Det var en komplett dag han hade haft. Georg Andersson hette han, även om det inte verkar vara viktigt. Han bodde i en liten by i norra Tornedalen, med ett för majoriteten av hans övriga landsmän svåruttalat fornfinskt namn, som visst hade något att göra med den lite halvt obscena formen på sjön i mitten av byn, i en bortglömd men fri eufemistisk tolkning. Han var byns absolut sista bofasta invånare, även om inte heller det verkar vara viktigt.
Dessa saker som här nu inte verkar vara viktiga visar sig dock snart helt plötsligt faktiskt vara det, på ungefär följande sätt:
Georg hade under många år tränat upp hela sin kropp, till det yttre såväl som det inre, och nu idag var han helt klar. Det var hans sista dag det här, han hade spenderat den med att titta över det sista, och med att färdigställa sitt testamente, ett gulaktigt litet häfte som han alldeles strax skulle skicka in till de medicinala myndigheterna.
Ända sedan dessa medicinala myndigheter för en mängd år sedan börjat fråga befolkningen om de ville eller inte ville donera sina kroppar, med alla de olika smådelar som finns däri, till forskning och diverse andra samhällsnyttiga insatser, hade Georg jobbat på sin plan. Det började sig på det sättet att medan alla de andra gubbarna i byn — hans gamla vänner som alla nu var döda sedan åratal tillbaka — funderade över om de skulle svara Ja eller Nej på sina donationskort, började de i samma veva att småmobba Georg lite sådär på skämt.
De började nämligen kalla honom Ge-organ-dersson, mest bara för att det funkade att skoja till det lite med hans namn sådär, men ja, dels lite också för att den allmänna uppfattningen bland gubbarna var att vad fan skulle man ge sina organ till de där utsugarna nere i storstäderna för? Vad hade de någonsin gett deras byar där uppe? De hade inte gjort nåt. De hade tömt dem på folk. De hade flyttat bort alla jobb. De hade glesat ut glesbygden ännu mer så att det när som helst nu knappt var något kvar, det var vad de hade gjort, de där rika lyxläkarna och fjollforskarna där nere. Man skulle helst inte ge sina organ alltså. Men även om det bara verkade vara lite på skämt det där med namnet fastnade det på något sätt inuti Georgs hjärna: en plan började formas.
Bortsett från att han började träna upp sig själv, inklusive alla sina organ, vilket ju redan avhandlats — hjärta, lungor, njure, allt skulle vara i perfekt och övermänskligt skick — byggde, mätte och uträknade han i sin gym/lab/verkstad även de vilda djurens och växternas formationer och biologier i skogen runt hans stuga, och använde denna information till att mekaniskt modifiera sin stab av skotrar på olika sätt. Allt detta sysslade han med i år och dagar, medan byns befolkning sakta dog ut och deras hus tömdes, övergavs.
Visst, på somrarna kom de få familjer som fortfarande kom ihåg att de hade någon sorts härstamning från området och hälsade på byn med sina bilar och barnskrik, men hela vintrarna var han till slut helt ensam kvar med sitt arbete, och nu idag var han alltså klar. I testamentet han höll i handen, där det gamla donationskortet klistrats på framsidan av kuvertet med ett Ja, avhandlades exakt, i formler och diagram, hur hans inre organ bevisligen var de renaste och mest perfekta specimen en människa någonsin innehållit.
Därefter förklarades hur han, just samma kväll som han postade detta brev, ämnade avsluta sitt projekt: han skulle binda fast sin kropp på olika specifika ställen, där vart och ett av repen skulle gå till varsin skoter, och med hjälp av dessa maskiner, som var inställda på specifika hastigheter i specifika riktningar, med eventuella inprogrammerade rörelsemönster, skulle hans kropp med sina organ slitas sönder och varje organ nu fara iväg i olika riktningar ut i mörka skogen. De skulle såklart inte hamna var som helst, utan i exakt beräknade placeringar där de även skulle kunna leva vidare.
Hjärtat hamnade rätt in i en fläskig älgko, där det med hjälp av det glödheta stålet i skoterns medar snabbt kunde växa samman med djurets kärlsystem och strax banka vidare. Lungorna hamnade i varsin hjortronmyr, mjälten i en saftig tall och njuren i en hares huvud. Ögonens nervbanor sammankopplades med ryggraden hos sjöns gammelgädda. Och så vidare.
När man på de medicinska myndigheterna fick reda på detta insåg man snabbt att man var tvungna att studera denna hjälteinsats på plats, man fick helt enkelt ta och flytta dit upp, och många av världens rikaste och viktigaste doktorer och forskare kom upp, de byggde sig till slut en stad, som senare skulle komma att växa sig till rikets största. Men det var senare det. Hursomhelst. Glesbygden var räddad. Tack vare Georg som berättelsen hela tiden handlade om.
Categories