Vad gör man när man gör grejer, del 2 (om tid, otid och en podd)

Recap


Här kommer den då. Del två i denna rullande övning där en blogg på internet försöker hitta sätt att hantera den kanske helt omöjliga fråga som hamnat där i titeln. Hur ska det gå? Vilka tveksamma svar eller inte kommer att dra sig ur författarens inre käft? Kommer hen gå vilse i sina ordbyggen? Vad håller hen ens på med egentligen? Vi får väl se. Som i de flesta andra otroligt spännande följetonger kommer här först en snabb recap av förra avsnittet.

Förra textavsnittets grepp visade sig vara ett grepp som tog sig runt omkring det stora hela i frågans filosofiska huvudtema, området mellan tänka och göra, och försökte brotta ner det till marken – det var en rörelse neråt, en lätt båge. Inuti denna båge snoddes det även ut lite andra ämnen ur några stora gamla lådor författaren inte verkade kunna hålla sig ifrån. Utöver själva huvudtrådens material vädrades lite snabbt en mixad kollektion av ämnen som tiden, som högt och lågt, relationen människa och djur (eller natur), språk och text och visa (som musik eller gest), det egna och det andra, döden och livet och diverse, med beskrivandet av allt detta. Det gamla vanskliga.

Alla dessa nystan följde med på vägen ner mot marken: kanske ville författaren brotta ner dem för att få dem att inte verka så farliga som man annars kan tro? Vi kan bara spekulera. Författaren förklarade sig aldrig. Men var det allt då, räcker avsnittet som avklarad förklaring på vad exakt man gör när man gör saker? Nja, vi väljer istället att se det som något av en början. Ett exempel, eventuellt, på att inkludera själva röjandet av scenytan som första akten av en föreställning, innan allt annat börjar.

En liknande procedur i djurriket (för att anknyta en knut till tråden om relationen människa & djur) kan få illustrera förloppet. I The Stack – On Software and Sovereignty, en bok som egentligen handlar om den sammanlagda strukturen hos den nutida globala informationsteknologin, bryter Benjamin H. Bratton in en allegorisk inpass i en diskussion om inramningens funktioner genom att ta upp ett citat från den postmoderna duon Deleuze/Guattari, vilka i sin tur citerar Elizabeth Grosz. Denna trippelmacka av citat handlar om en viss fågel (vars släkting nyligen kunde ses på sitt eget bokstavligt showstjälande hörn i Planet Earth 2): den tandnäbbade lövsalsfågeln. Denna lilla fågel – som ser helt vanlig ut (se här) – har som sin arts grej att slita loss löv från de höga träden så att de faller ner till marken, där den vänder deras ljusa reflekterande sida uppåt.

Genom att dra ner det höga som står ivägen skapar den alltså sig en liten scen i gläntan, dels väl för att visa upp sig men dels också för att på så sätt kommunicera med sina läten, eller sina tecken. Fågeln i fråga formar med sina handlingar en sorts kontaktyta, kan man säga, där den med sitt eget uttryck på sin egen plats vill nå fram till andra av sin art, för att få ihop eller underhålla ett umgänge:

it constructs a stage for itself like a ready-made; and directly above, on a creeper or branch, it sings a complex song made up from its own notes and, at intervals, those of other birds that it imitates; it is a complete artist. Beyond what is needed for survival in the moment, this act of self-framing sets the world in motion with a composition that motivates communion.

Här fortsätter stycket sedan med att tala om ’jordens komponerbarhet’:

The composability of the Earth is “not linked to some intrinsic relation to one’s own body but exactly the opposite: it is linked to those processes of distancing and the production of a plane of composition that abstracts sensation from the body.”

Att komponera den egna platsen på jorden via ett kroppsligt uttryck distanserat till den egna varelsen: det ser ut att vara ett annat sätt att sammanfatta avsnittets slutkontenta. Nog om fåglar nu, men när vi ändå är inne på metaforer och saker som kan flyga: pilotavsnittet tog sina passagerare i sin lille språkfarkost till post och kraschade alltihop ner i backen – vilket ju är en av alla saker man kan göra.

