Om hipstern

Som de flesta vet har detta lilla ord dykt upp som personbeskrivning under de senaste åren. Under denna tid har även omkretsen hos dess användningsområde expanderat rätt så rejält, om man säger så – det används och överanvänds nuförtiden inom en massa olika sorters sammanhang, av och i en massa olika sorters grupperingar. Problemet är bara att ingen riktigt exakt verkar veta vad det betyder – själv har jag t ex vart med i många olika (ibland ganska onyktra) diskussioner som försökt lista ut hur detta vaga begrepp egentligen fungerar. Just på grund av ordets intressanta dimmighetsfaktor har jag också länge funderat på att göra en mer ingående nergrävning i ordet, försöka leta fram vägar till förklarande synvinklar, och nu verkar det ha blivit dags.

 
Problemet med att definiera hipstern 

Vem eller vad exakt är alltså då denna gestalt man numera verkar se överallt? Under det senaste decenniet har detta begrepp återuppstått från de döda och sakta men säkert slukat upp snart varenda subkulturell beteckning – varje försök att bryta med den dominanta västerländska kulturens värderingar, beteenden osv. Denna figur med väldigt lösa konturer verkar ha invaderat och in(stagram)filtrerat varenda stad, varenda samhälle – till den grad att du knappt själv vet när eller om du själv är en. För detta är ju problemet. Det är alltid någon annan som är hipstern – eller det är åtminstone alltid en negativ benämning. Du kan visserligen kalla dig själv med detta namn, men det ser då inte ut att finnas någon sådan positiv reclaim-the-öknamn-agenda i bakgrunden, utan i dessa fall verkar det bara vara acceptans och resignation som ligger och pyr: jag är väl en jävla hipster då, om nu de saker jag gillar och gör beslagtagits av detta ord, till den grad att det knappt går att fly ifrån längre.

Men, samtidigt är det ett ord som vill fly ifrån sig själv, det ser sig själv i andra, påpekar just det identitetsfokuserade i olika handlingar: detta att vilja vara en unik beteckning, vara speciell, medvetet forma sig ut ur det ogenomtänkta. Dessa aktiviteter känner man igen hos sig själv och kastar dem ur sig genom att påpeka dem hos andra: om du gör detta för att kunna kalla dig något så har detta ’något’ bara ett negativt värde. Detta medvetande om att vilja bryta sig ut ur ett system, eller en viss tradition man uppfattar som felaktig, har i och med spridningen av all internets information börjat inse att det pågått ett tag, detta normbryteri, det har blivit självmedvetet.

Tänk, mer specifikt, igen på hur alla tidigare sätt att uttrycka uppbrottet med kulturdominanten, alla dessa olika genrer, moden, beteckningar, subkulturer (mods, indie, alternative, goth, punk osv) har detsamma gemensamt: de vill bryta upp. Trots detta, trots att de motkulturella uttrycken numera tagit över och blivit den normala kulturen, har knappt något hänt med kulturens och samhällets (kapitalistiska) grundstrukturer i stort, bland annat även eftersom uttrycken lätt kunnat formas till objekt som sedan kan införlivas i dessa strukturer. Det verkar inte göra någon större kulturell skillnad vad man än säger, tycker och uttrycker, det ser rätt meningslöst ut att försöka göra dessa saker, men ändå fortsätts sakerna göras trots att dessa uttryck varken riktigt verkar fungera eller tas på allvar.

Flera andra analyser har tittat på hipsterbegreppet med sociologiska teorier, försökt förstå just detta sätt det i sig verkar beteckna bristen på vad som kallas ’socialt kapital’, bristen på förtroende för de subkulturella stilarna, uttrycken. Att forma sig till en levande pelare för ett kritiskt tilltal till samhällets rådande lagmässigheter, dess kulturella gemenskaps grunder, har hittills inte gjort någon nytta. Det verkar oftast bara ha format nya grupperingar med motsvarande hierarkiska strukturer, där den som lyckas inneha de viktigaste (mest ’äkta’) markörerna inom subkulturen också har högst värde. Om då inte poängen ska vara att lyckas vara coolast, om nu även denna motkulturella kultur ses igenom (t ex eftersom samma informationsteknologiska orsaker även bidrar till uppbrottet med en kapitalistisk grund pga t ex den icke-fysiska formen och den globala direkta spridningen av kulturella objekt, information och ’kapital’), blir frågan inte vem som har de rätta sakerna, då alla nu kan ha dem, eller rättare sagt: alla kan nu använda dem.

