Mannen som lite överentusiastiskt vinkade av Terry på perrongen var inte hans farsa, inte hans brorsa, ingen slags vän, ovän eller någon som tidigare alls medverkat i hans halvtråkiga liv på något sätt. Han visste inte ens vad mannen hette. Ändå upplevde han en inte helt obetydlig dos nedstämdhet medan köttet hans anslöt triceps till axelmuskel för att hysta upp den tunga presentfyllda resväskan i det lilla utrymmet mellan toaletten och nästa vagn, effektivt hindrande den lilla mängd gångtrafik som samtidigt pågick. Man log lite överseende åt varandra innan Terry fortsatte tränga sig fram till korrekt numrerad sits, med väskan som plog klöv han sig fram där mellan stolsraderna mot utnämnd plats i tillvaron de närmsta timmarna. Han var tvungen att använda sig av en ännu större koalition kontinenter i kroppskartan för att lyckas muskla upp väskan på takhyllan, men sedan fick han äntligen sätta sig ner och vila de ilande mössen i armarna.
Fönsterplats. Terry tittade rakt ut igenom det föremål som gett platsen sitt namn och höjda nivå av ostörbarhet. Jodå, mannen stod fortfarande där på perrongen, en bit bort, stirrade med en sökande blick mot tågvagnen, men Terry misstänkte att han nu nog mest bara observerade optiska fenomen, typ reflektioner och refraktioner, i fönstrens yta. Han vinkade ändå lite svajigt och försiktigt inifrån kupén, halvt osynligt vid fönsterkanten, men fick bara väntad icke-respons tillbaka. Han stirrade ner mot stolsryggen framför sig istället, fingrade i färdigbläddrade tidningar och förberedde sig mentalt på att aldrig se mannen igen, trots allt inte tänka på honom, vilket såklart bara ledde till att han gick igenom hela deras möte i huvudet igen.
De hade träffats bara en halvtimme tidigare, för första gången någonsin, två män bredvid varandra på en bänk i en vänthall. Terry hade åkt dit direkt från sitt jobb, haft med sig väskorna hemifrån, hade övervägt, planerat och till slut accepterat den oduschade men stressförebyggande svettighetsnivån, skulle på farsans 60-årskalas. Hans händer greppade en kvällstidning och hans ögon fokuserade ibland här och där på enstaka samlingar av ord i dess sidor.
Han jobbade på en så kallad kommunikationsbyrå, där man med hjälp av olika ord på ett helt annat språk, som coaching, group-oriented feedback och social media marketing, ville hjälpa människor i andra företag att förstå varandra bättre så att alla smidigare kunde ge sina pengar till varandra. Ibland tyckte han hela grejen var idiotisk, men försökte att inte tänka så mycket på det. Byrån själv tyckte däremot att den var bra, till och med överlägset bäst inom sitt område, och alla på det lilla trevliga kontoret var trevliga, de var hans trevliga vänner. De hjälpte människor att tjäna pengar och tjänade pengar på det, inget fel med det tyckte de allihopa i kör.
Det gällde väl bara att bita tag i den så kallade utbildningsvaluta han råkat skaffa sig, tänkte han ibland, som nu, inför folk låtsas som att han visste otroligt många hemligt nödvändiga saker för detta kaotiska jordeliv, trots att han själv knappt kunde kommunicera med sina barn och absolut inte med sin exfru, vilket blev slutgiltigt bevisat för honom klockan 02:38 den 14 februari för snart ett år sedan, efter en lång och rätt så förkrossande förhandlingssession. Men det var väl bara att hålla pengarna i världen rullande, vad skulle man annars göra… jaha nä nu började de där tankarna välla fram igen, när det bara kändes som han levde på låtsas, i väntan på något bättre – tatatatatatatataaaa tatataaaa tata taatatatataataa taaa, han började nynna på introt till MacGyver inuti huvudet och fokuserade igen på, vart var han nu, utrikessidornas artiklar. Hundratals väldigt avlidna i jordbävning och några käftande presidenter. Det var vår utanför. Kunde ingen bara hjälpa honom.
Mannen bredvid sade någonting. Terry hade till och med lyckats glömma bort honom i sitt lilla intensiva tankepass, trots att han lagt märke till att mannen haft en kungakrona på huvudet när han kommit och satt sig där en stund tidigare. Den stunden hade förresten varit en stund med många hypoteser, en fontän av anledningar för eller emot att vara på vakt hade sprutat igång inombords. Mannen, en äldre man än honom, säkert till det dubbla, i sliten kostym och nämnd krona, hade dock hållit sig tyst och lugn fram tills nu, så Terry hade till slut kunnat lägga ner de mer vettskrämda hypoteserna, valt något lite mer likt excentrisk pretentiös skådespelare än psykotisk ensam galning med eller utan kniv.
