Categories
Ord

En arbetsdag

Handskarna for i stolen, hallen var intagen. Det hade forsat in en människa. Och lägenheten fortsatte vidare efter hallen, som om inte denna människa, Burgos, visste det! Där var det: Köket, som vältrade sig i sin vanliga placering i huset runt en fläkt med vid sidan om denna en fru, en fru till människan, Burgos. Med en taktisk schvung meddelade nu Burgos med munnen:

    — Hej älskling.

    — Hej hej.

   — Det var jobbigt i vinden idag. Många lösa föremål. Man hörde knappt när vi skrek åt varann. Jag skrek, eller undrade lite milt, om Hemgor kunde vakta min kaffekropp medan jag dansade, vilket vi ju egentligen inte får göra på jobbet, men alla chefer var ju fastsaftade i vinden nästan hela arbetspasset och alla, från den minsta till den minst största anställda, mest bara smålog lite smakrikt.

    Hans fru frågade så, under den våldsamt engelskt tapetserade köksluckan där i det kanske väldiga hemmet med sitt lite lustiga lugn allt om vartannat vareviga dag:

    — Var det så illa? Dansade du med föremålen? Var det inte någon enstaka som var vass?

    Burgos tänkte först berätta om den som faktiskt hade varit vass, men ville inte oroa frugan. Den som nästan hade skurit upp Subway-restaurangens fönster där han dansat utanför dörren till Föreningsgatan 42B, fortfarande med kaffekroppen i handen, kaffekroppen som hade, på grund av vinden, viftat och wobblat så jättemycket i hans grepp att han knappt kunde läsa efternamnen där vid porttelefonen. En sekund skvätte den sig nästan hela vägen uppför hans näsrygg så pass kyligt att Burgos bara frös och frös och frös, så intensivt va, tills sekunden var över. Han såg till slut slutet på ett efternamn: ”…BERG” och tryckte på knappen. Han ville tala med mannen från berget som skulle berätta för honom vad han egentligen ville. Detta var en till sak han inte ville berätta och oroa frugan med, det var hans ensak, det var hans grönsak, näringen till köttets protein som var hans arbete. Men han kunde bara inte bara arbeta hela livet, och nu såg han sin chans att smita, med cheferna fastnaglade i vinden ända sedan morgonens svettiga otta.
    Det var precis när han skulle till att dansa upp dörren som den kom, den vassa, var det en spjut eller kanyl, hur skulle han ha hunnit se, den for hur som helst preciiis förbi nästippen som ju krympt till sig lite på grund av kylan den där sekunden för så många sekunder sedan. Den for vidare mot det där fönstret, som, om det inte varit ett fönster, skulle ha skurits upp likt ett papper, om det varit ett papper.

    Burgos svarade:

    — Nejdå, och tänkte inte vidare på färden uppför trapporna till fjärde våningen, där mannen från berget hade öppnat sin svarta dörr och med sin mantel knuten runt pannan dansat vidare med Burgos i trappuppgången, till en takt målad av omöjliga getters paletter, till bruset av tusen susande vårtors vacuum, upp till vinden innanför vinden utanför och ner igen, och hela tiden viskade mannen svaret i hans öra, och Burgos visste att det alltid varit sant. Han kunde svaret nu, han ville lika mycket som han kunde. Han behövde aldrig mer ha det så här. Han gick och la sig i sin säng och ställde väckarklockan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *