Så jag bestämde mig till slut för att kasta mig utför stupet. Allt var ändå fixat och ordnat. Räkningarna var betalda, gräsmattan var ansad, pudrad och besprutad med after-shave. Skadedjuren i huset var inskopade med en uppvikbar fjällkåsa av plast allihopa, samlade i en isväska och hällda utöver en spegel insmord med klister så att de till slut skulle kunna hitta sig själva och bli självskadedjur. Till syvende och sist hade jag fixat skramlet i datumen, de var smorda nu, förflöt och förlät utan gnissel. I maklig takt tog jag tag i avloppsrensningen, trevande och trevligt skvalp efter skvalp i min löddriga famn, löddrig som blev den av smuts och hår i olika stadier av spiralitet, kanske en eller annan glimrande droppe saliv som överlevt fördunstelsen. Och dessa små glimrande korn av sanning kan användas på rätt sätt om man hittat dörren till sin gemene man, läste jag i mina böcker innan jag gick.
Jag har nu hamnat här av egen frusen vilja, som en Swift på vift mot okändheten, jag ville hitta allt i världen som gick att återvända. Nu har jag hittat flera av dessa saker, mångvisa mängder, för länge sedan enstaka. Om jag berättar om en av dem, den första i valfri kronologisk ordning, vrider sig vildarna runt mig här i den upplysta gläntan i skogen vid stupet på berget. Först är jag alltid, varje gång rädd att de ska slita, att de vill vara som rovdjuren inuti de ögon de glimtar, ska slita upp min hals under ansiktet eller torson, efter prasslet kasta sig mot min rädda odör, ska slita sig från mörkret trots elden min mästare anlagt, hitta mig huttrande trots elden, min mästare. Jag hade egentligen aldrig mött min mästare men han anlägger hursomhelst eldar, han är typ som ett spisreglage, jag kan hetta upp ICA-pizzor i perfekt temperatur (220 grader, ibland 225) varje gång han kört sin grej för han vet vad jag vill och jag har en hel ryggsäck till brahman fylld av dålig diet.
Men vildarna vänder sig bara, de vill väl bara lyssna när jag berättar om alla mina funna saker som återvänder. Har de ens användning själva? Är det inte för vår mänskliga svepsjäl vi återvänder trots att vi (säger vi) vill framåt – som vildarna när de siktar mot nästa kropp kött? De kanske faktiskt till och med överhuvudtaget ser på mig nu, ser på mig nu och frågar sig, är den där kroppen till hälften full eller tom? Nej nej, det där är bara rädslan som sjuder som svider igen, ett eksem jag skall inte klösa mer – man måste övertyga sig att de alla vill lyssna, sedan berätta om det man behöver, fast och trots att man är där vackert ensam med elden. Ingen vet visst ännu om detta kanske rentav är det som håller bestarna ur bestyr, men det sägs också har jag hört sägas att, när man nu börjat leta den sorts saker man låts leta, måste man dela det med vildarna i mörkret på resan. Haha det är nog fanken bara vidskepelse det där, men jag riskerar då inte livet för att få redan.
Så jag berättar. Hela nätterna berättar jag om sakerna som återvänder, arbetaren (den första jag fann på min väg), som återvänder till sitt trygga eller träliga arbete, dag efter dag efter dag. Jag berättar om resten: om den elektriska strömmen, som återvänder till sin strömkälla efter ett varv runt sina små uppgifter, om regnet som återvänder till himlen genom krafter för grymma att nämnas, om Seinfeld som återvänder gång på gång på olika kabelTVkanaler, om pickupnålen på vinylspelare (vissa), om bumerangen (när den kastas rätt), om maten (när den äts fel), om glädjen och ångesten.
De lyssnade alltid bara, även om de prasslade och aldrig riktigt log, men vilka vildar gör det, jag fick intala mig att vi var vänner på vårt sätt. Nå, till slut står jag här vid stupet, och varför ville jag hit nu när jag äntligen mött mästaren som kröp upp ur elden den sista natten. Nu när han berättat för mig vad jag måste göra vid stupet som är slutet. Jag hade helt glömt att tänka på slutet, aldrig tänkt att det var något speciellt med det jag gjorde, och blev begeistrad så i berättandet på vägen att jag aldrig riktigt behövde ett slut. Han säger att jag måste slutföra, att jag har nått änden av den mycket speciella färd han själv begått uti sin ungdoms svål, men jag vill innerst inte luras, jag vet jag gjort varken speciellt eller specifikt, jag har hamnat i skogar, det är allt, andra hamnar annanstans och alla hamnar någonstans. Just hamnande är det enda jag tagit mig för, och den sysslan är ju helt och hållet obligatorisk. Sedan, framför allt vill jag inte fastna där i brinnande elden som han, och allt detta tänkte jag medan han berättade vad han menade mig behöva, den sista ingrediensen i denna väldiga soppa jag gett mig ut på.
Så han berättar. Han säger jag måste göra mig av med alla mina saker som återvänder, ta min stora säck och plocka dem ut, ställa dem upp här vid stupets blåsiga kulmen, och ta mitt farväl av dem. Riva det ur dem om de inte ger det frivilligt. Och ta med mig dessa i ett hopp från stupet och strössla dem över jorden likt droppar av saliv för att fräta upp nya portar framåt för alla de som bara snurrar runt. Men jag, jag tog sakta påsen i hand, för jag, jag fick en plan. Jag funderade över mästarens ord med mitt minne som en maskin av mask, men nej jag ville inte viska bort vinsten. Så jag bestämde mig till slut. Med påsen i hand.
Så jag bestämde mig till slut för att kasta mig utför stupet. Allt som var fixat och ordnat skulle ändå återvända. Räkningarna skulle återvända. Gräset skulle återvända, skadedjuren, datumen och avloppsgeggan skulle även de återvända. Om och om igen. Och tillbaka dit skulle nog nu också jag snart återvända.