Frågan blir istället vad man vill säga, hur det ska användas, vad poängen varit med själva tilltalen hos de motkulturella uttrycken. Det var väl ändå något som ungdomen ville tala om och började föra in i offentligheten ända sedan teknologin tillät det, under nästan hela 1900-talet och inte minst från 60-talet och framåt. Om uttrycken för dessa uppbrott numera blivit det vanliga, om de inte fick någon större verkan men ändå fortsätter, betyder det att antingen är de i stort sett poänglösa dessa uttryck, men görs väl ändå för att folk slutar inte vilja uttrycka dem, eller så har deras riktiga poäng antingen ännu inte formulerats, spridits, lyssnats på eller sjunkit in.

Den som kallar någon en hipster vet att denna person troligen också vet om att begreppet finns och har reflekterat över dess existens, det är självmedvetenhetens självmedvetenhet. De enda som inte alls kan vara en hipster numera är de som inte ens vet att ordet finns eller vad det betyder, har alltså av någon anledning aldrig sett ett behov av att bryta med sin tradition/vana. Det kan med detta kanske ses som postmodernismens, eller modernismens, slutpunkt.

För att lite snabbt bara behandla detta. Modernismen är den som (kortfattat och förenklat) börjar ifrågasätta tidigare sanningar och grunder, bryter sig ur sina traditioner och försöker identifiera samt stabilisera ett ’nu’ (t ex en -ism) gentemot en dåtid, något som sedan kan ifrågasättas osv. Postmodernismen inser detta ’osv’ och visar att allt bara handlar om olika modi, ’modes’ – som i den begreppsmässiga basen hos moderniteten (det latinska modo/modus (nu, sätt, mått, metod, stil, mode, takt, rytm, skala, humör). Som man kan se har alla dessa betydelser sin grund i en hantering av nuet: en modal skala är t ex det sätt man förhåller sig till en rådande grundton – vilket uttrycker olika humör.

En ännu äldre grund finns i den protoindoeuropeiska roten med- (mäta, begränsa, begrunda, råda, ta rätt beslut), alltså roten i det medicinska, hanteringen av en händelse, ett symptom, en kris. Pomo-teoretikern Lyotard beskrev sedan t ex postmodernismen som att den inte är det som kommer efter och tar sig ur modernismen, den är istället det som går före: den är ”not modernism at its end but in the nascent state, and this state is constant”. Den har insett modernismens skapande av ’modes’ och fortsätter med detta, men nu mest för att störa andras inbillade tro på någon som helst sanning, t ex hos dominanta maktstrukturer och liknande. Återigen, väldigt kortfattat.

Ur dessa synvinklar verkar hipsterbegreppet just vara enbart negativt: en påminnelse om att det inte längre ser ut att finnas någon verklig poäng i att göra något utöver att äta sova dö, eftersom dessa uttryck ju mer och mer utgör just den dominanta kulturen och de eventuella störningarna inte ser ut att ha någon större verkan. Men gör dessa saker ändå, så gör väl jag det också, jävla hipster. Men eftersom detta låter deprimerande ska jag nu leta vidare efter andra synvinklar. Let us börja om med hjälp av historiken.

Hipstoriken

De första hipstrarna dyker upp inom den första stora musikaliska motkulturen – jazzen – som inte minst via ungdomen så smått börjar störa en dominant västerländsk kultur, med start i USA. Det finns beskrivet på många andra håll detta hur jazzen föds i mötet mellan afroamerikanernas traderade kultur och den europeiska med dess instrument, det ska inte tas upp mer ingående här. Kännetecknen för denna nya musik är i alla fall att den, jämfört med den europeiska traditionen, i större grad är byggd på spontan känsla och improvisation, är mer kroppsligt rytmisk istället för stel osv. Det görs i/om den ofta sexuella anspelningar, av såväl kritiker som anhängare. Orkar man skulle man här kunna ta upp hela historiken om alla könsförtryckande mekanismer i den västerländska kulturen, de som Freud, för att ta ett känt namn, börjar luckra upp. Foucault har såklart också skrivit mycket om detta. Men det räcker här att påpeka hur de uppfattades, dessa vi kan väl kalla dem könsrytmer, eller höftens rörelser.

