom under lång tid och av diverse anledningar att omvandlas till ett helt annat sätt att fungera. Detta senare sätt är sedan det som främst lärts ut sedan dess (även om det nu också verkar hålla på att förändras).

Det tidigare sättet var iallafall ett i första hand inriktat på just (själv-)reflektion, på att via minnet låta sidans tecken bilda och ordna ihop inre språkliga rum hos läsaren. Rentav kroppsligt skulle man på så sätt kunna arbeta fram ett inre ’ljus’ (en sorts reflektion) eller en ’eld’, med den tidens formuleringar – vad man brukar kalla ’vishet’, ’visdom’. (Om orden här i receptet ibland verkar lite väl stora och fetthaltiga, kom ihåg att de bara just är ingredienser: de är menade att blandas in i reaktioner med alla andra ord runtom – man behöver hela tiden försöka att inte låta de svulstiga smakerna ta över.)

Som denna följetong ofta påpekat innebär visheten även här just ett visande, ett följande genom hela bokens tecken, ett vandrande och plockande av bokstäver till ’elden’ (som Illich påpekar kommer ordet ’bokstav’ just från stavar av bok, alltså träarten, och har egentligen inget med den andra sortens bok att göra, som kom till efter ordet). Detta till skillnad från den separerande synen på text som ren information att bygga upp ämnen och discipliner med, vilket som sagt i stort grundat våra skolor. Tecknen på sidan ändrades sakta från att vara en registrering – eller inspelning – av visdom (som i sig inkluderade kunskap) till en registrering av enbart kunskap.

På den tiden såg man dessa alfabetiska tekniker som en form av medicinal praktik, alltså som att en doktor i något med text att göra även var en doktor i mer direkt betydelse. De som hade tillgång till dessa böcker och tekniker förväntades hjälpa sitt respektive samhälle, rikta sig direkt till ’mannen på gatan’. Även detta ändrades till stor del i och med skolornas utveckling. Vetenskapernas tekniker utvecklades vidare och gjorde sitt, på sina diverse bra och dåliga sätt, och blev till slut i stort sett skolornas mål.

Men det som i tidigare skeden var det primära målet runtomkring vetenskaperna, alltså det där som kallas ’visdomen’, med sina metaforiska poänger, det lämnades till sånt som konst och skönlitteratur, sågs inte som lika viktigt längre. Var för sig lämnades att på egen hand lista ut om det nu ens finns något som kan kallas visdom, att själva hitta något eventuellt eget ’inre ljus’ och vad nu det i så fall ska vara bra för.

Det låter lätt dramatiskt och överdrivet för nutida öron detta ’ljus’, och i dessa ordträsk baserar sig såklart också många gamla mystiska och s.k. esoteriska läror. Men om man nu försöker se detta ljus i ett annat ljus – förbi gamla religiösa utsvävningar – kan man kanske knyta det tillbaka till även det vanliga läsandet, skrivandet och tänkandet. T ex som en enkel metafor för det ’ljus’ som lyser då man lyckas tänka ’klart’. En lampa i det inre möblemanget.

Illich tar upp ett exempel på hur en liten bit av det gamla sättet att se på saken kan grävas fram ur Shakespeare:

When Cerimon the Lord of Ephesus in Shakespeare’s Pericles ”by turning o’er authorities” has ”built such strong renown as time shall ne’er decay”, he does not say that he had subverted established power, nor that he had consulted weighty authors, but that reflecting on a number of authorative sentences he had established his reputation of mighty wisdom. Authorities, in this now obsolete sense, are sentences which created precedents and defined reality.

Genom inre praktiker av (språklig) reflektion, studeranden, av tidigare visanden formas fundamentet för övergången från tänkande till görande – funderandet, alltså reflektionen, är en pågående rörelse. Ordet ”studera” hade då också kvar tydliga kopplingar till inre rörelser och känslor, till skillnad från yttre tekniker. Dess betydelse hade att göra med sådant som intresse, nöje/lust, egna böjelser eller benägenheter och utforskandet av dessa. Att studera kunde i sig vara en livslång sysselsättning, ett yrke: det egna yrkandet. Inte bara några påtvingade år med några påtvingade ämnen i skolbänken för att sedan vara ’klar’ för att ta sig ut i yrkeslivets spännande spektrum av tråkigheter.

Hursomhelst. Det Illich beskriver i kortfattning är hur sidan, som tidigare verkat i symbios med tecknen, runt 10-1100-talet börjar ses som ett objekt med ett innehåll som utan vidare kunde delas upp i olika sorters ’subject-matter’: det grundmaterial som skulle basera de ämnesindelningar som – bortkopplade från den personliga utvecklingen av den egna ’visdomen’ – sedan skulle läras ut i de nya universiteten. Dessa universitet formade sedan sina egna akademiska ritualer kring denna nya division, där fakta delas upp från affektion, där orden mer eller mindre skärs av från sin koppling till det inre och personliga.

Denna nya syn på text som enbart information att skära ut och använda för t ex någon disciplins syfte, utan att egentligen behöva fundera över varför, sägs då vara den som sedan dess till stor del grundlagt vårt (västerländska, kapitalistiska, patriarkala) samhälle. Det är förresten klart att vi här i dessa recept också sysslar med att skära ut bitar av språkliga uttryck, men vi har för oss att man kan hitta på massa andra saker att göra med dessa små snitt. Och just dessa saker (dessa tillagningssätt, alfabetiska tekniker osv) är vad vi undersöker i detta program – genom att göra dem. Knåda sig fram tills det känns bra. Häng med på vägen den som vill, vi är strax tillbaka.

 

uppgörelse


Illich menar även att denna utveckling av textanvändningen samverkat med utvecklingen av tankarna om mänskliga varelser och deras språk, det är t ex via texten vi sägs ha formats till personer, med vad det nu innebär. Sextio år innan In the vineyard of the text kom ut skrev författaren Elias Canetti Förbländningen, en skönlitterär bok som ser ut att ringa in samma sorts språkliga problem, på sitt eget sätt. Boken är helt hysteriskt metaforisk, den består av en explosion surrealistiska bilder som verkar bygga upp en sorts skuggvärld av det samhälle som var i full krackeleringsfärd under den mellankrigstid boken kom till. Jorge Luis Borges definition av författandet – ”För övrigt är litteraturen ingenting annat än en dirigerad dröm” – passar rätt bra in här. Och genom att vinkla in lite olika reflektioner mot boken kanske man också kan tolka vissa av dessa drömbilder.

Den epok Illich menar att vi nu är i slutfasen av, den han kallar ”universitetets epok”, där alltså texten blev objekt och på så vis påverkade tänkandet som en materialisering av abstraktion – det verkar vara insikter (eller drömbilder) om denna struktur som ligger bakom Canettis kaotiska parodi. Det finns extremt många bilder och metaforer att utreda i denna framforsande mardröm (testamentet, pantbankens byggnad som hyllning till frun, den puckelryggige schackmästaren som vill bli känd i Amerika, den sunkiga restaurangen Idealiska Himlen, osv osv), här kommer bara hinnas väljas ut några av de större.

Man kan till att börja med se Förbländningen i titeln som en sorts förstärkt och distorderad negativ variant av bieffekterna inuti den vetenskapliga Upplysningens resultat. Såklart omöjligt här att sammanfatta upplysningstidens alla påhitt – i stort var det ju en vettig kamp mot dogmatismer och ofriheter osv som drogs igång, även om man till en början inte riktigt höll sina egna löften om t ex allihopas jämlikhet. Det vart mest vita gubbar. Det har i alla fall alltid funnits en baksida.

De osynliga abstrakta spår som bränts fast i samhället och i människorna av denna sorts upplysning är då mönstren Canetti verkar försöka läsa av och kartlägga, via överdrifter – som att måla av ett fotografiskt negativ, eller de konturer som lämnas kvar efter sakers skuggor inuti brännvidden av en atombomb (för att dra metaforiken till extrem längd). I grund och botten: hur en yttre upplysning på sina håll kan ha hjälpt till att förblända de inre.

Boken handlar om en språkprofessor och hans bibliotek, eller, vilket blir klart genom berättelsens drömbilder: en version av denna universitetsepokens högste, en sådan som äger sitt eget rike uppbyggt av böcker/texter, i en bild utan pardon. Genom historiens gång, som alltså kan fungera som parodisk parallell till den verkliga historiens gång, följer man hur professorn försöker ordna och styra i sitt rike, flytta runt böckerna och leka krig med dem osv. Det blir uppenbart att böcker främst används som maktmedel och valuta i detta samhälle, deras fastsatta ord och teorier som ägodelar och försvar för den egna lägenheten, i detta fall – eller t ex nationen, för att tänja ut symbolerna.

Men oj hörni, här kör nu plötsligt en spoiler rakt in i reportaget, se upp (eller blunda om man tänkt läsa boken)! Den gasar från början av boken direkt in till slutet – som behöver avslöjas för att gå vidare. Resten återkommer vi till senare. I den tredje och sista, även den bästa, delen av boken möter professorn sin sen länge förlorade, bortflyttade bror. Denna bror kan i boken sägas symbolisera det andra, inre utforskande synsättet. Han har varit ’kvinnoläkare’, men sedan gått över till att behandla vansinniga (det andra, det inre kroppsliga, det inre psykiska, osv).

Efter en lång diskussion kommenterar läkaren brödernas olika sorters minnen: professorn kommer ihåg miljontals lärda fakta från alla sina böcker, ett abstrakt minne, vad läkarn kallar ett ’förståndsminne’, som dock missar de egna upplevelserna. Det läkarn själv menar sig ha är däremot ett ’konstnärligt känslominne’, och han menar att om dessa två någon gång skulle slås ihop hade det hela till slut visst kunnat bli ett ’fullkomligt’ synsätt.

Men professorn vägrar släppa de böcker han nu tappat tillgång till eftersom hans fru gift om sig med ’den röde hanen’ (portvakten/arbetaren) och tagit över våningen. Läkarbrorn tycker sig under detta fanatiska gömmande bakom böckerna se dels ett försvar mot en påhittad fara samt dels även symptom på det kvinnohat även han själv erkänner sig till slut ha utvecklat, så lösningen får bli en nödlösning: läkarn lyckas slänga ut frun och ge professorn sitt bibliotek tillbaka, ordningen återställs – men han lovar att komma tillbaka igen om ’ett halvår’ i historiens komprimerade drömtid.