När flygplanskrascher händer irl brukar det snart börja frågas sig om det var medvetet eller om det var på grund av något fysiskt/psykiskt fel, eller något tekniskt, kanske ifall maskinen blev kapad. En krasch drar fram skillnaderna mellan de mänskligt tillverkade materialen och de mänskliga kropparna med deras innehåll – mellan det som görs och det som ärs. Var det pilotens egna fel eller någon annans eller var det teknologin som började strula? Man frågar sig. Tillsätter en utredning. Var det ett brott eller vem är ansvarig?

Och det är just en sådan utredning, för att ta sig från metaforerna tillbaka till verkligheten, som nu ska ta fart här i serien. Kraschplatsen ska rekognosceras, det ska dras vidare i de olika ledtrådar som visat sig i det utspridda materialet. De teknologier som här främst ska utredas är istället språket, texten. Precis som i flygets och fågelns fall kan dessa användas i rörelser ’neråt’, på olika bra eller dåliga sätt, som vi sett – men det finns också en motsatt rörelse, rörelsen ’uppåt’. Den kan också göras. Också på bra eller dåliga sätt. Här finns ju t ex flygplanets poäng: att till slut lyckas trotsa den tyngdkraft som drar neråt – för en snabbare kommunikation. Denna sorts rörelse togs lite snabbt upp i första delen, angående höjder och platåer, men kommer få en tydligare roll i avsnitt två, som nu ska ta och börja.

Och greppet här då – i den första scenen, efter att recap-montaget fejdats till svart – är det desorienterande, det som börjar på ett helt annat ställe än där förra avsnittet slutade. Förtexterna rullar förbi, något rör sig. Vi får se vart det leder.

Öppningsscen


Detta avsnitt kommer till skillnad från det förra att kartlägga en enda specifik helt annan människas göranden, en som plötsligt dök upp inom utredningens spårningsfält – en person som på misstänkta liknande sätt sysslade med liknande aktiviteter (att tänka och göra grejer och tänka på vad man gör när man gör grejer osv), och som även denne figurerade i en metaforisk krasch. Kanske kunde utredningsarkivet till detta tidigare fall av liknande karaktär innehålla uppgifter eller ledtrådar till vår incident och dess frågeställningar? En undersökning sattes igång. Resultaten redovisas i det följande.

Det utredningsarkiv där det hela uppdagades tog sig form av en rätt nysläppt pod, från gänget som bl a gjorde den populära true crime-podden Serial. Denna nyare pod har sig en till hälften förkortad titel: den heter S-Town. Det är inte extremt svårt att lista ut vad detta S står för, vilket är en liten hint, en första avslöjande vink utan tyngden som krävs för klassifikationen spoiler. Men eftersom texten här strax ska gräva mycket djupare in i den här podden kommer det att från och med denna punkt betyda en fortsatt höjd nivå av spoilervarning, så tips: lyssna igenom den först om man tänkt läsa vidare (plus även om man inte), den är jättebra, bara 7 avsnitt, avlyssnas helst helt spoilerfritt då den tar sig en massa oväntade vändningar. Man bör alltså inte tro att det den verkar handla om i början kommer vara där den slutar. Kör på, texten finns kvar här sen. Så, nu när varningsmätarna har kalibrerats och man vet vad man ger sig in på kan läsningen av podden ta och sättas igång.

Som en kort inledning kan nämnas att poddens egna rörelser mellan tänkande och görande har kopplingar (utöver just själva ämnet teori och praktik) till intressen och ämnen som verkar ligga i tiden, som: tiden själv. Temporalitet, eller tidslighet, och olika sätt att se på detta rätt vanliga och bekanta fenomen är något som verkar dyka upp i intressesfärer lite varstans, nu för tiden: frågor som hur vi beskriver och kompartmentaliserar oss igenom våra existenser i samarbete med hur vi använder och uppfattar tidens gång. Frågor som vad är det egentligen som effektuerar våra olika hanteringar och upplevelser av tiden? Finns det sätt att själv bättre styra tiden, kanske komma närmare den, inte bara låta industrialismens mätbarhetstekniska tidslighet fortsätta råda? Till exempel. Noteras kan även att somliga anser den vara en illusion.

