Marja vågade inte baka bullar längre. Hon brukade göra det ofta förr, hon brukade skicka ett stort paket om halvåret ungefär till Petri, sonen sin, som flyttat ut för länge sen nu. Inte hade han sagt något illa om dem, nej det skulle han aldrig göra. Hon var ju hans mamma. Han hade skojat roligt en gång förra året och sagt så. Hon hade frågat, som vanligt, om de var goda, och han hade svarat som vanligt att jo de var jättegoda, men med tillägget ”fast jag kan ju inte säga annat ändå, du är ju min mamma.” Sen hade han neutraliserat det hela med ett väldans trovärdigt ”Nä, jag skoja ba.” De hade båda skrattat till lite och fortsatt samtalet i vanlighetens tecken.
Men kanske var det det som hade startat det hela. Marja började i alla fall runt den tiden plötsligt misstänka att när Petri bjöd sina vänner på hennes bullar så satt de och skrattade åt dem, gjorde sådär med fingrarna ner i halsen att de ville kräkas och skrattade, bankade bullarna hårt i bordet för att bevisa deras oändliga densitet och skrattade, doppade bullarna i kaffet och sög sedan bara ut kaffet ur dem och slängde själva bullen och skrattade, rev långsamt av små små remsor av pappersformarna och klistrade fast dem med det brända sockerkletet över en hel väggklocka för att symbolisera hur länge det tog att få bort pappret för att det fastnade ju hela tiden och skrattade, mosade ihop alla bullar till en jättebulle som de satte upp på sitt biltak och körde runt hela staden med den och alla i staden bara skrattade åt den med dem.
Hon blev nu helt besatt av att göra den perfekta bullen. Hon hade ju alltid använt såna där pappersformar, men vissa mammor körde ju utan visste hon, kanske visste de bättre? Hon testade spiraler och knutar och rosetter och hundöron, men de geometriska fulländningarna var alltid runt något hörn hennes ugn visst inte kunde runda.
Kanske var det ingredienserna? Men behövde hon nu med innehållet smöra eller chockera sina tänkta munnars jury? Hon provade vaniljstång, honung, nougat, knäck, sportdryck och kolabönor innan hos vände sig mot kapris, saltgurka, malen cayennepeppar, HP-sås och feferoni. Men efter den sista av dessa brutala bullar krampat sig nerför hennes strupiska cylinder valde hon att tycka sig hamna i sans igen via jantelagen. Vem trodde hon att hon var med de här prettobullarna, trodde hon att hon var någon sorts unik bullmästare som var den enda som förstod gurkbullens unika nyanser och nu måste lura fram alla till samma insikt? Nä här gällde det att slänga på kejsaren hans gamla kläder igen, de där gamla guldtrasorna som alla förstod. Guldbullar? Kunde det vara något? Nej men herrejösses, guld går ju inte att äta. Skärpning.
Hon började här fundera i något som liknade termer som enkelhet, transparens. Kanske hon bara skulle förbereda själva degen och skicka iväg den med resten av ingredienserna plus en film hon kunde spela in, med deras gamla Panasonic videokamera från 1992, om hur man exakt gör för att avklara det sista stadiet innan full realisering? Nej, det gick inte heller (för explikativt och ansträngande för mottagaren). Man ska inte behöva någon avancerad nyckel för att kunna uppskatta mina bullars skönhet, tänkte Marja ungefär, de ska vara allmängiltiga men samtidigt fulla av sådan inlevelse att deras kontrollerade kanelkomposition ska kännas bara lite verkligare än verkligheten. Alla ska kunna känna igen sig i dem, de ska inte vara svåra att ta till sig, men ändå perfekta.
Men nu var hon tillbaka i det första dilemmat, hur skulle hon kunna veta hur man tillfredsställer alla med en bulle? Hon kunde ju inte lita på vad hon själv kände, trots att det var vad hon hört folk säga vara viktigt, eftersom hon ofta inte ens hade lyckats tillfredsställa sin egen hemmamans mannamun med bullarna. Han var förresten inte längre vid liv, men det var nog inte relaterat. Hur som helst, i så fall skulle hon vara tvungen att uppsöka någon sorts bullmästerskap, men där skulle det säkert finnas många som var mycket bättre än henne, som skulle döma henne, fast vad visste de egentligen? Kunde hon egentligen inte bara gå efter vad hon själv varit med om, alla olika sammansättningar av smör, socker, kanel och deg hon upplevt, och försöka sätta ihop de bästa av dessa till något eget? Fanns det ens hur många olika kombinationer som helst? Gick det ens att skapa en ny sorts bulle längre?
Nästa sommar fick Petri en virkad boll spaghetti på posten.