Under tiden hinner dock allt gå ’åt helvete’ – lösningen var ju också långt borta ur den synvinkel där boken blev till: 30-talet var just på väg att storma fram. Allt börjar brinna runtom professorn, staden brinner, våningen brinner, har han själv mördat sin fru eller var det någon med samma namn?, bokstäverna skramlar och bultar, går inte längre att tyda – och till slut brinner hela biblioteket upp. Komedi och tragedi, utopi och dystopi konvergerar alla i en slutlig punkt, och det hela avslutas med ett gigantiskt skratt. Den rådande alfabetiska teknologin desintegrerar totalt, och istället för att försöka lösa dess problem nås det verkliga nolläget.

I detta slutgiltiga skratt kan man se något av vad den extremt kondenserade läs- och skrivaren Giorgio Agamben talar om i sin korta essä om parodin från sin rätt tidiga bok Profanations. Han går ännu längre bakåt än bokens språkepok hos Illich och hittar, i parodins tidigaste historia, uppbrottet mellan musik och språk (melos & logos) i de gamla grekiska traditionerna. Melodin skulle traditionellt följa talets rytm när man t ex läste upp de homeriska poemen, men när man började leka med denna regel och föra in disharmonier skapades en para ten oiden: en plats bredvid talet eller sången, språket eller musiken, där de inte längre sitter ihop – en parodi istället för en melodi. På denna nya plats, menar Agamben, öppnades möjligheten för prosan, för litteratur som fiktion, där parodin blir dess yttersta gräns – just den gräns som ser ut att tidsligt målas upp i Förbländningens slut.

If ontology is the more or less felicitous relationship between language and world, then parody, as paraontology, expresses language’s inability to reach the thing and the impossibility of the thing finding its own name. […] And yet, in this way, parody attests to what seems to be the only possible truth of language.

Att inse parodin som yttre gränsvärde för denna språkanvändning är i så fall just att inse att språket är provisoriskt och inte i sig egentligen kan definiera – eller styra – varken människa eller liv. Men det finns ju många andra saker att göra med det, och denna ’möjliga sanning’ rör kanske i första hand språkets yttre allvarlighet, med de anledningar som kan finnas i hanteranden av sådana kraftiga reduktioner till former av ’sanning’. I vår tid kan det ibland verka som att orden runt livsformerna har pressats till sina yttersta vibrerande kanter hos detta sorts allvarliga språkbruk av definitiva sanningar (se även: ’mansplaining’). Och det är väl här parodin har sitt främsta funktionsfält.

För andra mål kan man kanske lika gärna vända på citatet och istället prata om språkets ’sanna möjligheter’ inuti parodi och liknande uttryck. I varje fall kan man här att inse att språket inte egentligen kan ägas (som t ex en lägenhet av böcker) utan bara användas. Att det ’bara’ är en teknik, en teknologi. En av Wittgensteins sista insikter, denna tidiga grävare i förståelsen ’språket som användning’, lär ha varit att han på sin så kallade dödsbädd sa att han egentligen hade velat vara komiker – att hela hans filosofiska verk i stort sett varit ett enda misslyckande i att skriva skämt. Men samtidigt, vilka hade då i så fall lyssnat?

 

rörelse


Ingredienserna har nu bankats och kavlats till genom en uppgörelse. I det tidigare exemplet såg vi hur man direkt efter en sådan uppgörelse körde in hela konkarongen rakt in i elden, men på detta sätt riskerar ju hele den lille skapelsen att stelna eller förkolna. Som vi såg. NÄ men vet ni! Hörni. Blandningen måste jäsa först. Den måste jäsa, och sen ska den in i ugnen och bakas och rostas och hålla på och sen ska den ut igen och svalna och malas ner. Men det viktiga är.

Den får inte stelna under någon av faserna – en får ju inte glömma att hela tillagningen, precis som jäsningen, är en enda lång rörelse. Risken kommer när det börjar stelna. I ett avsnitt i Förbländningen tvingas professorn inse att ”utan bransch är han förlorad” i mötet med den puckelryggige, som hotar hans biblioteks ’renhet’. Efter att professorn fått sig en våldsam ramsa om att man måste kalla sig något ”utnyttjar han de utdragna takterna mellan ”jag” och ”han”” – han tar på sig rollen och tvingas presentera sig, rent ekonomiskt, enbart som representant för bokbranschen. Detta jag ser sig utifrån, i en specifik samhällslek, och passar sig in i dess rytm genom att stelna sig till en tredje person. Risken i färden från upplysning till det totala skrattet beror i boken främst på ägandet av detaljer, av enskilda fakta, som basen i hela det ekonomiska systemet – uppbyggd runt formen, eller språkspelet ’pengar kopplade till enskild person, via dennes yrke/titel’. Men vem säger att det måste vara så (förutom typ alla)?

(Angående den puckelryggige förresten, se t ex den ungefär samtida ”The Little Hunchback” av Walter Benjamin (i Selected writings vol 3): den figur som enligt Agamben, i avsnittet ”The Assistants” från Profanations, representerar distraktionen, det glömda och förvrängda.)

Istället för en reflektion mellan språk kan man göra en reflektion mellan tider. Även här kan reflektionen dra fram det provisoriska, alltså också ändringsbara, fast denna gång på tidsaxeln. Här finns poängerna hos historieforskandets diverse utsiktspunkter, plus många av de positiva hörnen inuti skolgången – i arkiveringen av minnena och problemens grunder osv. Men frågan blir sedan vad man nu ska göra med dessa språkliga och historiska informationsflisor när man väl hittat dem, hur man ska använda dem och varför?

Hur gör man t ex, hypotetiskt, för att ordens tillagning inte ska behöva vridas upp till just this heat (lol sorry)? Alltså där alla böcker bränns upp i någon sorts utopisk/dystopisk eld, i ideologiers slut? För att försöka motverka stelningarna som uppstår genom tiderna kanske böckerna istället kan användas på andra sätt, för att dra ut sådant som visanden och innanmäterier ur dem. Låta dem jäsa och forma sina egna bakteriefloror i reaktionen mellan ingredienserna. Att prata om dessa sätt genom att på samma gång göra dem är väl ett sätt. Och ens sätt är på så vis ett mått jäst.

Dessa böcker och texter (eller valfria andra sorters uttryck) kanske kan beskrivas och kombineras på sätt som under tillagningen hela tiden avsöndrar inre rörelse, som försöker att inte ägodelas till andra yttre ändamål. Istället för att hela bygget bara förkolnas i ett slutligt totalt skratt: injicera små pruttiga sådana i byggandet hela tiden. Göra poröst. Istället för att t ex fokusera på en färdig text (enligt godtyckligt kriterie): visa upp färden i den. Tekniker, istället, för att höra det rörliga, inre som yttre. Påminnelser, för sig själv och vem som helst. Man glömmer så lätt. Men det måste man ju också.

Vladimir Nabokov pratar lite löst om några tankar bakom sitt skrivande i ett efterord till boken Pnin – också den en bok om en språkprofessor, se där. Denna bok rör sig också i språkens gränsland, är också lite småprovokativt parodisk, men är samtidigt ett försök till försvar av denna akademiske riddare av den halvsorgliga skepnaden. Anyway, Nabokov nämner dels att han enbart skriver för nöjes skull och för att komponera gåtor, men han nämner även en skillnad mellan ”generaliseringarnas månsken” och en boks ”soliga bagataller”, dess detaljer. Båda behövs, men han menar att man måste utgå ifrån samlandet av alla dessa detaljer för att kunna sätta ihop generaliseringar, inte börja från andra hållet. Ett schema som rimmar med den syn på bokens visande som tidigare tagits upp.

Nabokov var alltid fokuserad på stilen, och det är klart att det är alltid den som först fångar uppmärksamheten, uttrycker synen på personligheten, t ex i klädesplagg man väljer. Men stilar kan också ibland fungera som försök till ett ägande av detaljer, av tomma distraktioner, istället för ett eget uttryck – speciellt om det inte finns något intressant därunder. Och därunder finns kanske just hur en rör sig i detta s.k. månsken av generaliseringar, hur olika tänkanden förstår och grundar orden/uttrycken de använder.

I månskenet, i mörkret, blir sinnena utöver synen tydligare, det direkt synliga kan skärmas av och utvärderas. Det var förresten även i detta mörker förra avsnittets buss rörde sig – denna buss som kan ha varit en småklumpig metafor för språkets och samhällets sammansatta teknologier. I generaliserandets följd kommer vi återigen in på två urgamla kategorier. Vi har tidigare haft att göra med uppåt och neråt som metaforer, i detta recept är det nu dags för: ljus och mörker.

Som sagt, båda behövs kanske. Men istället för att beskriva dem på sätt som stelnar i text, som kan få det att verka som den ena eller andra av dem är den alltid rätta: inkludera den helt vanliga rörelsen igenom dem. Man kan väl börja med att ta upp hur några andra beskrivit dem, några som stötts på, försöka forma en väg däremellan, och på vägen baka ihop dessa andras detaljer med de egna. En kontakt däremellan, för att försöka göra och förstå, och visa hur man har försökt göra på det sätt som blir ens stil. In maximum generalization mode.

Det är dags att sätta jäsduken över bunken och sedan, utan att flytta på duken för då förstörs det, försöka beskriva vad som händer därinne i mörkret. Kanske måste man nog gissa, kanske kan man säkert inte veta. Men någonting händer ju, när man tar bort duken ser man att något hänt, det har börjat leva lite. Många har ändå försökt greppa vad som händer utifrån dessa yttre iakttagelser. Med hjälp av några sådana exempel ska vi följa rörelsen genom jäsningens mörker till ugnens hetta och sen ut i luften igen.

 

kontakt


Som sagt. Det är väl i månskenet, i mörkret, man samlar dagens diverse händelser för att sammanfatta dem. När man blundar och inte tittar längre kan man bortse från distraktionerna och generalisera bilderna. Kanske är det just detta hjärnan, eller det inre tänkandet, gör när vi drömmer – detta lilla vanliga mysterium som ligger bakom stora delar av t ex litteraturen, konsten och flera av de teman som tas upp i denna följetong. Här i nattens område finns också den andra sidan av språkets spektra: inte bara det nolläge där det tar slut och/eller brinner upp, utan även där det börjar.