Hipstern – ’den som innehåller/uppvisar höftens rörelser’. Man skulle ju kunna säga så, likt hur ett ’monster’ innehåller och uppvisar det enskilda (mono). En hipster är ju också en sorts trosa – en viss anordning av tyg som innehåller höften. Ordet i sig är ju faktiskt baserat på ordet ’hip/hep’, men hos hipstern som människa är dock ursprunget för dess betydelse oklart, även om man i alla fall vet att det har funnits sedan åtminstone kring slutet på 1800-talet. Hipsterns begreppshistorik finnes i flera textexempel på internet, med flera olika teorier och funderingar – utöver olika variationer på betydelser angående höften kan räknas upp: slang för opium, detektivsnamn, utropsljud och ett infört senegalesiskt ord, ’xipi’.

Likt detta sistnämnda ord kom ’hip/hep’ hur som helst att beskriva någon med ett visst sorts vetande, en kunskap av icke officiellt skolad överföring, av t ex stil, mode och s.k. gatusmarthet, men inte minst även av det egna språk (jive talk) man uppfinner inom dessa kretsar – ett slangspråk som via liknelser och ordlekar skapar en egen begreppsvärld som vill vrida sig ur den officiella. Flera stora jazznamn utvecklar till och med ordböcker för detta språk, främst av dessa den stora stjärnan och scatmannen Cab Calloway. Något senare, 1944, kommer Harry Gibson, en annan rätt vild kille vars jazzmusik nästan kan sägas ha varit proto-rock’n’roll, och förändrar ordet ’hepster’ – som kommit att främst beteckna vita jazzfans – till ’hipster’, och självdefinierar även sig själv som den första av dessa i låten ”Handsome Harry the Hipster”.

Här runt 40-talet började fler och fler anse att swingen hade kommersialiserats och urvattnats – den hade till slut uppgått i den dominanta kulturen via kulturindustrin. Någonstans här kommer även den marxistiskt influerade tänkaren Adornos välkända kritik av masskulturen, vilken via teknologiseringen menades cementera de säkra musikaliska former som spred vad han kallade ett borgerligt ’falskt medvetande’ hos folket. Adorno utsåg den klassiska musikens avantgarde som den medvetna vägen framåt, men jazzen skulle ungefär samtidigt själv börja koppla sig bort från sina populära dansanta, kroppsliga rötter från och med bebop, där rytmerna och de improviserade solona gjordes mer medvetet abstrakta och komplexa. Att visa upp det nyskapande och frigörande genom melodin blev det väsentliga i en utveckling som tog sig från att behålla de enkla bluesackordgrunderna, via införandet av andra skalor, till det totala kaoset i frijazz.

Hipstern kallades, och kallade sig, nu här de som valde att följa denna utveckling och övergav mainstreamkulturen, sökte sig bort från ’square’ swingmusik till hot jazz istället. Hit hörde även i stort beatförfattarna – Ginsberg, Kerouac etc – men förutom jazzmusikens egna kultur även alla andra vita kids som sökte sig till de afroamerikanska kretsarna, till marijuana och sex osv och som menade sig se igenom den dominanta kulturens ideologiska (politiska, rasistiska, sexuella osv) värderingar, dessa sanningar som drev fram krig, varma som kalla. Det finns ingen historia/framtid, inga sanningar förutom det i sig meningslösa nuet, hanterat av en trumpet i ett bebopsolo. Man höll sig underground, borta från och som motpol till den officiella kulturen: kanske var detta västerlandets första musikaliskt grundade subkultur, i nedstigande led från tidigare figurer som t ex dandyn, les incroyables och kanske, varför inte, goliarderna och joglearerna på medeltiden. Man ser i alla fall även här kopplingen till de senare postmodernistiska metareflekterande tankegångarna redan i begreppets begynnelse: hanteringen av nuet som kritik osv, fast här med positiv klang – man kallade här alltså även sig själv för hipster.

