Vad gör man när man gör grejer, del 1

Kursplan


Jag funderade här nyss på om jag inte skulle ta och göra en grej. Sen kom jag plötsligt på att man ju kan tänka: varför ska man göra något överhuvudtaget, vad är det man gör eller varför gör man ens grejer och vad ska man ens göra? Så tänkte jag dessa saker också, och sen lite varför man kan tänka på dem, och så kom jag på att jag ska nog ha mig en liten kurs, för min egen och vems som vills skull, om vad det nu är man gör när man gör grejer och tänker på att göra dem eller på att tänka på dem. Så vet man kanske lite bättre sen.

I denna den första delen av den här kursen jag just kom på att göra tänkte jag börja med att gå igenom lite vad andra – författare, filosofer, andra sådana som gör iordning bokstäver – har sagt om vad man kan säga om vad man kan göra, så har man någonstans att börja från början när man ska fortsätta prata om vad man gör och så och så ser var man hamnar.

Är det, för det första, någon skillnad på att göra olika grejer? T ex: skriva en bok om andens fenomenologi eller bygga en liten blå båt? Kanske. Men eftersom jag själv har gått i skolor i ett par tre decennier nu, och fortfarande inte är helt säker på vad om något i det stora hela det skulle vara, hade det varit spännande att se vad man kan hitta på att säga om detta. Hursomhelst, kursens del ett får väl ta och börja nånstans här nu. Klockan är 2017, världen går med väldigt stor sannolikhet kanske snart under eller vem vet, och här sitter jag och vet inte riktigt vad jag håller på med. Let’s go.

Atombomben & leken med greken


På grund av att jag har skaffat mig en säkert lite töntig tradition av att citera författaren Kurt Vonnegut i början av texter (har gjort det i två uppsatser hittills) kommer här snart helt plötsligt ett citat av författaren Kurt Vonnegut i början av den här texten. Han är ju död nu, men skrev däromkring det där 60-talet ett gäng s.k. kultklassiker, oftast mörka sci-fi-komedier som oftast ifrågasatte den seriösa litteraturen och kulturen i stort på diverse skojsiga sätt. En av de mest kända heter Cat’s Cradle, den handlar om hur fan man ens gör en komedi om atombomben (se även: Dr. Strangelove), den handlar även bl a om vetenskap och religion och vad det nu är man gör med alla de här grejerna.

En annan, filosofen Peter Sloterdijk, beskriver i sin Kritik av det cyniska förnuftet atombomben som ’västerlandets Buddha’. Sedan den uppfunnits, och genom att den finns, tvingar den fram funderingar – eller meditationer – om vad det är människorna nu har möjlighet att göra. Den är en grej som innehåller inuti sig den maximala möjligheten: att förinta typ hela världen. Egentligen är den den teknologiska slutpunkten på vad som kan göras i denna mening, och vad gör man då? Ända sedan dess har den ideologiska krisen varat, det s.k. postmoderna tillstånd som inte tillåter att någon ny stor sanning tar form som kan användas för att använda denna sak som aldrig får användas (igen). Och dessa är även de saker Vonnegut funderar över i sin bok. Och därifrån kommer detta lite skönt töntiga citat som jag nyss varnade för att det kunde dyka upp:

We do, doodley do, doodley do, doodley do,
What we must, muddily must, muddily must, muddily must;
Muddily do, muddily do, muddily do, muddily do,
Until we bust, bodily bust, bodily bust, bodily bust.

I boken är detta ett citat från en annan påhittad bok, nämligen ur skriften för den nya oseriösa religion som en i boken försöker starta. Stycket förklaras just innan såhär: ”Today I will be Bulgarian Minister of Education, Bokonon tells us. […] The meaning is crystal clear: Each one of us has to be what he or she is.” Både Kurt och Peter försöker i sina böcker leda lösandet åt det oseriösa hållet, och detta håll är förresten även anledningen till citerandet i mina egna uppsatser: de handlar också om problemen med det allt det där seriösa man får för sig och bl a lär sig i skolorna.

Hur som helst, på senare tid har det dykt upp en filosof, Giorgio Agamben, som väl egentligen är väldigt seriös och som gör upp med hela det västerländska tänkandet i grunden i sina böcker, men som i slutändan pekar åt liknande håll när han bryter isär språket på sätt som visar hur de tidigare seriösa sätten att prata om människan (som subjekt, identitet osv) inte har så mycket att komma med längre. Det handlar om att om man nu ska tänka på dessa saker ska man nog i så fall tänka sig förbi dessa ord, och i slutändan förbi själva språket, för att egentligen hamna någonstans där Vonnegut redan var i sitt försök till att lista ut vad man ska säga om vad man kan göra.

Agamben säger såhär i en av sina förklaringar av vad det är man gör när man gör saker:

And the painter, the poet, the thinker – and in general, anyone who practices a poiesis and an activity – are not the sovereign subjects of a creative operation and of a work. Rather, they are anonymous living beings who, by always rendering inoperative the works of language, of vision, of bodies, seek to have an experience of themselves and to constitute their life as form-of-life.

Det gamla grekiska ordet poiesis, som slängdes runt i teorier av t ex Aristoteles och grabbarna, betyder ju faktiskt i grunden bara ’att göra’. Men här gäller det alltså i första hand sådana saker som inte mest innebär att bara göra något direkt nödvändigt arbete eller att automatiskt reagera på något – t ex att diska en ho med disk eller kasta en atombomb på nån man inte håller med. Man kan säga att citatet är ett filosofiskt sätt att påminna om den beskrivning Agamben gör någon annanstans av att vara människa, något med att ”humanity is only the suspension of animality”.

Det är väl egentligen hela beskrivningen av mänskligheten som behövs här, men vad detta nu betyder, för att prata lite till, för det kan ju ändå utvecklas, är att vi blivit/blir människor genom att vi lyckats/lyckas stoppa oss själva från att vara djur (alltså genom att få sig att stanna upp från att reagera rent automatiskt/instinktivt), vilket inneburit språk och tidshantering osv. Att jag använder både dåtid och nutid i verben är just för att visa att detta inte bara har att göra med ancient history utan att denna process fortfarande hela tiden pågår hos alla – och det verkar fortfarande vara det som på olika sätt gäller i grunden vad gäller civilisation och tänkande osv.

Men vad som är poängen här är hur det officiella språket på senare tid tycks ha format teknologier som fungerar så automatiskt att denna grund – detta sätt att bli till, eller finna sig, genom just språket (vilket förresten kallas antropogenesen) – nästan helt kopplats bort från detsamma. I västerlandet har man kört på det sättet under några tusen år att det som kallas filosofi tillsammans med vetenskap och religion osv ibland krisat och behövt omstarta denna antropogenes, alltså ändrat på sättet man beskriver människan, vilket sedan utbildats via skolor till befolkningen. Men aldrig hela vägen, utan alltid så att denna platå för suspensionen, denna lilla höjd, kan fortsätta ägas av dessa skolor och institutioner. Det har bara kunnat berättas uppifrån denna höjd hur det officiella språket är tillåtet att filtrera dess människor, inte tvärtom. Detta sätt att fungera kanske också redan hela tiden funnits inuti de västerländska språken, och egentligen har de väl isåfall bara följt sin egen logik när de varelser som befinner sig inuti dem har försökt överleva tillsammans på bästa sätt, för att säga så.

Dessa sätt har dock under ett tag nu sakta krackelerat, till viss del inom själva filosofin osv, men inte minst via just motkulturens uttryck som mer och mer fritt började helt skita i hur den officiella kulturens språk beskrivit och styrt människorna under alla dessa sekel. Ungdomarna började här försöka uttrycka sig själva mer direkt, och började även dra fram det rent kroppsliga mer och mer i dessa uttryck. Denna process pågår ju fortfarande och kroppen visas nu upp överallt, inte minst i konsten, i feministiska demonstrationer osv, och den har även dragits in i akademins teorier. De höga och låga gränserna har till slut så gott som helt suddats ut, försöken att behålla den höga platån har kollapsat, och jag ser Agamben som en av de som försöker hitta ett nytt sätt att använda alla de institutioner som varit byggda enligt denna gamla modell.

Väldigt kort innebär det att människorna nu ska kunna gå in och använda dessa institutioner och anordningar mer direkt till och från sig själva och inte låta dem styra sig uppifrån längre. Därför denna pågående omvärdering och omvändning av de basala sakerna man överhuvudtaget gör, för att börja om någonstans, eftersom det mesta verkar ha kidnappats för institutionernas egna uppdelande syften, eftersom dessa så länge (ofta kanske ovetande) fungerat enligt modellen ’disciplinera fram subjekt’.

Subjektet och dess kompanjon identiteten är ord, som många påpekat, som fungerar som hävdande och/eller försvarande av ägandet av det ’egna’, det som är säkert och kan säkra ens överlevnad: namnet eller kulturen eller nationen osv. Subjektet är sedan alltid motsvarat av ett objekt, ofta genom historien imaginärt skapat (den västerländskt-’positiva’ kristna Guden, kungen, flaggan som idé, ordet eller Intet osv), men som nu till slut blivit gjort till en verklig grej, det slutgiltiga försvaret/hotet av identiteten: atombomben. Men med den uppenbara vetskapen om dess paradox – genom dess fulla användning dör du även själv och alla andra – börjar varelserna kanske inse att de väl inte vill göra sig till subjekt under något sådant påhitt. Bombens teknologiska paradox blir att den avvecklar de automatiska teknologierna inuti människorna, alltså får dem att stanna upp från det instinktiva försvaret och ta isär t ex språket för att se vad som kan göras – drar dem tillbaka till antropogenesen och hur man nu tar och blir en sån där människa nu igen, blir som folk igen.