”Ursäkta, jag hörde inte”, sa Terry ärligt och skeptiskt till mannen.
”Varför ser du så oroad ut, killen? Är det något som hänt?”
”Nej då, det är lugnt. Bara lite stressad.”
Terry log lite ögonlöst mot mannen, dök sedan återigen ner i trycksvärtans grötiga glyfer, och här hade samtalet troligen tagit slut om nu inte mannen varit en sådan sorts man som har kungakronor på huvudet bland hundratals människor i soliga väntsalar. Han fortsatte alltså:
”Öh, ta det inte så allvarligt vad det nu är du funderar på, jag tänkte berätta något för dig istället, om du vill lyssna ett tag.” Mannen sluddrade inte onyktert på orden, utan verkade faktiskt rätt välartikulerad. Terry la märke till detta lugnande faktum, han hade tid att döda, tankar att förpassa med våld till mörkret, och svarade följaktligen med ett ja på erbjudandet. En städare skrapade förbi bänkarna med sin sopborste, man kunde höra kaffemaskinen sörpla igång i kiosken bredvid. Folk gick och satt omkring i detta den lilla stadens mellanläge, förberedde framtidens stunder av vett, famlade runt i dötiden med hjälp av drickor och böcker. Några snackade med varandra, precis som mannen och Terry nu fortsatte göra.
”Jo, jag vill berätta lite om mig själv först och sedan ska jag ge dig en sorts liten föreställning. Det är ingen fara och tar inte länge, jag behöver bara prata med dig en liten stund. Jag ska förklara varför.”
Terrys lugn avtog nu snabbt medan mannen pratade. Han kom plötsligt att tänka på en sådan där flygbladsutdelare i köpcentret någon vecka tidigare som, med handen utsträckt, hade sagt till honom: ”You look like a spiritual person!” Detta fenomen hände både på vägen in och ut. Terry var inte sugen på någon sorts spirituell föreläsning, han ville inte köpa hjälp dig själv-böcker, han gillade överhuvudtaget inte människor som trodde att de kunde hjälpa andra, ur egen erfarenhet. På sin höjd hade han kunnat lyssna till en kul och/eller intressant berättelse från den excentriska mannen, men nu började han istället fundera på att snabbt avbryta honom för att gå mot tågen. Men mannen fortsatte prata och det han sa fick Terry att ändra uppfattning igen.
”Jo så här va. Jag hade läst juristlinjen, det var på den tiden för länge sedan när nästan alla direkt fick jobb på det de läst, och skulle ha mitt första fall som åklagare. Jag skulle gå in i rättssalen, men tog fel dörr just när den åklagade skulle presenteras. Man frågade då om jag alltså var den åklagade, men jag blandade visst ihop bokstäverna i öronen och svarade ja. Det slutade hur som helst med att domen föll, jag åkte in i fängelse, dömd för mord, medan mördaren fick en lång lyckad juristkarriär.
Jag satt inne i tjugofem år till slut. I början försökte jag överklaga, försökte prata med alla jag såg, vakter, poliser, advokater, och övertyga dem om att det måste ha blivit något fel, men inget hände och allt kändes bara mer och mer Kafka-artat. Jag blev först arg på min hjärna, varför hade just jag fått en sån störd hjärna som tyckte det var en bra idé att gå in genom helt fel dörr den där dagen? Ett tag funderade jag en massa på sådana där högre krafter, gudar och stjärnor och grejer som kan tänkas styra, försökte hitta på någon fin förklaring som skulle få mig att bita ihop och acceptera min orättvisa plats i världen. Det fungerade ett tag, men jag lyckades aldrig helt pressa bort tankarna som bara ville att jag skulle fly därifrån.
Den första tiden hade jag många tankar som spretade åt olika håll, som man kanske brukar ha, och de frontalkrockade, de tog ut varandra, de hoppades runt, försvann och kom tillbaka. Men ju längre tiden gick, desto långsammare gick tankarna och jag kunde ofta ha en enda tanke per dag eller vecka som jag satt och putsade på. En tanke som fortsatte hålla i sig i flera år var den att jag skulle samla ihop alla skedar från mina fängelsemåltider för att gräva mig ut genom väggarna, så som man gjorde i gamla serietidningar. Jag jobbade på detta länge, men skedarna bara fastnade och bröts av i murbruket, jag kunde aldrig hitta något ställe som var poröst nog.