Varför inte fortsätta lite till på temat språkforskare. En annan sådan, med titeln ’lektor i språk och litteratur’, var W.G. Sebald. Han skrev dock även en bunt romaner, tills han tyvärr plötsligt dog i en bilolycka 2001. Hans skönlitterära böcker är till stor del en blandning av fiktion, självbiografi, reseskildring, olika sorters vetenskap och historia, de innehåller ofta bilder. De följer för det mesta inte någon handlingplan eller något narrativ, utan är oftast medvetet amatörmässigt ihopsatta och improviserade runt de resor och promenader deras självbiografiske karaktär gör runtom i Europa. Man kan säga att han närmar sig det språkliga promenerande genom bokstäverna i texten som Illich beskriver i In the vineyard of the text. Ett utforskande av det inre via det yttre, i ett visande av de olika mönster författaren stöter på i sina vandringar, runt sina intressen.

I Sebalds sista bok, Austerlitz, möter denna självbiografiska karaktär en arkitekturhistoriker vid namn Austerlitz. Det kommer fram att denne har skeppats som barn från krigets Tyskland och sedan fått sin gamla identitet raderad. Hans egna utforskande genom livet har sedan till stor del kommit att handla om att försöka hitta denna försvunna identitet. Just bilden arkitekturhistoriker verkar här rätt talande: han vill hitta sin egen historias arche, dess ursprungliga order, ungefär som en språklig byggnad att bevara och definiera.

Men det kommer även fram – i ett avsnitt som även innehåller en referens till ett känt citat av Wittgenstein: om språket som en kaotisk stad med gamla och nya hus och gränder – att han i sitt författande och i sin forskning utvecklat en sorts skrivfobi. Han berättar hur han ibland känner sig helt vilse i detta språkets arkitektur: efter att ha läst igenom sina alster har han förstört det han skrivit så många gånger att han knappt ens vågar starta längre. Han känner vid dessa tillfällen hur språket kollapsar totalt och hur en personlighetsupplösning sätter igång:

Titt som tätt tänkte jag att en sådan där sats, det är bara något föregivet meningsfullt, i själva verket på sin höjd något vi tar till, ett slags utväxt på vår ignorans varmed vi, precis som en del havsväxter och -djur med sina fångstarmar, i blindo trevar fram i mörkret som omger oss. Just det som annars kan ge intryck av målinriktad klokhet, att föra fram en idé medelst en viss stilistisk färdighet, tycktes mig nu vara ingenting annat än ett fullständigt chansartat eller dåraktigt företag.

Här har vi ett annat sorts möte med språkets slut, ett som också avslutas med att karaktären går ut på gården och bränner upp alla sina böcker och anteckningar för att få ro (vilket inte lyckas). Detta är dock ett motsatt resultat från det i Förbländningen – här blir reaktionen inte ett hysteriskt skratt utan en mer allvarligt betonad skräck. Om mörkret här symboliserar insikten hos denna bild av en författare om allt det där vi inte vet något om – alltså där språket tar slut – är det just det allvar med vilket han försöker hantera denna insikt som verkar avgörande, som i sin tur motsvarar hans besatta allvar i att hitta sin sanna identitet. Att anta att man kan en gång för alla kan fånga och forma den egna varelsen, ”sig själv”, genom språket – istället, t ex, för att helt enkelt agera via sina gester eller de sätt man hanterar språkets olika rörelser. Misslyckandet med detta verkar upplevas som en skam.

Citatet pekar dock samtidigt ut en annan central poäng – i jämförelsen med en sorts varelse som ”i blindo trevar sig fram”. Bortser man just från det synliga, eller det upplysta, i språksystemen, kan användningen av språket istället handla om att känna sig fram i detta inre ’mörker’. Och varför skulle egentligen detta sätt vara sämre (eller bättre) än något annat sätt att existera och uttrycka sig? Konflikten här ifråga kan då möjligen läsas som konflikten hos en livsform, här en intellektuell och introvert sådan, som tror att han måste föra fram sina idéer (eller språkliga former) på ett speciellt säkerställt sätt. Vi verkar igen komma in på skillnaderna hos, och sammanförandet av, vad läkarbrorsan i Förbländningen kallade ’förståndsminnet’ och ’konstnärsminnet’.

Detta ’mörker’ verkar alltså kunna kännas såväl skräckslående som hysteriskt kul, men det viktiga är kanske just att det känns. Och sådana upplevelser kan ha sin poäng för att få kontakt med detta språkets nollpunkt som en grund på vilken varelsen istället invånar sig själv, i sitt umgänge, som de sätt hen nu råkar ha att existera på. Vad etik betyder går att sammanfatta så: ’vara sin egen invånare’ – med förståelsen att man själv (och alla andra) är sitt medvetande plus något alltid oförklarligt, som också är och alltid varit en själv. ”Att leva med sig själv” säger man väl. Alltså. Att leva som den egna livsformen istället för att gömmas bakom någon annan beskrivning, eller bakom t ex språket som ägodel eller någon titel, eller bakom någon annan mer ’sann’ identitet. Men, samtidigt, att inte göra detta automatiskt, utan istället, typ, möblera sin ’inre våning’.

Så. För att fortsätta rörelsen genom mörkret ska vi nu istället ta upp en annan av dess smaker, vi ska ta upp någon som lägger in det i mer positiva ordalag. Ett annat tema som hängt upp sig här i följetongens krokar är temat ’ryska författare’. Det finns en nutida som heter Ruben Gallego. Egentligen borde inte författarnas personliga livsöden och åkommor vara överdrivet intressanta, men här måste de bli det eftersom hans berättelsebas är helt och hållet självbiografisk: han själv är uppenbarligen symptomet han behandlar. Han föddes då alltså med en svår cp-skada och med rörelsehindrade armar och ben. Han slussades mellan olika institutioner, som barnhem och ålderdomshem, hela sitt liv, oftast på sämsta möjliga sätt, inuti gamla Sovjetunionen, som kropp helt utlämnad till makten.

Poängen blir att han själv, som den livsform och kropp han råkar vara, i sig motsäger samhällets krav på arbete och ekonomisk nytta – speciellt inom ett kommunistiskt system. Han kommer aldrig kunna ha ett produktivt yrke i denna mening. Han är borträknad från start, men hålls vid liv av staten enligt lag. Hålls enbart vid liv. Rysk litteratur har länge beskrivit ’den överflödiga människan’ i samhället, och nu till slut är det här den helt och hållet överflödige som själv skriver. Han hatar att tas om hand, vill väl som de flesta andra känna sig fri, men vet att han aldrig kommer kunna försörja sig eller ens leva utan hjälp. Det är dessa konflikter och de kontakter situationerna för med sig som beskrivs i hans noveller.

I ”Svart”, den sista korta texten i novellsamlingen Vitt på svart hyllar så Gallego på samma gång mörkret och bokstäverna. Tänker här citera hela:

Som alltid i livet följs ljusa perioder av svarta, efter framgång kommer besvikelser. Allt byts ut, allt måste bytas ut. Så bör det vara, sådan är ordningen. Det vet jag och har ingenting emot det, jag kan bara hoppas. Hoppas på ett underverk. Det är min uppriktiga önskan, min innersta vilja, att min svarta period ska hålla i sig och inte övergå i en ljus.

Jag gillar inte vitt. Det är vanmaktens och förtvivlans färg, färgen på taket och täcket i sjuksalen. Garanterad vård och förmyndarskap, tystnad, vila – ingenting. Sjukhuslivets evigt pågående ingenting.

Svart är kampen och hoppets färg. Färgen på natthimlen, visionernas övertygande och klara bakgrund, de tillfälliga uppehållen i de ljusa, oändligt långa dagarnas kroppsliga skröplighet. Det är drömmens och sagans färg, färgen på den inre världen bakom mina slutna ögonlock. Frihetens färg, färgen som jag valde till min elektriska rullstol.

Och när det blir min tur att passera leden av välvilliga, ansiktslösa mannekänger i vita rockar, när jag har nått mitt slut, min egen eviga natt, kommer jag att bara lämna en sak efter mig: bokstäver. Mina bokstäver, svarta bokstäver mot vit bakgrund. Det är mitt hopp.

Det här är inte en totalitär omvändelse av det ’ljusa’, redan första meningen visar att denna skrivare uppfattar en rörelse mellan tillstånden. Det är väl istället mer av en balansering av reflektionen, ett försök att föra in mörkret och visa att det inte är så farligt, det går till och med att se som nödvändigt och positivt, som basen i ett liv. På grund av sin medfödda brist på yttre kommunikation, vad gäller såväl rörelse som uttryck (talet), fanns knappt någon möjlighet för denna livsform att bidra till det yttre kommunistiska samhället, som i sin organisering inte hade någon användning för honom. Det han kan bidra med är just istället de inre rörelserna, de inre ’vandringarna i mörkret’, vars egna nytta han måste övertyga om som motsvar från sin egen position som bortglömd och uträknad i gemenskapen.

Bokstäverna, eller språket, och rullstolen kan jämföras. Båda är teknologier som drar upp människan ur sitt ’naturliga/djuriska’ tillstånd som kropp, som ytterst en gång motverkade den ursprungliga hjälplösheten i den mörka natten – grunden till alla samhällen och civilisationer. Men samtidigt får man aldrig glömma denna hjälplösa natt (i hela dess metaforiska vidd) och övergången mellan djur och människa, detta är poängen. Glömmer man den blir man lätt ett ännu farligare djur: ett djur med teknologi.

Och Gallego med sin kropp har kanske mer än de flesta blivit påmind om denna hjälplöshet. Han vet att det ’vita’, det artificiella och samhälleliga, behövs för att människokroppar ska överleva, för personlig framgång. Men det får inte vara allt, för det är nämligen ingenting. Det viktiga är istället att hitta sätt att påminna om det där riktiga livet, att nå kontakt. Med sina svarta bokstäver manar han alltså fram det levande mörkret över de vita sidorna – och pekar med citatets ord på att boken också bara är en teknologi, pekar mot friheten i språkets provisorium. Alla använder vi rullstolar, frågan är bara om man valt färgen själv och vart man nu vill att den ska åka.

