Marja bakade ofta bullar förr. Nu satt hon, tänkte på det vid mulet fönster och köksbord. Det var någonstans mellan ostädat och odukat, och avbrutna spaghettin i kastrullen gjorde i rummet en tom lukt och kastrullen var väl för liten egentligen. Den stora var ju använd. Hon diskade inte efter varje gång maten vart uppäten längre, inte heller det. Hon kom att tänka på det också. Spaghettin var säkert klar redan men hon sträckte en hand mot gamla mobilen på bordet och tryckte in ett helt telefonnummer. Hon hade inget nummer sparat i kontaktlistan, heller inga utgående sms. Signalerna kom i luren och varje tyckte hon var som någon som skrek på en karusell som åkte förbi i slow motion, hon brukade tycka det ibland, det var kanske något hon sett på TV när hon var liten, 70-tal. Hennes dotter svarade.
”Hej mamma.”
”Hej, är du hemma eller?”
”Jo, jag öh, håller på med ett korsord. Ganska svårt. Rita var här innan, hon gick nyss. Vad gör du?”
”Nä, jag håller på med att laga lite mat, tänkte bara ringa och se vad du gör.”
”Jaså, vadå mitt i matlagandet? Har du nåt i ugnen?”
”Ja nä, det blir väl bara lite spaghetti, sen har jag rester från igår, jag gjorde sån där du vet, stroganoff.”
”Jaha, ok. Så du väntar på spaghettin.”
”Jo, ja den är nog klar snart. Jag tänkte jag hinner nog ringa dig en sväng och se vad du gör, det var ju ett tag sen.”
”Jo men, är det bråttom eller? Varför ringer du inte efter maten? Det brukar du väl göra?”
Marja började peta på ketchupfläcken som hon inte heller hade torkat bort. Den hade stelnat, fastnade under nageln lite. ”Mamma?”
Ok, hon behövde köpa, gå på Ica – mer mjölk, och titta hur mycket mjöl det fanns kvar, hade ju faktiskt helt glömt det också.
”Vill du ha bullar, jag tänkte baka lite, några påsar, jag kan skicka till dig?”
”Va, nä mamma, det är bra, det behöver du inte göra. Är det något? Vad är det?”
”Nä. Inget.” Hon lyssnade på hur sin röst inte lät speciellt övertygande, och fortsatte istället snabbt på samma spår, ”Nä men jag tänkte ju ändå göra lite bullar så jag tänkte jag kan skicka några till dig för de får ju ändå inte plats i frysen. Det gör inget, jag kan skicka i sån där färdig låda på posten, de är inte så dyra, jag skickade ju en sån när vi köpte 50-årspresent till Lilly, jo! jag träffade ju på henne igår, hon frågade faktiskt om dig – kommer du ihåg Lilly? – hon frågade vad gör Fanny nuförtiden, bor hon fortfarande i storstan? Så sa hon: har hon inte tjänat nog med pengar nu så hon kan köpa ett stort hus här och skaffa sig en riktig gubbjävel, hahaha hon säger alltid sånadära grejer…”
Hon skrattade till i ett sorts hetsat försök att sätta ihop tillbaka tappandet av poäng övertygelse, men de rasade allihop ner i den stora runda sekund som tog innan Fanny:
”Mamma?”
”Nåh! Vad låter du så allvarlig för, sluta nu. Får man inte ringa sin dotter och fråga om hon vill ha bullar ens? Här försöker man vara snäll och tänka på sin familj och så får man…”
”Spaghetti med stroganoff, mamma.”
”Men vad är det med det nu då?”
”Du vet vad det är. Vem brukade alltid laga det till oss?”
Det var här samtalet kastades runt och brottades ner till golvet av Fanny, som när hon till slut lade på, efter att spaghettivattnet faktiskt kokat helt bort så att det börjat bränna fast och hennes mamma tvingades ta hand om det, upptäckte att hon under hela tiden hade stirrat på kylpolaroiden av pappan som var från hennes sista polaroidpaket. Hon gick till sovrummet. Det låg kvar, öppnat i byrån där hon gömt undan sin CD-samling. Inte fan var det för att de börjat bli svåra att få tag på som hon inte köpt nya, det var för att pappa var jävla död.
Mamma borde aldrig ha experimenterat med de där guldbullarna.