Jag tänkte till slut att jag orkar inte med det här längre, vad ska jag göra, vid det här laget hade jag enbart krupit runt längs väggarna i flera år, och först nu tittade jag ut ur cellgallret. Jag la då märke till att det stod en glittrande spade i den stora salen på utsidan. Jag ville ha den spaden. Det var den bästa spade som någonsin hänt mig. Jag började nu plötsligt skriva en massa grymma låtar om spaden, men den enda textrad jag kommer ihåg längre gick så här:
Why stick a spoon in every wall
When there’s a shovel in the hall
Sen kommer jag inte ihåg mer, men låten skulle i alla fall på djupet djupt symbolisera vilket jävla projekt det kan bli att försöka fly iväg när man suttit helt oskyldigt inspärrad länge, man försöker du vet skrapa med sina små böjliga matskedar va, när man egentligen bara behöver den där stora skimrande spaden som hela tiden är bortom räckhåll. Jag kände mig i alla fall som världens bästa poet, och tänk bara om folk hade fått höra dessa fantastiska sånger! de hade sett att jag är oskyldig och måste ut härifrån för att visa dem hur världen egentligen ser ut bakom alla lögner!
Jag bad till slut fängelsepersonalen läsa texterna, jag visste att de skulle förstå, det här var stunden, jag väntade mig öronbedövande applåder och tårar och fläskiga känslor ingen ens visste fanns i universum, detta medan de helt omtöcknade öppnade celldörren och alla bugade sig för mig genom alla korridorer ut till den skimrande friheten i evighet, där jag skulle mötas av en gigantisk extatisk publik och tretusen helikoptrar med kameror, ojoj och alla tog mig överallt och hela mänskligheten ångrade sig.
Men nä, de bara skrattade, på fel ställen också, precis där jag varit övertygad om att jag prickat in de mest sjukt gripande formuleringar om livets alla mörka och ljusa sidor någonsin, de sa att det var bland det mest patetiska de läst, att jag borde nog inte visa den där skiten åt folk, att jag borde hålla det för mig själv, ingen bryr sig om ditt gnäll sa de. Jag fick då en sådan chock som jag hört om tidigare i olika artiklar och journaler, det blev nämligen så att jag hamnade utanför mig själv, jag flöt omkring en bit upp och såg mig själv bryta ihop där på cellgolvet. Då fick jag en idé.
Nästa period i mitt inburade liv gick ut på att öva upp den här färdigheten, jag skrev en massa ännu pinsammare poesi, jag gjorde kanske några trötta armhävningar och utmanade sedan de stora vakterna på armbrytning genom gallret, jag målade kanske tavlor med gråtande barn, sträckte kanske sönder mina senor i spagat, och hela tiden var jag tvungen att intala mig själv att tro att just denna gång skulle jag lyckas, så att jag skulle kunna få dessa chocker om och om igen, och till slut, jag tror det var den gången jag gjort en otroligt ful skulptur av min egen toalettstol, lyckades jag ta mig utanför cellen med min astralkropp och flyta omkring länge nog för att grabba tag i astralspaden och föra in den i cellen. Den fanns såklart inte kvar i min vanliga fysiska värld när jag vaknade till, men varje gång jag astralade omkring i mina metapsykiska härjningar i fortsättningen så låg den där, och från och med då grävde jag mig under dessa astralstunder djupare och djupare ner i astralcellgolvet.
Det tog ett bra tag, eftersom jag bara kunde flyga runt i korta halvminuter varje gång, och dessutom blev jag med all övning till slut faktiskt tyvärr också bättre och bättre på alla mina diverse konster och färdigheter, man skrattade inte lika ofta och började i stället uppskatta sakerna jag gjorde, man kallade mig mönsterfånge och duktig, en riktig jävla konstnär och gymnast, tidningar började skriva om mig och man gjorde intervjuer, filmer där jag försökte vara så pinsam och provocerande som möjligt, men då fick jag bara bättre och bättre recensioner, jag blev till slut en kultförklarad gubbe och efter ett tag med denna behandling hade jag inte lyckats flyta utanför mig själv alls på kanske fem år, jag var helt förstörd och tvungen att komma på en ny taktik.
Jag gjorde ett sista försök att skämma ut mig totalt, jag planerade och skrev och så bjöd jag in hela feta släkten och alla jag kände till föreställningen, jag hade nämligen skrivit en hel pjäs. Och alla scener blev lyckligtvis också riktigt jävla jobbiga för alla åskådare, alla bara skruvade på sig efter ett tag, svettades och undrade hur de överhuvudtaget skulle kunna hantera detta otroliga misslyckande, det här var antagligen det absolut mest förbjudna någon människa på jorden någonsin sagt och gjort och framfört, och ja! äntligen flöt jag iväg igen, tillsammans med större delen av publiken, som till slut inte heller kunnat hantera chocken, jag såg dem treva omkring där i astralvärlden, de såg helt förvirrade ut, de såg sig själva där nere, sedan såg de sina astralvänner med sina egna kroppar nedanför, och sedan såg de mig.