Mot kommunismens arv från den revolutionära upplysningen, försöken att ordna samhället till ett statiskt ’sjukhusliv’ där lugnet är (teoretiskt sett) uträknat och ingenting eget ska behöva göras, ställer Gallego en sorts nersläckning – där han visar grunden till det helt egna görandet, och till det egna lugnet. Det är även dessa ögonblick som i stort grundar alla hans noveller: de ögonblick av kontakt där människor gör egna val, oavsett hur något samhälls- eller språksystem ser på saken. Det kan i enkelhet handla om sådana som bara är allmänt snälla och hjälper honom eller andra för att de vill, inte för att de måste. Eller sådana som på grund av yttre omständigheter själva väljer att gå in i döden.

Detta egna lugn är även det som han sedan hoppas att inte behöva fastna i – även om detta såklart låter tillspetsat. Skrivelsen kan ha komponerats för att fungera som ett motgift, som en påminnelse mot den glömska vilken lätt kan fånga varelsen i de ’soliga detaljer’ som kan snara fast denne i en imaginär säkerhet. I mörkret finns det glömda, och det är de glömda han alltid tillhört. Ska man nu vara t ex en som skriver, som sätter sig själv i spel genom sina berättelser, bör man också veta att leken ofta börjar där orden slutar, i mörkret. Ger man sig in i den får man den tåla. Men trots allt, att stanna där i mörkret är nog inte så jävla kul (se även: Orons bok). Det är väl också därför textens egna smak balanseras direkt i öppningen med formuleringen kring rörelse, även om denna balansering sedan alltså som sagt måste lägga tyngdpunkten på den sida som historiskt sett officiellt uppfattas som ’fel’.

(Förresten. Anledningen till att Orons bok här bara får medverka inuti en liten parentes, trots att den ju borde passa rätt bra i receptet, är att den annars lätt kan ta över smaken på hela anrättningen: det är svårt att stoppa sig från att börja citera och kommentera typ hela boken när man väl sätter igång. Den får sig i så fall en egen behandling någon gång, även om det nu finns en jävla massa såna redan. Inte för att det gör något. Men för denna text kan det få räcka med några utrivna meningar ur det där spännande fragmentet #242 – det som profeterar kring ett framtida utforskande av ’känslornas kemi’: “Ibland tänker jag med blandade känslor på möjligheten av en framtida geografi över vårt medvetande om oss själva. […] än så länge befinner vi oss bara i början av denna svåra konst […] Denna morgondagens vetenskapsman kommer att ägna en mycket ingående uppmärksamhet åt sitt eget inre liv.”)

 

vändning


Rörelsen vänder tillbaka. Tillrättningen tas nu ur hettan i den mörka ugnen och ut i den svala luften igen. Från språkets brinnande slutpunkter tillbaka ut till det vanliga språket. Ett språk är, om inte annat, ett smidigt sätt att hålla ihop en gemenskap. Inom dess ramar kan man direkt kommunicera med andra som lärt sig hantera samma sorts rörelsemönster med sin tungspets. Hur det nu ens kan ha uppkommit är såklart helt försvunnet i ett dunkelt förr, men när nu dessa ljud en gång i tiden abstraherades till tecken uppkom den ultimata teknologin – technos och logos, sättet och språket, i symbios. Texten alltså. En artefakt för organisering av de sätt språket används, via grammatiken.

Detta ’högre’ sätt – textens privilegium att kunna sätta sig över de vanliga sätten av direkt levande kommunikation, av tal – blev alltså sedan dess uppfinnande det som legat bakom språkens och samhällenas fortsatta utveckling och statiska organisering. Men det är samtidigt också detta sätt som kunnat underlätta de olika reflektioner som lyckats bryta med detta statiska och utveckla hanteringen av språket – som kunnat leda tänkandet och görandet till nya håll. Här finns filosofins grund.

Utan någon som helst reflektion är man väl mer eller mindre utlämnad åt strukturen i det språk man råkar vara född till. Man uttrycker – trycker ut – sin livsform genom det specifika galler som är dess grundläggande grammatik. Hur orden är satta i just detta språk, vilka ord som finns och hur de ’ska’ följa varandra och kombineras bidrar lätt till hur man uppfattar omvärlden och hur man agerar på den. Detta behöver inte betyda att alla människor automatiskt determineras av språket (det finns flera olika lingvistikteorier här i området, se t ex Sapir-Whorf och hela den diskussionen), bara att dessa tendenser kan finnas – men att de kan brytas och vridas via reflektion, kan tas mer kontroll över. Påminns man om att bygga upp reflektioner i språket kan detta bli en vana, men utan några påminnelser flyter man lätt med.

Reflektioner kan som sagt byggas upp på många olika sätt. Vi har hittills bl a sett exempel på reflektioner mellan olika språk och mellan andra former av liv, mellan olika (beskrivningar av) tider. Det går även att reflektera strukturerna inuti ett språk, vilket vi snart ska testa. Det har hur som helst alltid funnits olika tänkare, filosofer, läsare och skrivare som på olika nivåer lyckats ifrågasätta delar av språkets funktioner, som utvecklat sätt att tänka runt språket, t ex via möten med andra teknologier, andra sätt att hantera världen. Dessa möten har sedan i sin tur bidragit till att utveckla språken och samhällena – för att nu försöka komprimera så långt det går.

Det är ju t ex skillnad i förståelsen om språket är uppbyggt så att man säger ”Jag sitter på en stol” eller istället ”Benvilandet med en upphöjning-via-byggnad har i tidsfångandet mött detta-vinklade-fläsk-tanken-bär i stadiet av tja-varför-inte”. Det hade kunnat finnas ord och grammatiska konstruktioner som ger dessa meningar av tillvaron istället, vilket i förlängningen hade lett till ett helt annat samhälle, om alla nu talat och tänkt så. Det är t ex i sådant som poesi och andra sorters språklekar man testar dessa andra sätt att befinna sig i världen. Vad betyder förresten egentligen alla dessa olika skillnader mellan de språk som nu finns? Det är en annan fråga.

Ett tankeexperiment: tänk om några tusen år – om allt går rätt ok och jorden ännu existerar – att det finns något sorts språk, eller någon sorts kommunikationsform runtom människorna, som fungerar på sådana sätt vi som lever just nu inte ens kan förstå överhuvudtaget? Ungefär som hur de gamla sumererna eller något inte hade kunnat förstå våra moderna språk. Till exempel, i idealiskt fall, ett språk där varje språkanvändare direkt förstår grammatiken – och här menas just en förståelse som är kopplad till det egna sättet att vara, till det inre känslomässiga/rörliga och personliga, inte den traditionellt skolmässiga förståelsen av vad nu olika grammatiska kategorier heter (preposition konditionalis pluskvamperfekt osv). Vi har varit inne på det tidigare.

Att börja testa ett sådant experiment kan innebära att först testa dess motsats, dess antites, enligt klassiskt vetenskaplig metod. Här kommer vi in på en av poängerna med science fiction: att fritt reflektera och kontrastera de olika nutida vetenskaper och metoder vi har med deras hypotetiska utsträckningar i tid och rum. Leka med deras teorier för att forma nya möjligheter eller fantasier att spegla verkligheten mot. Ett bra nutida exempel som lyckas knyta ihop sådana reflektioner med den familjära vardagen, som även knyter ihop parodi och allvar, är den animerade serien Rick & Morty. Men tillbaka till språket. En som gjorde ett försök att med hjälp av science fiction utforma en sådan antites till ett helt och hållet förstått och kommunikativt språk var faktiskt ännu en språkforskare, nämligen den ungerska författaren Ferenc Karinthy, i boken Epepe, utgiven 1970.

 

distraktion


I denna bok, Epepe alltså, råkar den självbiografiska karaktären somna på flyget från Budapest till en språkkonferens i Helsingfors, och när han går av planet har han hamnat i en okänd stad i ett okänt land, med ett okänt språk. Han tar in på ett hotell, men kan inte alls göra sig förstådd. Han får till slut ett rum, och hotellpersonalen tar hans pass. Men nu vet han inte hur han ska kunna ta sig därifrån, eftersom ingen förstår honom eller hans problem. Det går helt enkelt inte att få kontakt. Trots att han är språkforskare kan han inte förstå språket överhuvudtaget, det har inget släktskap med något annat språk, tecknen är helt kaotiska och verkar inte ha något system han kan hitta.

Efter att ha fått en viss känslomässig kontakt med en tjej som jobbar på hotellet försöker han sakta lära sig språkets grunder av henne, men upptäcker att ordens ljud och deras betydelser ändras från dag till dag. Och även, som han snart märker, från person till person. Det är ett språksätt som istället för gemensam förståelse och grammatisk organisering verkar basera sig på total distraktion.

Ordet ’distraktion’ har i sin latinska grund betydelsen ’slita sönder’. Det är också ett samhälle i total sönderslitning Karinthy beskriver i boken. Människorna rusar och slits åt olika håll, följer dessa tecken som ingen förstår och som alla har egna tolkningar av, uttrycker sig själva i stunden utan någon avsikt att uppnå verklig kontakt med den som lyssnar, vilket ingen heller verkar förvänta sig. Invånarna far mest omkring och stöter ihop med varandra, under en illusion av kommunikation. I en avslutande del uppstår våldsamma strider mellan folk på olika sidor, med olika ordrar ingen förstår, man hamnar mest slumpmässigt på någon av sidorna och förväntas slåss mot de på den andra.

Det är rätt uppenbart att i berättelsens kärna finns en dold kritik av den totalitära kommunism författaren fortfarande levde under, i dess nergångsperiod. Men hur kan man beskriva denna kritik av den gemensamma distraktionen? Vad har, för det första, kommunism och kommunikation med varandra att göra? Från ledtråden i orden kan man säga att ’kommun-ism’ betyder en slutgiltigt ordnad gemenskap, en faststelnad allmänhet. Men det ultimata för kommunismens mål borde ju istället vara en perfekt kommunikation mellan människorna, där alla förstår och i bästa fall helt fritt och rättvist organiserar sig för varandras bästa genom språket.