Jazzens musik hörde samman med dess slangspråk i det att båda grundas på det spontant improviserade och ordlekande, på liknelserna och mönstren som söktes fram. Ordet ’like’ är väldigt vanligt, man verkar tycka sig se igenom själva språket och distanserar sig från det: allt är eller kan vara en liknelse – det som uttalas är inte direkt sant utan likt något, en bild av något. På ett sätt är återigen samtida eller senare filosofiska insikter hos den officiella vetenskapen här närvarande: den språkliga vändningen, där språket är en gemensam lek, ett spel med icke fastställda betydelser, samt den postmoderna misstron mot alla Grand Narratives, alla stora ideologiska system.

Den ryska filosofen Bachtin är känd för sina historiska analyser av den folkliga kulturen, grundad på skrattets uppfattning, som tar ner allt maktutövande och seriöst till ’folkkroppen’ och dess materiellt-kroppsliga nedre (könet, röven osv) för att där testa och pånyttföda det. Hos denna folkliga icke-officiella kultur har också alltid olika lekande slangspråk och svordomar utvecklats, vilket hos honom visas genom den franska renässansförfattaren Rabelais böcker. Denna skrattets uppfattning menas rentav finnas i grunden till utvecklingen av västerlandets konst och litteratur, och kan väl sedan även ses hos de musikaliska motkulturer som börjar spridas via teknologin/media från och med jazzen. Det är förresten här inte heller svårt att se senare kopplingar till t ex hiphop.

Hursomhelst, hipstern är den som tar dessa mer kroppsliga spontana uppfattningar, upptäckta genom den jazzmusik som skapats några decennier tidigare, och gör dem till sina i en protest mot vad som uppfattas som en felaktig ordning i samhället. När jazzen börjar inneslutas i dominanten, i den kulturindustriella produktionen, och inte längre talar till offentlighetens ordning utan från den, lösgör man dess rent pånyttfödande potential från sitt folkliga ursprung (dansen) och driver den till slut till sin spets. Jazzen drivs mot totalt oljud (kaos, frijazz) precis som den klassiska musikens avantgarde under samma period drivs mot sitt eget totala o-ljud (tystnad, John Cage). Denna känsla för faran att approprieras av dominanten, att t ex via det ekonomiska maskineriet (skivbolagen osv) lösgöras från en tidigare frihet i uttryck mot en riskerad stelning i tilltal, har alltid varit grundläggande för hipstern, i varierande grad. Det handlar egentligen om föreställningsfält liknande Adornos, där dock inte populärmusiken överges utan hela tiden omformas, kanske eftersom man känner på sig att den centrala punkten hos denna motkulturella kritik ännu inte helt förts fram, ännu inte gjorts hörbar utan måste fortsätta förvaltas, inte får överges.

Om man nu trots den diffusa etymologin kan säga att hipstern med sina uttryck och preferenser uppvisar en sorts bild av höftens (kroppens) rörelser kan man se en parallell i vårt svenska uttryck ’att höfta’: alltså att gå på känsla, att göra på ett ungefär, styra sig fram via kroppens uppfattning, gentemot t ex den officiella suveränens strikta lagmässighet. Att alltså inte ta saker speciellt seriöst, att hela tiden hålla sig ’cool’, vilket ju är ett annat viktigt uttryck som föds i dessa kretsar (se: cool jazz, Miles Davis Birth of the Cool osv), alltså att hela tiden lyckas kontrollera alla de affektioner man utsätts för i (det moderna) livet. Hipstern, denna höftare i offentligheten, har alltså infunnit och uppfunnit sig genom de uttryck som registreras i jazzmusiken, dessa mer spontana kroppsliga uppfattningar. Men denna figur, eller denna benämning, verkade dock i stort sett försvinna helt i och med jazzens nergång och rockmusikens födelse. Fast bara tillfälligt, som det skulle visa sig.

