Omslag, och fyra recensioner, till en ännu oskriven bok.

Här har vi en herregud vilken prillig bok, tycker jag iaf. Jag fattar inte vad den handlar om riktigt, men den börjar med att man hittar en ny sorts människa i några ödsliga berg långt bort, han ser ut som en enda stor mage, fast med ben och ögon, man säger att han är en ”Magman”, och man hittar till slut ett helt samhälle med dessa magmän inuti en outforskad vulkan, det visar sig att de var födda ur magman någon gång i tidernas begynnelse, och de kan fortfarande tala magmans språk. Magman säger att den ber om ursäkt för att den en gång i tiden hårdnade till och sedan gömde sig bakom sitt skal under ett bråk med sin flickvän solen. Den ångrar att den blev så svår att ha att göra med och försvann in i sig själv så länge, och inser nu att ett sådant beteende inte löser någonting. Magman vill nu be om förlåtelse till solen, och hoppas att hon fortfarande är så varm som hon en gång brukade vara, och att de kan återförenas nu när han vill släppa sitt skal igen. Detta var vad magman bad magmannen om hjälp med, han som hittades av människorna när han skulle ner och kontakta dem för första gången någonsin för att i sin tur fråga dem om vad man skulle ta sig till med magmans önskningar. Resten av boken handlar om hur man försöker att, samtidigt som man ljuger för solen om allt detta, också hålla dessa lögner hemliga för magman och få honom att fortsätta må dåligt genom att säga att solen fortfarande hatar honom, så att han ska fortsätta hålla sig inuti sitt skal och inte ta sig ut och förinta hela mänskligheten i sitt brinnande inre inferno. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men den får fem solar av fem trots att jag knappt fattade någonting, lol!

/Bokelibokbloggelisen

”Magmans minnen”, oj oj oj vilken bok, säger jag bara! Kan någon låta bli att beröras och förundras av insikterna, ansiktena, det tomma pratet, stumma hatet, de svettiga lögnerna i dess käftlika sidsvall? Detta svalg kommer att sluka din tanke och slicka rent dina smaklökar, så att du inte kan förstå hur du alls trodde dig haft smak innan! Bortom genrer gör den upp med alla berättelser du någonsin hört, och höftar fram en bländande ny som troligtvis är den enda som för all framtid kommer att behövas. Henrik Duvelle, en totalt okänd förmåga, grabbar hela det stela språket i den skabbiga svansen, daskar det till döds, och luktar fram en helt ny renässans ur den helt nya rena näsans dolda doftkarta. Denna annars erkänt iskalla kritiker är helt rackabajsarns golvad, kan jag knasarns lova. Och betyg är minst sagt meningslösa för detta äntliga avslut på litteraturens letande.

/Grådagens Nyheters kultursida

+++++/+++++

/A photonblade

Fan varen sög den hä fuljävla boken.

/Norrländska Specialdomekraften

This entry was posted in Bild, Ord and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.