Istället utför den klassiska kommunismen (som bekant) i sin tillämpning en central gest: den tar tag i benämningen av allt det orättvisa som uppstått på grund av en icke perfekt kommunikation – som medfört att vissa trott sig vara mer värda än andra – och vänder upp och ner på det hela. Sen får allt fortsätta som förut, och kommunikationen stryps istället av helt, eftersom vadå man har ju utfört den ’rättvisa gesten’ nu, man har vänt om den gamla ordern – allt är avklarat. Ha så kul hejdå. Så tar den nya ledningen vid och fortsätter leda på samma maktfullkomliga sätt: via absoluta ordrar som inte får ifrågasättas. Kommunikationens allmänna fråga, grunden för samhället (’communis’, ’common’: det som är gemensamt, allmänt) lämnas helt och sätten att reflektera över språket och försöka leda och reda sig inuti gemenskapen blir stoppade så långt det går.

Det finns flera intressanta kopplingar här mellan de slaviska språkens, främst ryskans, språkliga organisering och det kommunistiska samhällets organisering. Man kan inte gå igenom alla här, det blir för det första för maffigt, men några exempel kan tas upp. Först: att man i ryskan egentligen inte har ett sätt att uttrycka ägande, åtminstone inte ett lika direkt ord som att ’ha’ något. Inte heller har man någon riktig motsvarighet till det viktiga västerländska lilla ordet ’är’, som kan ligga i grunden till en viss fixering kring säkerställda och ägda språkliga identiteter.

Samtidigt har de slaviska språken ett väldigt komplicerat, men också mer poetiskt uttrycksfullt, verbsystem – vilket alla som försökt lära sig t ex ryska nog är rätt frustrerat medvetna om. Kortfattat är det är ett system av olika aspekter av ens handlingar, som i samverkan med kasusspråkens egenskaper – att orden förändras beroende på vad man gör och varför – gör att språkanvändaren verkar fångas in i språksystemet på ett mycket mer genomgripande sätt än i de västerländska, mer kasuslösa, språken. Det blir mycket svårare att få den överblick som krävs för att ifrågasätta, på t ex de sätt de grekiska filosoferna en gång lyckades göra – vilket istället byggt grunden till de västerländska språken. Samtidigt finns istället gemenskapandet, eller motverkandet av enskild förhävning, traditionellt inbakat inuti själva grunderna hos det ryska språket.

Här finns kanske en av anledningarna till att kommunismen kunde rota sig i just dessa länder, och anledningarna till varför vissa av dessa länder var mindre bra än andra på att hålla sig till doktrinerna. Det är kanske heller ingen slump att revolutionerna och den utveckling som baserades på säkerheten i det enskilda ägandet – vilket skulle leda till den kapitalistiska mytologin – uppkom på ett ställe med ett provisoriskt sammansatt språk som helt förlorat alla kasus. Alltså engelskan (även svenskan har ju som bekant tappat bort sina kasus en gång i tiden).

Som även Gallego påpekar i en novell om när han äntligen lyckades lämna Sovjet för USA: ’det finns ingen motsvarighet till meningen ”I go” i det ryska språket’. I den engelska grammatiken är jaget här helt fritt i sin fria rörelse, lite som en beskrivning av kapitalismens känsla av total frihet (vilket såklart var drömmen för de som levde inuti det kommunistiska tvångssystemet). På det ryska språket måste du istället redan i förväg veta hur du ska åka, vart du ska, från var, ifall du ska gå till någon eller åka förbi något, om det är något du brukar göra eller om det är första gången osv osv. Alla dessa scenarion kan leda till olika val av ord. Du blir mer fastlåst i en viss språklig situation – som motsvarar en viss samhällelig situation. Fast samtidigt är du ju också i engelskan helt utlämnad till denna enskilda frihet: det finns inte en skugga av någon annan än du själv i själva språkets grund.

Men tillbaka till Karinthy. Han var ju inte heller ryss, han var ungrare. Ungerskan hör ju till de ugriska språken, ett helt annorlunda språksystem, vare sig släkt med slaviska eller germanska eller några indoeuropeiska språk. I boken ska han resa till Helsingfors på språkkonferens – finskan är ju det andra stora ugriska språket (och sen finns estniska, plus ett gäng till små minoritetsspråk). Här är i alla fall som sagt kanske också en anledning till att Ungern var det första land att försöka bryta sig loss från Sovjet där på 50-talet (vilket dock inte lyckades).

Den brist på reflektiv förståelse som uppmålas i boken kan hur som helst jämföras med hur denna helt skilda språkgemenskap tvingas följa order baserade på ordningen hos ett helt annat språksystem, utan möjlighet till gemensam kommunikation kring detta. Människorna kastas runt och har fullt upp med att arbeta för att få pengar till överlevnad, ingen tar reda på varför eller vad man nu annars borde jobba för. Men exakt hur dessa eventuella skillnader mellan ungerska och ryska ser ut är dock ingen fråga som ens kan börja besvaras här.

Som i Förbländningens fall handlar berättelsen Epepe om en samtidig utopi och dystopi. Utopi därför att invånarna tappat kontakten med språket så långt att de nu enbart uttrycker sig själva, sitt helt egna språk, sina känslor för stunden. Dystopi såklart just på grund av denna brist på kontakt, att ingen lyssnar på någon annan eller har möjlighet att reflektera det som sägs mellan varann. De är heltigenom distraherade, de har totalt glömt bort grunderna för gemensamheten inuti sitt egna språk.

Det finns en scen i boken där huvudkaraktären ändå försöker kommunicera med den tjej han träffat där, som han börjat bli kär i. Efter de träffats och haft lite gött på hans hotellrum börjar han plötsligt förstå, eller tycka sig inse den inre meningen i det hon pratar om, han tror sig känna att hon berättar om sitt liv och sina lidanden, t ex sina skuldkänslor från uppbrottet med sin fd man. Han försöker sedan berätta sin egen historia på sitt eget språk, men hans egen historia handlar till största del om beskrivelser av det yttre synliga hos saker och ting han varit med om. När han efter ett tag kräver en reaktion börjar tjejen härma honom och upprepar ordet ’förstår’. Men språkforskarens svar på denna härmning blir ett blint våld, han blir helt vansinnig och misshandlar tjejen, utan att själv förstå varför.

Vi kommer igen in i en bild av två skilda språkanvändningar, kopplat till en traditionell form av uppdelningen: man/kvinna. De två största kategorierna av livsformer får här igen representera de två olika sorterna av minnen vi talat om. I denna drömvärld av personliga språk dit han hamnat vill han ju lära av hon den där som är hans intresse, han vill förstå hennes användning av språket när hon pratar, där han verkar förstå hennes gester och får ett nästan direkt uttryck av hennes inre värld efter han lärt känna henne. Hon däremot får inte försöka börja härma hans sätt att uttrycka sig, hon måste förstå på sitt egna sätt.

Han försvarar sig från detta intrång i hans ’språkforskande’ syn på språket, den som kopplar bort sig från det inre och främst beskriver utifrån yttre iakttagelser. Svaret på hennes försök att ta sig in och förstå hans språkanvändning blir ett abrupt våld, utan någon inre förståelse till varför. Denna form av (något förenklat) ’maskulint’ vetenskaplig språkanvändning verkar grundas i något t ex tänkare som Nietzsche och Foucault diskuterat: ’viljan till makt’ över sin omgivning. Berättelsen slutar med symboliken i att huvudkaraktären till slut lyckas hitta en möjlig väg ut ur staden och måste glömma sin Epepe – vilket på samma gång är det osäkra flytande namnet på såväl detta okända språk som den tjej han misslyckades med att förstå.

 

lösning


Denna distraktion i receptet har haft som poäng att slita sönder (dis-tract) och mala ner den gräddade limpa av ord som blivit tillagad. Pulvret som blev resultatet kommer sedan vara det som skall möta och blandas ihop med läsarens egen vätska, så att denne till slut kan få uppleva lösningens egna smak. Det finns många möjligheter till variation – läsaren uppmanas testa sig fram. Gärna också kombinera med andra smaker, göra egna recept. Det kan vara i sådana möten mellan livsformer, eller i mötet mellan deras uttryck, nya visanden formar sig. Det kan vara i blandningen mellan någras pulver och andras vätskor det bildas nya smaker. Men nu har det blivit dags att kommentera den sista delen av tillagningen, den där lösningen sakta får sätta sig och svalna uti friska luften.

Här tar vi (eventuellt äntligen) hjälp från en kännare av annat kön än alla de tidigare, en som vet hur man vänder på hela formen och häller ut innandömet så att det inte bränns vid och så att alltihop lättare kan uppnå rumstemperatur. Hon heter Doris Lessing, och hon bidrar med dessa redskap och tekniker via sin rätt episka sci fi-samling ’Canopus in Argo-arkiven’, eller ’Shikasta-serien’. Speciellt bok två, Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem, fokuserar på kärnämnena inuti de kommunikativa mötena mellan livsformer och försöker just sikta fram deras lösning.

Om det nu finns en sorts litteratur baserad på drömbilder som rör sig kring de mer ’realistiska’ problemen i samhälle och värld, alltså de vi handskas med i vår nuvarande tidsrymd, med våra nuvarande språk, har det relativt nyss dykt upp det sätt att skriva som är helt obrytt av den verkliga tidsrymden – som rör sig ut mot helt andra tider och rymder genom att leka med de olika kunskaper som upptäckts. Alltså science fiction.

På ett annat sätt kan man säga att det finns den sorts litteratur som rör sig från språkets möjligheter till dess omöjligheter – gör osäkert genom språklig säkerhet, kan man säga. Man försöker på olika sätt beskriva den verkliga världen och dess relationer och rörelser mellan människor, men leds i slutpunkten till det ställe som inte riktigt kan fångas i språket. Antingen rör sig berättelsen runt eller drivs fram mot den punkt där språket släpper från världen, via t ex uttryck som skratt eller skräck.

Den motsatta sorten i denna schematik blir då den som istället utgår ifrån denna punkt – alltså: vi vet redan att vi inte riktigt vet vad vi håller på med eller vad som nu är poängen med denna planet – och rör sig bortåt istället. Den utgår alltså ifrån språkets omöjligheter mot dess möjligheter istället, gör säkert genom det osäkra. Och det säkra här är just vetenskapens olika kunskaper och idéer, som används för att leka fram nya mytologier, nya ideal. Detta är såklart en variant av, återgång till, de spekulationer kring människans lilla plats i universum som fanns redan hos försokratikerna, i övergången från det mytologiska till det vetenskapliga beskrivandet av världen – fast man här vänder på steken.