Med de här citaten verkar alltså nu den officiella filosofin hunnit ikapp de insikter som den fria motkulturen haft för sig sedan åtminstone 60-talet (men som hela tiden även funnits gömd inom övrig konst och litteratur under århundraden), vilket kanske förresten, man vet aldrig, kan få skolorna och samhället osv att fortsätta vrida sig ur språkets grepp och istället utgå ifrån människorna i de olika former av liv de redan är innan språket, vilket citatet här menar är just vad de upptäcker och uttrycker med allt vad de nu gör, utan att de behöver hålla på och subjektivera sig.

Angående detta förresten kan man ju se att även många mer konstartade uttryck, eller bildmässiga göranden, just i detta nu (t ex på Instagram) också innehåller ett lekande och omvärderande av det gamla grekiska, av de gamla antika källorna till västerlandet – kolumner och statyer osv – fast på ett oseriöst sätt. Det verkar pågå överallt just nu, även Agamben talar ju om nödvändigheten av leken och profanerandet, eller att dra ner de heliga gamla grunderna till en gemensam användning.

Techno logic


För att gå tillbaka till Kurtcitatet igen och tolka loss på det: det man gör när man gör något verkar vara det man (alltså varje liten mänsklig varelse) måste göra utifrån vad man redan är: det som genom tiderna kallats natur eller liv eller själ, eller som man kan kalla personlighet, karaktär, köttpåserörelser osv – Agamben säger om detta ’form-av-liv’. Man kan inte heller veta exakt varför (aka ’muddily’), men ens kropp (inklusive hjärnan) använder det som är intressant för den i sin omgivning genom att ta isär denna för att sedan göra vad den redan är tänkt att göra med delarna, ända tills kroppen en dag tar slut. Användandet av delarna från nollpunkten, plus detta sista, döden alltså och den språkliga/tidsliga vetskapen om detta slut, kan sedan i det, jag vet inte (det låter mer dramatiskt än det är), ’livsformande’ görandet föras samman till ett lugn, som huvudkaraktären i boken säger just efter denna lilla tralliga visa: ”I made up a tune to go with that and I whistled it under my breath…”

Kanske är visandet i denna lilla visa också en av de enklaste förklaringarna av vad man har kallat visdomen. Den gör det som det innebär att göras till människa: får en att stanna upp, och  visar sen upp sätt att rikta om sig från den strikt automatiska överlevnaden. Eftersom vi verkar vara varelser som leker och härmas för att överleva (i detta kanske det inte är större skillnad mellan de varelser som skriver andars fenomenologi och de som bygger små blå båtar) så kan härmandet, eller användandet av teknologierna, leda till en oro (aka ångest) när man inte riktigt vet vilka framtida risker de för med sig eller kanske tvärtom ser vad de kan leda till, pga människans tidsuppfattning. Den vise är väl då här den som gör saker som visar hur man kan nå ett lugn, och inte stelna fast, så att en viss del eller hel gemenskap av folk kan fungera. Och det är väl det som kallas rätt-visa, att försöka visa rätt. Just so. Schysst asså. Men denna visdom kanske inte nu heller längre ska kunna tillhöra bara vissa stora seriösa filosofer, utan så svårt är det inte att visa varann dessa grejer. Alla kan göra det och gör det redan hela tiden. Det finns även många sätt att göra det på. Ett är att skratta åt saker inkl sig själv, ett annat göra visor eller låtar. Ett kan vara skriva om töntiga grejer på internet.

När vi nuförtiden har teknologier som dels kan göra så att de flesta inte behöver göra så mycket för att överleva, och dels har möjlighet att göra så att ingen överlever, behövs det nu kanske påminnelser om att man inte bara kan sluta göra saker, eller själv ingå i teknologierna, utan istället återgå till den egna kroppen och göra saker utifrån den själv genom att använda sig genom dessa teknologier och kunna hantera och skapa sin egen tid – inte låta sig påverkas av t ex de statiska behållare för samlad tid som mest formats för hot och säkerhet för att lättare kunna överleva rent automatiskt: alltså instinktivt, alltså som djur, eller snarare maskiner som härmar djur. Atombomben är ju t ex egentligen en extremt koncentrerad behållare av samlad tid (atompotentialer), som ska kunna producera ett totalt utlösande nu. Men även språket och texten osv kan vara detta. Att vara/bli människa blir då alltså att stanna upp och rikta sig, sina tankar och språk, mot ett lugn i linje med sig själv, mot att hela tiden försöka själv styra sig och hantera tiden genom att t ex ba göra lite kul saker, eller kanske saker som uttrycker en känsla (det djuriska) plus även samtidigt den plats där varelsen stannar upp från denna känsla, för att då kunna rikta kursen rätt.

Kursen ja, eller riktningen. Det är väl det kurser är till för. Att lyckas rikta om sin kropp. För något syfte. Syftet med denna första del av kursen om kursernas kurs är dock att sluta här. Men välkommen tillbaka, jag själv och den eventuelle, till nästa avsnitt som kommer att dra vidare i de här trådarna som plockats fram ur lådorna för att se vad som kan göras genom att göra det. hare gött hej så länge

This entry was posted in Ord. Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.