Eftersom utredaren för denna texts utredning av utredningen av detta tidigare fall här får börja anta att man har lyssnat på podden om man nu råkat hamna hit och tänkt läsa vidare behövs kanske ingen längre presentation, men man får i alla fall genom poddens röster (främst berättaren/utredaren Brian Reed) lära känna dess huvudperson: den halvsköna surgubben John B McLemore. Han är just en restauratör av klockor och antika urverk, en självlärd expert på tid, från Alabama. Horologi kallas det visst. Rent associationsmässigt sett kan ordet lätt verka ha en klang av flum, men det betyder mest bara ’studiet av tid’, av tidens gång.

Man får veta i podden att det finns en stor utspridd gemenskap av horologer, många av dem inte oväntat även klocknördar, ofta också reparatörer. John ses visst i denna gemenskap som något av ett geni, en självlärd mästare som direkt kan se vad som inte fungerar på exempelvis någon intrikat antik klocka från säg 1700-talet, med halvt oändligt många små helt ostandardiserade delar i sina avancerade mekanismer, och även hur den ska fixas. Vilket han också gör, på sitt eget hemgjorda sätt, helt utan några manualer eller kartläggande anteckningar.

Under poddens gång intervjuas även hans gamla kemilärare, som även denne tidigt förstod att John var särbegåvad, som man säger, men även komplicerad i sin personlighet, ensam och ganska mobbad, som det väl ibland brukar vara. John hoppade själv av skolan och bor sedan hela tiden själv med sin mamma ute på deras stora ägor i skogen. I en liknande svensk håla skulle han kanske få småstadsbeteckningen ’ett original’. Men allt detta vets redan om man lyssnat, så här ska inte fortsätta presenteras mer. Låter det intressant alls: kör igenom podden, skrivs här nu för sista gången. Det har väl inte vart några större spoilers ännu, men de är på väg strax då den första utredningsfasen är på väg att inledas och texten kommer börja köra mer övergripande ronder kring berättelsens olika viktiga ämnen och rörelser och händelser.

Klockverksamhet


I Johns överaktiva hjärna – eventuellt under viss påverkan av tröga kvicksilverpartiklar i dess nervbanor – ser han ut att ha blivit besatt av den grundläggande aspekten i sitt yrkesval, fast i överförd form: han bara måste hitta fel i mekanismer och försöka reparera dem. Berättelsen börjar lära känna honom från slutet, när han är medveten om att han fastnat i sina tankar, de snurrar till slut runt runt alla de fel som genom tiden mer och mer tydligt visar sig hos den kanske största sammansatta mekanism som gemensamt skapats av människan: hela det globala och ekonomiska civilisationssystemet, med dess sammanlagda påverkan på miljön, naturen, människorna.

’Systemet’ är ett av de ord som ofta får stå som sammanfattning av denna kaotiska helhet, som den kapitalistiska s.k. dominanten, maktdispositiven, summan av alla de abstrakta och tillverkade teknologierna runtom allihopa. Allt det där som det ändå verkar som att fler och fler diskuterar och åtminstone försöker motverka eller hantera på något sätt i dessa dagar, även om John drar det till sin apokalyptiskt pessimistiska spets.

Men trots allt alltså ändå försöker göra något åt. Han har noll tilltro till att systemet självt kan fixa sig självt – en trasig gammal klocka kan ju inte återställa sig själv. Det går att göra en ’quick fix’, som det heter, på den – använda någon samtida enkel lösning för att helt enkelt få den att gå igen, men då har man inte lyckats med det som är horologiskt viktigt: att förstå hela mekanismens ursprungliga syfte, den samverkan i dess helhet som kommer ur en helt annan kanske bortglömd uppfattning av vad tiden betyder och hur den är tänkt att presenteras, eller levas med. Då kan man lika gärna köpa en digital klocka. Eller alltså ja vadå, man har ju en i sin iPhone. Den räcker bra, man kan snooza med väckarklockan innan man går upp till jobbet. Ha en bra eller dålig låt som signal.