The return of the hip

Hipstern uppkom alltså i motkulturens födelse, som den figur i offentligheten som ville visa upp hur motkulturens uttryck lyckats se igenom den västerländska dominanta kulturens grund och såg vad som fanns under den – what’s ’underground’. Som sagt försvann figuren, men efter att de följande tilltalen och uttrycken, från och med rock’n’roll, splittrats och specialiserats i en myriad olika genrer och subkulturella identiteter har nu på senare tid hipstern visst dykt upp igen, som ett sakta men säkert samlande begrepp, som en benämning med den inbakade insikten av att alla dessa motkulturella uttryck ändå verkar ha något gemensamt. På denna andra sidan av motkulturens utveckling har hipstern återuppstått från de döda, med förvriden betydelse.

Något har hänt: ingen vill ha detta namn längre, det står nu för något felaktigt. Det innehåller inte längre någon positiv kraft, det är något nedsättande, något andra är (även om man kan misstänka sig själv genom att ens egna uttryck eller preferenser ofta passar in i dess kriterier).

Det kan ha insetts flera saker i denna betydelsevändning:

1. Tilltalet till den officiella kulturen har inte kunnat åstadkomma någon grundlig verklig förändring under motkulturens historia (trots att såklart vissa attityder förskjutits, officiella beslut påverkats osv). Alltså kan motkulturella intressen lätt ses som egentligen poänglösa.

2. Att se igenom kulturens grunder och relativiteter är (bl a pga informationsteknologin) inte längre exklusivt – att besvara eventuell maktmässig cynism med motsvarande form av utanförskap är att enbart visa upp tecknen för något som fler och fler redan blivit medvetna om: är att ’posera’. Posören var väl förresten också den tidigare, mer genreknutna versionen av just den negativa hipsterns figur.

3. Motkulturens uttryck har nu själv blivit de dominanta, dess kultur-/traditionskritiska uttryck är numera mer eller mindre normen: inga kroppsliga, sexuella eller förr oacceptabla uttryck är t ex förbjudna längre, så gott som allt är tillåtet. Som filosofen Agamben skriver är det rådande tillståndet i vår kulturella utveckling det där ”undantagstillståndet som en grundläggande politisk struktur i vår tid allt mer träder i förgrunden och ytterst tenderar att bli regel”. Med en annan beskrivning från hans undersökningar: bannet över det ’nakna livet’ som på olika sätt, med olika taktiker, gömts undan under civilisationens uppbyggnad, visas nu upp överallt. Just dessa insikter behöver egentligen ingen mer ytlig hjälp från någon som fortsätter klä sig i dess uttryck, specialisera sig ut ur en inbillad norm som inte längre gäller. Samtidigt innebär detta också att någon som tar motsatsen seriöst – försöker forma en identitet genom just hipsterhånandet eller den egna rädslan för dess öknamnighet – istället själv lätt blir en reklampelare för försvaret av det traditionellt politiskt/kulturellt konservativa (se t ex den kortlivade genren ’normcore’).

Det fel som uttrycks med hipsterbegreppet verkar svårt att nå fram till, inte minst eftersom de som använder begreppet samtidigt vet om att många av de olika sorters friheter motkulturen historiskt uttryckt, och som nu blivit mer och mer utspridda, ju i sig är vettiga – de är inte felet. Felet rör nog mera det som har att göra med hur motkulturer börjar forma egna hierarkier, börjar kristallisera ut de rätta sakerna, det rätta sättet att se ut/vara/tänka/tala för att vara ’äkta’ och inte en poser. (Slutpunkten för det ’äkta’ kom kanske med black metal, men det är en annan undersökning.) Risken att forma ett eget mikrokosmos av den styrande kulturella struktur man ju skulle vara emot verkar alltid vara överhängande, en risk vars problematik t ex teoretikern Spivak målar upp med meningen ’the emergent appropriated by the dominant’.