Lessing är såklart medveten om detta, och som flera andra SF-skrivare baserar hon sina rymdböcker till viss del på Gamla Testamentet – denna gamla böckernas bok – vilket hon påpekar i förordet till Shikasta, den första boken i serien, där hon också försvarar science fiction gentemot den realistiska litteraturen. Shikasta-serien är ett försök att beskriva en helt egen skapelseberättelse, en som placerar in människans historia och medvetande med helt andra sorters varelser vilka sedan uråldriga rumstider haft kontakt med vår planet och utvecklandet av medvetandet. Detta är vanliga SF-motiv – inklusive den lika vanliga bristen på hänsyn till gränserna mot det annars flummiga och otänkbara.

Dessa varelser iakttar allt som finns genom flera andra sätt att se på tid och rum och dimensioner än vi vanligtvis gör, t ex på sätt som knyter ihop den yttre rymden med den inre. En viktig del i denna förklaring av universum är då de olika ’zonerna’, vilka i början av Shikasta förklaras som ’existensnivåer’. Det misslyckade experimentet Shikasta, som alltså är namnet på Jorden, behöver hjälp i zon 6: den minst utvecklade nivån av existens. Planen för detta planetära experiment var en gång att uppnå perfekt kommunikation hos människorna, så att planeten till slut skulle kunna kommunicera med alla andra utvecklade världar i universum, men något gick alltså fel.

Denna kommunikation mellan zoner är sedan den som beskrivs i Giftermålen, där de gömda varelserna/krafterna ’Bevararna’ via inre rytmer och rörelser meddelar att ledarna i Zon 3 och Zon 4 ska gifta sig. Det handlar om en drottning och en kung som har två olika sätt att leda sina respektive zoner. I drottningens zon 3 råder en direkt inre förståelse mellan varelser, såväl människor som djur – rätt skamlöst utopiskt beskrivet – medan kungen i zon 4 leder via order och krigsföring, där man för den militära ordningens skull tvingar fram strider som egentligen sedan länge varit helt onödiga. Dessa två zoner behöver hursomhelst föras ihop för att lära av varann. Ett möte mellan två olika sätt att kommunicera, eller att ordna allmänheten på.

 

förstå / göra ≈ (O’boy + mjölk)


Nu var det ju ett tag sen science fiction behövde försvaras inför akademierna, eller som officiellt accepterad litteratur. Lessing fick ju som bekant nobelpris, och många andra författare från den mer skönlitterärt konstnärliga världen har börjat experimentera med SF utan att någon ser ner på det. Förresten har man ett tag nu propagerat för att kalla genren ’speculative fiction’ istället, vilket kanske är ett bättre ord – speculare: tillverka sätt för att utforska saker från andra vinklar, se på dem från större avstånd, t ex via reflektionen i den (metaforiska) spegel (speculum) som finns i ett teleskop.

Men just detta (språk-)teknologiska tillverkande av mer eller mindre otänkbara instrument för att utforska hela existensen utan begränsningar pekar ändå mot den intressanta och paradoxala kärnan i sammansättningen ’science fiction’. Hur kan dessa två ord och områden egentligen ens mötas? Vetenskap som det som är verkligt och sant – det synliga och bevisbara i världen, det som alla med säkerhet kan hålla med om – och fiktion, det som är overkligt och påhittat, det helt egna fria fabulerandet och lekandet med bilder och tankegångar. Det skulle väl krävas en hel bok för att gå igenom alla vetenskapens och fiktionens kännetecken gentemot varandra, men vi ska här åtminstone försöka sikta in oss på en central språklig punkt.

En känd kännare av science fiction, en professor rentav, heter James Gunn. Han har både skrivit mycket SF, och skrivit mycket om SF. Ett försök till en extremt kondenserad sammanfattning av hans olika beskrivningar av genren görs på hemsidan för hans studiecenter: SF är the literature of the human species encountering change”. Gunn tar själv i en text upp Darwin som viktig för genrens utveckling och gör en drastisk jämförelse med den ’vanliga’ fiktionen – som har sina komplexa porträtt av karaktärerav deras möten och hanteringar av varandra: en realism vad gäller vår nuvarande verklighet, men en där han menar att ingen större genomgripande förändring sker. De idéer som brukar krediteras till Darwin har istället länge fungerat som basen för en injektion av det naturvetenskapliga till science fictions olika berättelser om de medvetna varelsernas teknologiska samhällen och organiseringar:

Mainstream fiction seems to do without Darwin entirely. As a matter of fact, in a mainstream story the origins of humanity, if they enter at all, are more likely to be Biblical than evolutionary. If evolution enters, the story is transformed into science fiction.

Här någonstans verkar vi börja kunna hitta den springande punkten, det rörliga centrum (punctum saliens) hos denna spekulativa sorts fiktion som skoningslöst utforskar alla möjligheter i samverkan människa-teknologi, hur människan både påverkas av och kan påverka sin omvärld. Vi kan nu börja försöka ta oss in i genrens namn, dess dikotomiska fastlimning. Vetenskap först då, sjukt kortfattat: ett frågande och samlande av kunskaper om omvärlden, en aktivitet som till slut kunde kopplas bort från människors vanliga göranden och mål för att till slut börja fungera som en maskin i sig.

Fiktion’ har dock istället hela tiden betytt just dessa vanliga göranden – denna betydelse finns i ordets latinska grund (fictio): ett görande och formande, med bibetydelser av att låtsas. Men fictio kommer i sin tur från verbet fingo, som har ännu några intressanta betydelser. Det ligger bakom vårt svenska verb ’fingera’ – alltså igen att hitta på och låtsas – men i meningen ’forma/skapa’ finns även ett ’danande’ samt ett ’arrangerande, iklädande’. En annan intressant aspekt är innebörden ’knåda’: ordet ’fiktion’ har faktiskt samma rot som ordet ’deg’. Slutligen kan fingo även betyda ’instruera/lära ut’. Inuti detta centrala ord ser det alltså ut som att flera av de centrala poängerna i detta program flyter runt, med vårt eget instruerande av detta skapande av en fiktiv och metaforisk deg, eller själva receptets arrangemang.

Ordet ser ut att innehålla en sammanfattning av den oundvikliga artificiella aspekten av att vara människa, eller politisk varelse i ett umgänge/samhälle. Man måste t ex ha kläder på sig, man måste ta sig in i ett språk osv, för att fungera som social medveten varelse. För att inte tala om den basala aktiviteten att laga mat: på olika sätt manipulera och kombinera fram dessa nya smaker som inte finns direkt i naturen – sätt vi sedan mystiskt nog känner igen som goda. Motsatsen, alltså att bara helt ’vara som man är’, skulle väl innebära djuret som ännu inte blivit människa, apan, det nakna liv som hela tiden måste döljas.

Att leva som människa verkar alltså kräva ett visst mått av fiktion redan i utgångspunkten. Men sätten varje människa har att låtsas på rör i första hand hur dennes egna umgänge gör, enligt sina traditioner och språkstrukturer, bl a vilka berättelser, sånger och mytologier som berättats och byggts vidare på – kulturen, helt enkelt. Danandet av umgängets människor, det är vad som verkar bo inuti dessa fiktioner. Frågan kan då bli vad dessa fiktioner har för funktioner, alltså vilka praktiska användningar av världen som dessa språkens olika övergripande livsformer kan föra med sig. Vilka växter odlingarna alstrar, typ. Det är hur som helst dessa fiktioner som här verkar intressanta, inte så mycket ’sanningarna’ i sig. Eller kanske snarare, återigen, kontaktytorna däremellan.

Man kan måla upp en motsatt extrem av Gunns problematik, då science fiction med sin brist på karaktärers och kontakters inifrånperspektiv kan frånkoppla verkligheten så långt att ’mänskligheten’ lätt behandlas som en abstrakt enhet, som en enda deg. Vetenskapen har såklart tagit över efter Bibelns beskrivningar av yttervärlden, men det samtidiga brottet med de metaforiska poänger som gäller innervärlden – de inre existensernas fungerande i en omvärld – leder till att man lätt tappar kontakten med samhällenas språkliga och mytologiska historik.

Den rent darwinistiska utgångspunkten leder till att berättelsernas människor egentligen raderas på liv och närvaro, de blir inte personligheter eller livsformer, känns inte igen i en verklighet. De är inte varianter på varelser som rör sig i berättelsen och i språkets teknologier genom sina egna former, istället är det de yttre teknologierna som formerar karaktärernas rörelser – det blir de hypotetiska teknologiska intrigerna, idéernas fantastiska utopier och dystopier, som får härja fritt. Vilket väl kan vara nog så spännande, men poängen är att det inkluderas inget sätt att ta sig från där man är till dit man vill, till dessa avlägsna framtider eller alternativa världar som eventuellt är bättre organiserade än den vi lever i. Det kan saknas ett visande, förslag på steg att ta, utifrån en bas där man känner igen det liv som hanterar våra egna verklighetsstrukturer. Som sagt är detta en extrem redogörelse: SF är nästan aldrig så totalt livlös i sina personporträtt, det finns många exempel på motsatsen.

En sådan motsats är just Lessing, hon letar sig i Shikasta-serien fram till precis denna kontaktpunkt mellan science och fiction, där hon fokuserar på språkets kommunikation som den grundläggande teknologin: den som kanske i varje fall behöver påbörja rörelserna framåt. Hon återkopplar till den bibliska traditionens metaforik angående de inre världarna och för samman detta med science fictions intresse för förändring och evolution. Den verkliga bibliska (plus politiska, vetenskapliga – kort sagt: språkliga) traditionen Lessing leker med, dess sätt, eller den ’realistiska’ fiktion vars mönster vi själva till stor del ännu lever inom, den verkar ha kunnat föra fram till zon fyra.

I zon tre finns däremot fabelns hypotetiska sätt att använda denna språkliga teknologi, ett sätt där alla invånare tagit kontroll över språket och tillsammans styr det inifrån, istället för att låta sig styras utifrån. Fast för att en övergång däremellan ska kunna ske krävs kontakter och möten mellan olika mänskliga livsformer – som boken visar med sina uppenbart idealiserade karaktärstyper. Men, för att poängtera skillnaden: dessa är här inre idealiseringar av livsformer, istället för tomma figurer inuti stelnade språkliga former av idealisering. Man kan vidare tolka de medel som krävs hos karaktärerna för att ta sig in i nästa zon: t ex som en helt annan sorts politik, en annan sorts vetenskap osv – detta kan vara vad som symboliseras i berättelsen av de sköldar invånarna måste bära för att överleva gränsövergången till den andra zonens atmosfär. Ordet ’sköld’ verkar nämligen, som en fotnot, ha samma rot som det latinska ordet scio, basverbet i science.