Efter att ändå ha läst det mesta från kvantfysik till Kafka, som det verkar, och efter sin bevittnat extremt skarpa förmåga att direkt kunna uppfatta en mekanisk helhet och hur den ska fixas, väljer John här att inte ta sig in i de högre styrande skikten i sitt samhälle (inte igen åtminstone, vi får höra att han varit där förr), tar sig inte in i politiken, även om han lätt kunnat – han har många kontakter även i dessa läger. Han väljer helt andra procedurer för att sammanföra teori med praktik, eller för att aktivera rörelsen mellan funderande och handlande i sina reparationsförsök.

Podserien sätter tonen redan från början, från de första orden, genom att metaforiskt redogöra för reparationen av dessa antika klockor. Lite senare nämns den talande bilden med växtlabyrintens olika lösningar och låsningar – det är tydligt hur mycket det metaforiska och litterära spelar roll, inte bara för John själv men även för hela det kommande förloppet och dess möjliga läsningar. Utredningen här kommer också att via liknande tillvägagångssätt fortsätta utgräva dessa möjligheter, se om där finns något mer att hämta.

Poängen i detta fall, i den metaforiska jämförelsen med restaureringen av klockverk, är att som John ser det går problemen mycket djupare in och längre tillbaka i tiden än något som kan hjälpas med en s.k. quick fix – det finns redan alldeles för många sådana kosmetiska lösningar, man måste istället försöka förstå helheten och konstruktionernas grundsyften. I denna överförda form kanske detta är omöjligt, hopplöst eller galenskap, men enligt den här utredningens policy kommer sådana värderingar att ignoreras. Här ska berättelsens implikationer bara vecklas ut, för att se var de leder. Fallet ska kartläggas i sin helhet utan metaforiska skygglappar.

I klockreparerandets terminologi talas det om ’witness marks’: ledtrådar eller symptom på tidigare funktioner eller skador eller gamla misslyckade reparationer. Man måste lära sig skilja mellan dessa för att hitta fram till det sätt där alla mekanismens delar fungerar korrekt, enligt sin grunddesign. Alltså i symbios med tiden, eller med naturens gång – det handlar om att få teknologin att fungera naturligt, alternativt naturen teknologiskt: en samverkan. Inget av detta är ju nya tankar, tvärtom, som antikviteten i urverken pekar på har funderandet kring hur man t ex ska göra ett ting som fångar tiden perfekt varit en mycket närmare och mer inlevande sysselsättning innan fabriker kunde massproducera t ex digitala klockor som man bara kan köpa för ingenting. Såklart. Det finns bl a Walter Benjamin-citat i ämnet.

Age against the machine


Till en början får man känslan av att John är en sådan där konspiratoriskt lagd halvgalen surgubbe, ensam i sitt hus i skogen, men även om han själv erkänner sig galen inga problem så ser det snart ut som att – vi försäkras även om det av berättaren – denna kroniskt svärande enstöring inte lägger fram några större överdrifter eller febriga konspirationer. Naturens skick, djurutrotandet, den globala uppvärmningen, oljan som ekonomins och krigens grundmotiv: mer och mer av detta som för några decennier sedan vissa kanske tyckte att mest galningar talade om ser ut att stämma. Det är inte bara han som oroar sig. Vad gör man. Man börjar ju fundera.

Det kan finnas lite fog här någonstans för att jämföra Johns plats och roll i sitt samhälle med den hos vad man i Ryssland kallat den ’helige dåren’ (юродивый): en viktig och återkommande figur hos den ryska traditionen, inom dess ortodoxi och litteratur (även om det funnits liknande varianter inom munkväsendet hos resterande kristendom och också i andra religioner). Det handlar ofta om en lite galen gubbe som – av medveten eller omedveten anledning – ställer sig utanför gemenskapen och som har tillåtelse att tala helt fritt, som ett barn. Som fritt kan fråga, kritisera och uttala sig utan att dömas och som ofta ses som något av en profet, en som ser in i framtiden. Figuren dyker upp om och om igen, antingen direkt eller bildligt, hos t ex Tolstoj, Dostojevskij, Bulgakov. Vanligt är sedan att försöka tolka dessa halvgalningars uttalanden och handlingar för att få reda på vad som ska hända, vad man ska göra åt situationer.