Felet rör kanske just detta att forma en identitet enligt en mall, en speciell unik identitet som är ’mot kulturen’ – som vill ta sig ur det ’vanliga’, trots att fler och fler andra vill samma sak. Felet kanske rentav ligger i hur själva språket med dess strukturer fångar in dessa aningar och känslor. Problemet är inte hur unik man är, eller att man ska få vara unik, problemet är om dessa uttryck används bara för att ta sig ut ur gemenskapen eller inte, och vad man menar med att placera sig på avstånd från den, om man med detta vill nå vad sociologer med Bourdieu talar om som ’kulturellt kapital’. Dels urholkas detta vad gäller det kulturella i och med internets teknologiska nivellering av alla monetära värden för en stor del kulturell ’information’ (musik, litteratur, film, bildkonst etc), dels kanske genom insikten att innehavet av ett kulturellt kapital rätt så uppenbarligen upprepar dominantens maktstrukturer. Hipstern ser nu ut att vara det slutgiltiga ordet för om man överhuvudtaget tar på sig en ((mot-)kulturell, stilmässig) identitet med sina handlingar, och om man med detta tar sig på allvar, med vilket menas: riktar sitt tilltal till en kulturellt styrande, maktmässig punkt. Det är det sista ordet som i gemenskapandets namn förnekar och förlöjligar detta allvar.

Men. På ett omvänt sätt kanske just detta sätt att lite på skoj, lite på allvar, kalla andra för hipster och samtidigt misstänka att du själv kanske ibland blir kallad detsamma, är det paradoxala sätt där en annan gemenskap håller på att byggas upp, och hur dess umgänge hålls ihop. För vad innebär egentligen gemenskapandet? Ser man till ordet verkar det handla om att skapa gemener, alltså sådana som är mindre, lägre, motsatsen till ’kapitäler’ om man säger så – alltså vad man kanske skulle kunna kalla ’folket’, om man med detta ser förbi ordets inkluderande/exkluderande karaktär kopplat till nationen och dess utsatta och istället närmar sig en mer ’planetarisk’ (som Spivak säger) och hypotetisk förståelse av ordet där det istället pekar mot människor i allmänhet bortom alla (makt-)anordningar.

Olika historiska perioder har ju format gemenskaper på olika sätt – det har använts maktstrukturer, lagar, teknologier, ideologier, trossystem osv. Här finns inte plats för något mer ingående historiskt exempel, utan det får räcka med att konstatera att dessa sätt nuförtiden mer och mer fortsätter ifrågasättas, ses igenom, alltså närmar sig just de initiala motkulturella insikterna. Samtidigt har några av dessa tidigare motkulturella upptäckare, hipstrarna, nu blivit de negativa exempel man speglar sig mot, trots att man upprätthåller deras grundläggande insikter.

Problemet är alltså sättet dessa insikter tidigare använts, de har riktats mot uppfattningar av kulturella maktsystem, t ex i form av marxism och liknande på 70-talet, eller som avantgardet osv. Dessa motmakter har approprierats, införlivats i systemet eller dött ut, de har inte kunnat förändra någon grund. Den nya insikten är kanske att grunden bör ändras själv, inom den egna gemenskapen, och att den inte är yttre, utan inre – eller snarare befinner sig i mellanrummet.

Gemen betyder ju vanlig, allmän, men också småelak, någon som inte ’odlat upphöjda ideal’ som det ofta brukat heta i gammal humanistisk litteratur – småsint, med ett annat gammelt ord. Det är ett av uttrycken för känslan som inte vill tillåta att andra ska ’tro att de är nåt’ när de ’blivit nåt’, t ex erhållit någon officiell benämning, ett ord som höjer någons status, som blir dennes identitet. Ett annat uttryck för detta är just förlöjligandet, skrattet, alla de där olika ’du ska inte tro du är nåt’-skämten som alltid finns i nära familjära umgängen, som återför till gemenskapen och bibehåller den, som alltså skapar gemener.