På dessa sätt för Lessing åter samman vetenskapens distraherade kunskaper med livet och dess rörliga kontakter, i sökandet efter språkets och själva bokens egna visande, ett sökande som blir ett visande i sig. Även i Karinthys roman samordnas som sagt intrigen kring ett möte mellan dessa större livsformer, de två fysiska könen, och även där utforskas skillnaden mellan språket och vetenskapen i ett sci-fi-narrativ som beskriver människan i mötet med förändring. Hos Karinthy sker dock mötet med en total och konstant kaotisk förändring. Berättelsen verkar inse problemgrunden i språkets teknologi: där verkar den kontakt mellan science och fiction finnas där en utveckling av båda kan ta fart – i kontaktens mitt finns det tomrum, det lilla ’mörker’ som kan innehålla nya möjligheter. Men i dess totala kaos kan boken inte formulera ett visande, och detta är också hela dess poäng.

Det utopiska inre styrandet av språket hos varje livsform blandas ihop med den dystopiska bristen på kontakt med språkets gemensamma grunder och historik. Förändringen som sådan klistras fast på det yttre användandet av språket hos varje invånare, och bristen på inre kontakt hos språket tar formen av våld. Ingen vet varför gemenskapen gör som den gör eller vad målet är – kanske hade Epepe kunnat fungera som bild av någon av zonerna fem eller sex hos Lessing. Det hela kan hursomhelst bara sluta dystopiskt och ouppklarat – efter försök på försök kan huvudpersonen inte hitta ett enda sätt att ställa sig över detta språkliga kaos och organisera teknologin, han kan bara fly och själv försöka glömma, eftersom det inte finns någon väg för honom att ens börja söka efter det som glömts. Ett exempel, alltså, på den form av science fiction som innebär just en brist på kontakt.

 

tidsrymd


Man kan beskriva zonerna i Giftermålen som skikt av den rymd som sträcker sig inåt istället för utåt, med en kritisk rörelse mellan dessa zoner beskrivet i form av en fabel. I zon fyra bryr man sig inte om att lära känna alla delar av den inre organiseringen, istället går den större delen av energin åt till att upprätthålla gränserna genom disciplinerat försvar – oavsett om det nu behövs eller inte. Inuti zon tre, där det råder full inre känsla mellan alla delar av dess inre liv, har dock födseltalen och fertiliteten hamnat i skarp nergångskurva. Det är en värld som stagnerat i sig själv, börjat förlora förmågan att skapa. Så kommer då den mystiska yttre trumrytm som för samman zonerna i ett giftermål, för att det ska bli till ett barn och så att de ska lära av varandra.

Vad gäller det här med förståelse och kommunikation är det främst zon fyra som lär sig av zon tre (så att kungen där sedan kan lära zon fem) i denna sorts utveckling. Men det leder även till att ledaren, drottningen, i zon tre blir utstött i sin egen domän, känns knappt igen längre – vilket gör att hon söker sig mot zon två uppe i bergen. Denna zon består i sin tur vid första åsyn mest av ett bländande ljus och är så gott som omöjlig att beskriva med språket, eller befinna sig i en längre tid, men det verkar visst gå att nå in med lite övning.

Denna fabel om en sorts medvetandets utveckling, i en gränsvärld av de yttre och inre universum, går likt Förbländningen via ett ouppklarat möte med en annan sorts språkanvändning (eller alfabetisk teknologi) till dennas bländande slut, eller gräns. Men Giftermålen beskriver denna gräns från motsatt vinkel, som en väg mot fortsatta möjligheter, istället för mot ett avslut. I Förbländningens fall handlar det snarare just om en bild av slutet på den patriarkala språkägande epoken (zon fyra), den som baserar sina order och discipliner på just språk som text – böcker som ägs och värderas, försvaras.

Hursomhelst. Drar man ner båda dessa fiktiva spektakel till jorden handlar de i grunden om förslag till möjligheter att vägarna mot andra sorters samhällen kanske skulle kunna uppkomma ur den direkta kommunikationen och mötena mellan livsformer, via deras olika inre dragningar och rörelser – inte genom att återinstallera de gamla alfabetiska teknikerna, baserade på sådant som krig och ägande. En kommunikation av egna uttryck på gränsen mellan livsformer, mellan olika sorters människor, i former av användande istället för ägande – allt detta ryms ju egentligen i fenomenet och betydelsen sociala medier. Och en gång i tiden var väl detta utopiskt – en imaginär plats där hela världen kan direkt kommunicera, via videoskärmar dessutom. En gång i tiden var till och med kvinnlig rösträtt utopiskt.

Denna rörelse mot en ny ’nivå’ beskrivs alltså för det mesta på ett allvarligt och lite sentimentalt sätt i boken, men även här har skrattet och musiken en stor roll. Det är nämligen dessa två fenomen som pekar iväg bortom zonerna mot andra möjligheter hos varje zon: i sångritualerna och låttexterna tycker sig drottningen kunna se att man försöker rädda något från glömskan, något som visar rätt väg framåt. Lessing visar på en uppmaning att återkoppla sången och språket till historien och boken, litteraturen, med dessa sina improvisatoriska mytologiska varianter – de är rentav bokstavligen improvisatoriska, eftersom de ’Providers’ som står för de ledande rytmerna inuti berättelsen varken kan ses eller förutses (in-providere).

Istället för att fastna i bilden av den stela ’grimas av sorg’, som är det porträtt Agamben gör av parodin i form av litteraturens slutpunkt i Profanations, kan man inse att denna grimas även kan vara det vanliga leendet – vilket ju är det uttryck alla människor känner igen som något rätt trevligt och glatt. Detta vanliga glada kan man också sammanfatta som riktningspunkten hos Giftermålen. Fortsatt skriver Agamben i sin essä: ”literary prose carries in itself the mark of its separation from song” – ett kännetecken som också verkar ha förståtts och hela tiden flyter inom synhåll längs sidorna i dessa böcker av Lessing. Redan i början av Shikasta – innan något suspekt ens hunnit hända i den utredning där en annan sorts varelse skickats för att undersöka vad som gått fel med vår planet, som drabbats av den Degenerationssjuka som leder till skrämmande sorters Auktoriteter – får vi veta att ”ändå fanns där, nätt och jämnt hörbart, det svagaste tänkbara missljud, början till slutet.”

Detta är rätt uppenbart en variant av syndafallet: uppbrottet från den tänkta ursprungliga perfekta kommunikationen och gemenskapen, harmonin som hotas av en disharmoni. I disharmonin finns möjligheterna till parodi av t ex de myter och sånger som håller ihop harmoniska samhällen, men samtidigt kan detta fungera som frigörelse från sammanhållningens form ifall denna stagnerat och stelnat till t ex orättvis maktfördelning, till tvingande lagar. I Shikasta är det just den sorg som finns inbakad i detta sorts språkbruk som utreds. Sorgen, alltså, i det ursprungliga mytologiska brottet mellan musik och språk, där parodins plats approprierats och talet stelnat till böcker och texter. Det är dessa teknologier som sedan dess till stor del hanterats och traderats på fullaste allvar, där möjligheten till en gemenskapens verkliga återkoppling med skrattet och sången – de områden där existens och omvärld kanske mer direkt kan inkännas – hela tiden behövts underkuvas.

Men med hjälp av frikopplingen i science fiction kan Lessing skita i hela denna tradition och ställa sig utanför hela historiken som den artat sig i realiteten, med alla de mytologier, vetenskaper och dispositiv som samverkat till att forma den globala kapitalism vi har idag, på gott och på ont. Bortom dessa hanteringar av världen kan hon alltså utgå ifrån ett ’vi vet nog ändå knappt någonting’ istället för att ha det som slutpoäng, kan föreslå fler dimensioner redan i utgångsläget. Hon behöver inte ta hänsyn till vare sig realismens aura av sanning, som försöker beskriva människan inuti denna språkhistoriska verklighet, eller till parodin som slutpunkt.

Som vi ser i Giftermålen försöker hon istället hitta ett sorts botemedel däremellan (något liknande det Agamben även skulle komma att fokusera på i sina senare texter), där språkets och gemenskapens provisorium görs till möjligheter istället för tomrum, och där hon vill visa vägen mot en ny vanlighet (som inte heller den verkar slutgiltig) genom att hitta tillbaka till det glömda i sången, till vad visorna visar. Detta glömda är här inte heller något som måste betyda en återgång på en tidsaxel – mytens grund har här andra spatiotemporala strukturer. Men i vår monoteistiska tradition, där ordet varit lag (eller order) så länge vi kan minnas, och skrattets funktion ofta reducerats till att gång på gång dra ner denna makt, vill Lessing poängtera andra möjligheter för kommunikationen. På ett ställe pekar hon ut några centrala skillnader:

Somliga menar, att där det finns en härskare förekommer det oundvikligen kritik av detta oanständiga slag, ty på vilken nivå härskaren än står ligger det i de behärskades natur att vilja dra ner honom till sin egen lägsta nivå. Vi påstår att det inte behöver förhålla sig så, och Zon Tre är ett bevis för den saken. Att erkänna och hylla det allmänmänskliga, det vardagliga, hos en auktoritet behöver inte innebära att baktala den.

Vi kommer igen in på den bortglömda språkliga praktikens ’turn o’er authorities’ hos Shakespeare: de auktoriteter som rör det inre ledandet istället för det yttre försvaret. Om det nu stämmer att dessa sätt kan definiera verkligheter: hur kan då de ’authorities’ se ut som kan fösa fram nya verkligheter? Istället för att definiera någon ny dominant sådan auktoritet har detta kanske snarare att göra med att formulera runt de sätt alla varianter av livsformer tar reda på sina egna sådana, där fokus blir på den vardagliga kontakten, eller mötena mellan dessa sätt. Alltså istället för de bibliska och mestadels patriarkala alfabetiska teknikerna – som t ex Illich undersökte – kanske dessa visanden kan utökas till att inkludera alla sorters människor, kön, kroppsenergikluster, kötthögar, livsformer, vad man nu vill kalla det.