En annan i detta ryska gäng av giganter, Gogol, skrev (lite typiskt halvironiskt) om sin huvudkaraktär Akakij Akakijevitj i Kappan: ”för övrigt är det omöjligt att krypa in i en annan människas själ och ta reda på vad hon tänker”. Och man kan såklart heller inte här veta exakt vad som drev denna mer verkliga gubbe som höll sig på sin egen utkant av samhället till sina drastiska handlingar, vad han tänkte – eller hur han organiserade sambanden mellan sitt tänkande och görande i sitt inre språk. Podden har sina egna teorier, men denna text ska följa sina egna utredningsspår genom att dra berättelsens olika ledtrådar och metaforer till sina spetsar.

Så ja, vad gör han då, denna gubbe i skogen? På ett sätt kan det se ut som han inte gör speciellt mycket alls åt dessa gigantiska problem som upptar större delen av hans tankeverksamhet, förutom att skriva långa inlägg, artiklar och manifest som troligtvis inte speciellt jättemånga läser. Det han dock gör under denna tid, rent praktiskt, är att han lägger ner mycket tid på en viss Tyler, en ung kille i trakten, som verkar rätt hopplös och som i sig verkar vara (och beskrivs av John som) ett uppenbart symptom på alla de saker John ser som fel i såväl sitt eget lilla samhälle som i den stora världen. Denna Tyler är en kille som verkar ta detta system för givet, låter det styra honom, kan inte se något utanför det och gör alltså inte heller något åt det, utan har fullt upp med att bara fokusera på den rena överlevnaden för sig själv och sin familj.

John och Tylers förhållande är platoniskt och symbiotiskt. Men bortsett från att Tyler på ett sätt verkar uppfylla något sorts attraktionsmässigt behov hos Johns inre personliga dragningar, vad är det John försöker uppnå med Tyler? Han hjälper honom hela tiden, denna människa som befinner sig på en nivå någonstans på nedre delen av deras samhälle – till viss del ekonomiskt, men han försöker också kontinuerligt inspirera och engagera fram ett intresse hos Tyler: att nå en viss överblick, att ta sig upp till lite högre platåer, till ett abstrakt tänkande, genom att leda in deras vardagliga projekt och samtal till olika vetenskapliga eller litterära idéer.

Som motverkning till den ”fuck it”-attityd som omringar honom försöker John på något vis knyta in ledtrådar som visar hur saker kan hänga ihop, att det kan finnas någonting annat bortom den vardagliga kampen och uppgivenheten. Existensens mysterium, typ. Hur hopplöst det än verkar. En som verkade på en lite annan nivå av samma sorts praktik – att knyta an människor till en större överblick av händelser – var en viss Einstein. Han hade också något att säga om nödvändigheten av dessa upplevelser: ”The fairest thing we can experience is the mysterious. It is the fundamental emotion which stands at the cradle of true art and science. He who knows it not and can no longer wonder, no longer feel amazement, is as good as dead, a snuffed-out candle.”

Text ur textur


Med ledtrådarna från början av den här texten och från den förra kan man börja rita sig ett mönster, eller alltså ja göra sig en läsning, en textens textur, som har till motiv dessa vågrörelser uppåt och neråt, mellan livsformer i en omvärld. Det finns ett samhälle med lång historia av olika former av högt och lågt, med de som är uppe och de som är nere, och det finns en värld som på diverse sätt kan metaforiskt kopplas samman med dessa topologier. Det är ju inget konstigt. Religioner har hållit på med detta i några tusen år nu, det är sen gammalt.