Detta att ’bli/vara nåt’ då, att ha en identitet. Skillnaden och samhörigheten mellan orden ’vara’ och ’ha’ i våra västerländska språk är just något Agamben utreder i The Use of Bodies, där det sammankopplas med Aristoteles uppdelning mellan essens och existens, potential och aktualitet. Långtifrån att vara något som bara rör någon sorts internt akademiskt och filosofiskt funderande menas detta ha haft grundläggande konsekvenser för den västerländska (numera mer eller mindre globala) kulturen, då detta tänkande grundlagt hur religionen, lagen, vetenskapen, språken, teknologierna sedan dess utvecklats, eller kort sagt: strukturerna för offentligheten runtom oss. Resonemangen är för långa för att ta upp här, men man kan säga att det som är viktigt här gäller det som kallas subjektiverings-processerna, de sätt man (via dessa strukturer) skapar sig som subjekt – som ordet betyder: man ’underkastar’ sig strukturerna. Heidegger är en annan som pratat kring detta, det som ’ligger under’ (subjekt, substans, essens, eller med tidigare grekiska ord: hypostas/ hypokeimenon) förstås i övergången från grekiska till latin, i samband med lag och religion osv, som det som ska realiseras i en aktualitet, i handling. ’Realisera din inre potential: hitta dig själv!’ som det brukar heta i diverse överpositiva självhjälpsböcker.

Agamben vill istället hitta det som sedan dess verkar ha gömts och glömts i språket kring dessa saker och menar att det som finns innan, eller utanför, uppdelningen mellan essens och existens, mellan att vara och ha, är ett användande-av-sig-själv. Han säger såhär: ”using-oneself means not pre-supposing oneself, not appropriating being to oneself in order to subjectivate oneself in a separate substance.”

Detta att ’ha’ sin identitet är just det som försöker appropriera ’vara’ till sig själv, som försöker göra sig till ägare över det som inte kan ägas, mästare över det som inte kan bemästras. Det hela gömmer en ’master/slave’-relation – det delar upp existensen i slav (subjekt) och samtidig ägare av detta subjekt, och försöker därmed på en gång föra samman dessa inuti samma varelse. På så sätt formas identiteterna igenom den västerländska kulturen och politiken, enligt dessa kritiska synsätt. De motkulturella impulserna som vill visa upp kulturens motsatser och undantag, som via västerlandets skapade teknologier under det senaste seklet släppts loss och vuxit fram till ett gigantiskt undantagstillstånd, verkar röra sig längre och längre in mot att just upptäcka och uppvisa även dessa grundläggande undantag – och kanske hör det nya användandet av begreppet ’hipster’ just hit.

Hipstern kan som sagt ur dessa kombinerade synvinklar på en gång ses som ett det postmoderna kulturtillståndets slutpunkt och början på något annat. Det är den slutgiltiga övergripande kulturellt skapade identitet som approprierar, införlivar, alla tidigare motkulturella uttryck – fast på ett omvänt, ’negativt’ sätt – till en början.

Dess nya positiva aspekt blir då, genom denna förståelse, en delvis annan. Det är en identitet som på en gång avsäger sig själv, eller som alltså i och med varje användning på sitt eget småsinta sätt påminner andra (och samtidigt sig själv) om att medan man nu gör, skapar, uttrycker vad man tycker om, inte koppla detta till vad vi kallar för en ’identitet’ – ett ord som kopplar ägandet av vara till sin varelse. Ordet kan i sin användning till och med sägas påpeka just den basala skillnaden mellan att säga något om någon och att vara någon, som ju faktiskt är betydelsen av onto-login ( = det man säger om att vara), alltså grunden i den västerländska filosofin, och visar upp dess problematik genom skrattets igenkännande. Det kan vidare genom dessa nya inbakade insikter sägas vara mer av en självreflektiv beskrivning, där dess uttalare använder sig själv genom igenkänningen i en annan, och kan genom detta utkastande av språkets infångande redskap skapa en fortsatt ny användning av detta själv.

Att vara en person som i sitt liv ifrågasätter den dominanta offentlighetens grunder verkar på den här vägen innebära att det stadie nåtts där man börjar ifrågasätta även själva beskrivandet av en person, samlat i ett paradoxalt begrepp där man hittar och uttrycker t ex sin smak och stil osv genom att just inte fastna i ett begrepp: vill du ifrågasätta din kultur måste du kanske alltså börja med att ifrågasätta dig själv. Hipstern ser ut att vara detta sista självkritiska ord, denna yttersta kulturella benämning som inte tror att den är något och på samma gång är det sätt som håller varandra i check i formandet av en gemenskap genom sin fortsatta användning. Kanske är det någonstans i dessa hörn som poängerna inuti figurens grundläggande insikter kan hittas. hipstas.

This entry was posted in Ord and tagged , , . Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.