Jag framförde då snabbt pjäsens avslutande standup-monolog där i astralplanet, jag hade nämligen under lång tid undersökt alla de mest hånade jobbiga standup-shower jag hittat på internet, och samlat ihop all denna lärdom till en gigantisk pinsamhetstotem av omöjligt dåliga skämt, stela liknelser och torra ordvitsar. Mitt astraljag kollapsade till slut totalt även där, efter alla tryckta låtsasskratt, alla pekningar och viskningar i astralpubliken, den sköna skammen bara sköljde över mig och jag hamnade i nästa astralnivå en liten stund. Det hela ledde, helt enligt planerna, till att jag kunde stanna flytande där i svävplanet under lång tid framöver. Jag fortsatte nu gräva, och jag grävde och grävde.
En dag (själv låg jag på min cellbrits med dropp och EKG-mätare och grejer, jag hade visst legat i koma i veckor) stötte astralspaden emot något som klingade till. Jag såg något som glänste till där nere, rafsade upp all jord runtom och såg att det var en kungakrona. Jag undrade vad det kunde vara, varför låg den där, jag provade att sätta den på huvudet. Och just då vaknade jag till där på britsen. Jag fick ett raseriutbrott direkt, hur skulle jag nu någonsin komma ut från den satans cellen? En vakt såg mig vakna och hörde mig skrika och började tillkalla läkare, men i min ilska önskade jag att han fan bara kunde ta och skjuta sig i huvudet med sitt tjänstevapen. Han tog då direkt upp sitt tjänstevapen och bara sköt sig själv i huvudet.
Jag bara stirrade ett tag. Något kliade samtidigt på huvudet, jag kände efter, kronan satt kvar! Medan jag funderade vad som egentligen hände kom några fler vakter springande, de hade hört skottet. De lade märke till pölarna av geggig hjärnsubstans och spärrade upp ögonen, sprang mot liket. Jag tyckte de bara kunde öppna cellen och släppa ut mig istället. Alla fyra vakterna stannade då till och grep snabbt efter sina nyckelknippor, de verkade helt glömma bort sin kollegas halvhövdade lik och kastade sig över min dörr för att vara först med att slita upp den. De tittade sedan tomt på mig medan jag försiktigt gick ut ur cellen.
Det här var en månad sedan nu ungefär. Vänta nu lite bara så ska jag visa en grej för dig.”
Mannen studsade upp från den gröna träbänken, vände sig om och klättrade upp på bänkens ryggstöd, han sparkade nästan till nacken på kvinnan som satt med ryggen mot dem på bänken bakom. Hon och kvinnan bredvid henne vände sig förskräckta om och tittade upp mot mannen, som stod där och överblickade stationsgolvet. Direkt därpå ställde sig båda kvinnorna upp, och den ena av dem tog bakifrån tag i axlarna på den andra, som samtidigt sträckte ut sina egna armar och började gå mot nästa bänkrad, där alla också hade ställt sig upp, med armarna på varandras axlar. Den främre kvinnan tog tag i axlarna på den bakersta av dessa, sedan fortsatte alla i hela stationen göra likadant tills de stod i ett enda långt tåg, resenärer, städare, kioskbiträden, alkisar, tågförare, affärsmän samt ett gäng Hare Krishna-munkar. Hela människotåget vandrade så ut ur stationen och försvann ut i staden medan alla fes, i frekvenser som visade sig spela en bit ur något känt Beethoven-stycke. Sedan blev det helt tomt och tyst. Mannen klättrade ner, ställde sig framför Terry och pratade vidare:
”Hela den här senaste månaden har jag försökt hitta dig. Din mamma dog för ungefär 25 år sedan, eller hur? Hon blev mördad när du var en liten pojke?”
Terry blev helt stel i gapande förvirring. Det enda han fick ur sig var ett ”Mmm.” plus en långsam nickning. Mannen tog nu av sig sin krona och räckte den mot Terry.
”Packa ner denna nu när du ska åka och hälsa på din pappa advokaten. Jag hoppas allt går bra för dig därute i livet förresten. Nu går ditt tåg snart och jag måste börja bege mig iväg. Kom så går vi till perrongen.” Han öppnade Terrys resväska och tryckte ner kungakronan, stängde, gav väskan till Terry som ställde sig upp, och sedan började båda tyst vandra mot utgången.
Terry kände nu att tåget började rulla där han satt och fortfarande stirrade ut genom fönstret. Han skakade huvudet, försökte igen ruska av sig tankarna, det var bara lögner alltihop, men började istället darra obehärskat. Några sekunder senare tittade han ner på sig själv där han satt och verkade sova i sin sits i tågkupén som fortsatte rulla iväg från den lilla staden, ut i landet.
Allt detta är nog så nära sanningen man kan komma, vad jag minns.