De flesta vet väl by now att dragningarna, de inre rörelserna, inte behöver ha att göra med de två fysiska könen, men eftersom deras dynamik trots allt är vanligast är det deras symbolik som målas upp i såväl Giftermålen som Förbländningen. I båda dessa böcker verkar alltså förändringen av den patriarkala dominanten, av den traditionellt och förenklat ’manliga’ förståelsen och språkbruket, komma ur den direkta kontakten och rörelserna inuti det vanliga nära umgänget, mellan partners, i mötet med andra livsformers uttryck osv. En reflektion mellan sådana livsformer som kön, genus osv. Det är här öppningar mot en utveckling av språken och ordningarna kan läras och drivas fram genom andra sorters visanden och styranden, i ett påverkande inifrån. I Förbländningens fall går narrativet i negativ riktning: lyssnandet till den där andra varelsen med icke-manlig kropp stängs av och det gamla språksättet tas upp igen, hamnar sedan rakt in i katastrofen.

Professorn kämpar genom hela boken med sin fru, som hela tiden kräver mer och mer plats och pengar (jfr t ex kvinnlig rösträtt, feminism osv), och man börjar till slut upptäcka att själva roten till de större ekonomiska och politiska problemen menas ligga i de rent personliga kontakterna, mellan just t ex de två större mänskliga livsformskategorierna: man kvinna, kille tjej. I bokens avslutande del berättar professorn om alla de teoretiska citat han samlat på sig kring dessa sorters relationer. Hans bror översätter sedan i sitt inre alla dessa formuleringar till professorns vardagliga relation med sin fru. Även här hintar berättelsen om att de olika vetenskapliga teorierna, användningarna av språk och texter, kan ha några av sina enklaste grunder i det vardagliga umgänget med t ex den närmaste partnern (eller i begären rörande en tilltänkt sådan), även om professorn här inte vill erkänna det.

Liknande tankar togs ju också upp av utredaren i förra avsnittet, och även Peter Sloterdijk kretsar kring dessa frågor i sin Kritik av det cyniska förnuftet, angående exempelvis de välkända grälen mellan Sokrates och frun Xantippa som symptom i grunden till det västerländska tänkandet och dess patriarkalitet. Om nu Sokrates var så vis och sådan filosofisk mästare på sina dialoger och sitt språkbruk, varför kunde han då inte ens komma överens med sin egen fru (som sedan dess fått stå som symbol för den grälsjuka kvinnan)? Sloterdijk ser här en djupare poäng än skojet på ytan.

Ett sista citat från Förbländningen kommer nu att avsluta vårt recept, frun pratar här med professorn under den period då hon söker efter hans testamente. Hon vill åt arvet av de rikedomar professorn lyckats få i sin ägo med hjälp av sina alfabetiska tekniker, hon vill säkra sin framtid och ha tillgång till hans bibliotek eftersom hon nu också lyckats ta sig in i detta samhällets språkspel:

Rummet ska stå öppet. Nyckeln har jag. Först måste mannen ha nyckeln, sedan kan han låsa. Nyckeln kan han få söka efter länge. Nyckeln är här!” – hon klappar på kjolen.

Nyckeln finns under kjolen. Så säger detta destillerade citat. Kort vridning till ännu en språklig reflektering: nyckel heter på ryska ключ (kljotsch) – men detta ord betyder även källa, ursprung, ledtråd. Dessa betydelser finns såklart även till viss del i den svenska användningen (nyckeln till det hela osv), men blir ännu tydligare på ryska. Ledtråden till att öppna låset ligger i källan, i ursprunget. Och alla vet ju var källan och ursprunget till varje människa finns. Under kjolen. Så snackar symboliken. Därför har vi också använt tidiga historiska ursprung i tillredningen av våra lösningar.

 

sätt


Vi har i detta receptexempel tagit ingredienser från olika håll och kört dem genom en process vars slutända är tänkt att resultera i ett möte med den som konsumerar. Ingredienserna, alltså böckerna, låtarna, uttrycken, har här använts som andra sorters ingredienser och råvaror – tomater, olivolja, sojabullar, surströmming. Som allt annat i världen är dessa varelser formade i symbios och kontakt med andra varelser, människan inkluderad. De olika orden och språksmakerna som blandar sig med varandra kräver alla sina egna sorts tillagningar.

Vi har försökt hitta fram till vissa av dessa tillagningssätt, för att få fram reaktioner som smakar gött. Resultatet är ju sen inte tänkt att ställas i någon monter för att ej beröras, det ska inte heller stå som något exempel för det enda rätta sättet att beskriva verkligheten – det är bara en rätt i verkligheten. Det är inte till för att bevisa någon korrekt metod, det är främst till för att upplevas utifrån ingrediensernas samspel i tillredningen.

Det finns en massa olika smaker, och alla har väl sina preferenser. Alla smaker och sätt har sina poänger, men kan ju alltid nyanseras. Våra tillrättningar har också sina speciella smakuniversum, sina blandningar, eftersom det är en specifik köksmästare som ansvarat för deras komposition. Man kan ju inte tilltala alla, och kanske ska man inte heller försöka göra det. Även de repellerande krafterna är reaktioner som bidrar till de övergripande rörelserna, så länge de är riktiga. Hur som helst är de inre upplevelserna poängen med våra produkter. Men dessa har ju också alltid kopplingar till omvärlden, de kan leda vidare på sina egna sätt. Kockar brukar ibland säga att om nu fler människor får tillgång till att lära känna sina egna smaker och sensationer genom mer nyanserade upplevelser kommer de vilja ha mer av den varan. Inte enbart skräpmat. Även om den också har sina poänger.

Om nu då ’auktoriteter’ i sin mer ursprungliga betydelse innebar meningar och beskrivningar som definierade verkligheten, och om nu fler och fler ser stora delar av den verklighet vi har som inte så bra längre, behövs det alltså kanske nya auktoriteter som använder dessa gamla betydelser på nya sätt. En annan ursprunglig betydelse av auktoritet (auctor/agere) är ’agent’, alltså någon/något som gör grejer, agerar. Beskrivningar av göranden kan vara delar av dessa alfabetiska tekniker som, istället för yttre definitioner av dessa göranden, riktar sig inåt – mot inre reflektioner, och mot de möten där dessa spegelytor formas, där de olika varianterna av livsformer alla behöver låtas leta fram sina egna auktoriteter, för göranden mot roligare framtider.

Ett av de grundläggande mötena är här mötet mellan det gamla och det nya. Det gamla är här de ingredienser (ord, böcker) vi plockat och valt ut att återigen komma i kontakt med det nya, det levande, men alltså inte för att definiera detta nya (förresten var det så modernismen fungerade: genom att gång på gång definiera sin egen säkra tidsliga identitet gentemot det förgångna), utan främst för att det ska få uppleva sig självt. Det nya är alltid det levande, det finns inget nyare än det som just nu lever, det som förnyar sig genom det gamla och på så sätt formar den framtid ingen egentligen kan veta något säkert om. Men framtiden är ju också det levande, fast sett från andra hållet: hur nuet omformas och muteras genom dess varelser. Eller: hur degen knådas.

Hur som helst och som sagt, om nu fler börjar/fortsätter göra grejer som smakar mer eller mindre gott (på alla olika metaforiska sätt & vis), utan annat mål än målet så att säga, kanske andra vill återskapa liknande saker. Gott är ju såklart inte bara en enda smak, mer igenkännandet av en balans. Det finns massor av modes att testa, inte minst inuti den spännande spänningen uttryck-förståelse. Bara för att förtydliga: dessa saker är inget som egentligen behöver startas, de har alltid pågått och kryper vidare även genom dessa ord – det är bara det att liksom alla andra ingredienser får inte heller ingrediensen ’påminnelse’ exakt samma uttryck vid varje användning. Folk vill väl alltid mest ba ha det lite gött.

Men, hur gick det då till slut för vår utredare i förra avsnittet? Jo vetni, efter lite upp och ner och fram och tillbaka stannade bussen snart igen – det var inte värre än så – utredaren kunde vandra hem en lite längre väg genom mörkret, och snart blev det även ljust igen. Som det brukar bli. Ännu en morgon. Det skulle sedan visa sig att den kille utredaren samtalat med på bussen var anlitad av ledningen för att testa utredarens olika skills. Man verkade vara nöjd, eftersom utredaren efter några dagar fick ett brev hem där det stod att denne blivit befordrad till ’utforskare’. Eller ja, eftersom byrån inte hade några riktiga hierarkier var det egentligen inte en befordran utan mer en annan sysselsättning som ledningen avgjort var mer passande utredarens personlighet. Det går förresten rykten om att vi måhända får veta mer om denna mystiska ’ledning’ i ett kommande avsnitt.

Här tar dock detta specialavsnitt slut. Vi hoppas att fansen och alla biljarder andra fått ut något av denna Behind the scenes, att man fått sitt intresse polerat något. Intressena, de egna dragningarna, är ju andra variationer av smaken. Man vet egentligen inte var de kommer ifrån, men måste följa dem. För de intresseklubbar som fortfarande antecknar har vi här: plockat isär och satt ihop en måltid; utformat serveringsförslag; visat upp receptet (men som alltid finns också en hemlig ingrediens). Inget av det här är dock viktigare än det andra eller något annat. Produkten kan antingen bara avnjutas som den är, kombineras med andra livsmedel, eller eventuellt i någon liten minimal mån fungera som inspiration för att tillaga helt egna varianter. Det är: fritt fram. Kom bara ihåg att ta det med en nypa salt.

 

(Corporate information: Kursiveringen av orden i detta program har främst sponsrats av två olika sorters företag: dels från de betonade orden i skämten hos LucasArts’ gamla äventyrsspel till Amiga och PC (där i versal form), dels ur det textiga härmandet av mer allvarliga gester hos vår långa fina tradition av filosoferande gubbar (vår köksmästare är trots allt också en sådan gubbe – en som tycker att antingen Monkey Island 2 eller Sam & Max var det bästa LucasArts-spelet). Vi hoppas och tror att båda parter kunnat se sig representerade i avsnittets innehåll, och ser fram emot ett fortsatt livligt samarbete.)

This entry was posted in Ord and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.