John kan här då ses som en sorts varelse som rör sig i mellanrummet, och som den reparatör han är vill han få maskinen att fungera på ett sorts ’naturligare’ sätt igen, genom att försöka få de olika delarna i kontakt med varandra (för att fortsätta med liknelserna), ofta inom samma gest. Han jobbar dels på att föra upp t ex denna Tyler nerifrån, dels samtidigt på att dra ner de högre områdena och personerna eller identiteterna, systemets upprätthållare – bland annat genom sina personliga kontakter i sitt samhälles officiella styre, genom sina försök att visa hur detta samhälle är en rutten skithåla, lika korrumperad som bankerna som man inte heller kan lita på osv osv.

Man skulle kunna se ekonomins utveckling genom dessa metaforer, hur den blivit mer och mer abstrakt (svävande, bortkopplad från jorden och det fysiska, från metallen osv) i det digitala imaginära ’molnet’, trots att den fortfarande har sin grund i olja och fossila bränslen – något som i så fall liknar en obalans. John talar hursomhelst mycket om detta, det liknar i princip den bild han själv utgår från. Att dra ner det upphöjda blir här ett sätt att försöka skapa kontakt och normalisera spänningen för att kunna undersöka den. Som sagt finns sen motsvarande syften hos det motsatta: att föra uppåt det som fastnat i de högre historiska hanteringarna av jordens nedre regioner.

Att röra sig däremellan kan vara att söka och utforma sätt att få de två olika zonerna att mötas. Att föra den teoretiska, abstrakta överblicken över ’maskinen’ till en allmänhet och att föra de livsformer som kopplats ihop med de högre abstrakta positioner som äger sin potential mot praktiker för att ta sig ner och in i maskinens materialiteter. Åtminstone skulle man i utredningen kunna katalogisera detta som en ideal schematik över funktionerna för formandet av dessa kontaktytor, en bild av den praktik John försöker uppnå med sina uttryck.

Men det avgörande blir hur han lyckas utvidga ytan för sina reparationer genom att få tillgång till utloppet för sina idéer och sin historia via just denna populära och etablerade podproduktion, och hur man kan säga att han lyckas – via vad som tycks vara en strategi, medveten eller omedveten – att föra vidare sina praktiker för fortsatt reparering genom sakerna han gör i den. Baserat på vad man får veta om hans intelligensnivå har han kanske hela tiden vetat och rentav planerat, eller i alla fall gissat, att denna reporter skulle fortsätta utreda hans liv, med hjälp av vad man i sådant fall kan se som en extrem uppvisning av omvänd psykologi (eller labyrintdesign).

John hade uppenbarligen lagt märke till att denne reporter med sitt crew visat upp sig som en grupp ’former av liv’ som envist försöker söka fram och exponera rättvisa. Det sägs inte rakt ut, men den olösta mordstory han initialt lockar med vet han kanske redan själv inte är sann – det var kanske mest ett sätt för honom att föra in dem på de större systematiska orättvisorna hans egna liv förkroppsligar. Eller så råkade det bara bli så, vem vet, men vi måste här läsa baklänges. Det hela ska hur som helst till slut komma att handla om honom, som länk till funderingar kring vidare cirklar än de eventuella personligt korrumperade makthavarna i hans lilla byhåla, men det kan han ju inte säga rakt ut själv. Istället gör han sig till ett exempel.

Självbiograffiti


Det extrema här ligger såklart i att (här kommer den ultimata spoilern, säg inte att jag inte varna) exemplet innebär att han tar livet av sig: detta det mest drastiska görandet som avslutar allt görande. Och här dyker det plötsligt upp frågor relaterade till frågan i titeln till denna följetong: hur beskriver man vad människor gör när de gör saker (och vad är det man gör när man gör det)? Ett vanligt sätt är det ’biografiska’ – eller vad gäller ens egna göranden: det självbiografiska. Det som gjorts här, vilket utredningen här inte har plats att gå in på, är en kritik av bios – kanske kan man just använda andra ord än biografi. Man kan istället tala om zoe som vissa gör, man kan gräva i filosofier, man kan göra på många sätt för att ta reda på hur ett liv, och vad man gör med det, kan beskrivas. John gjorde dessa saker på sitt eget sätt, han hade ju som sitt stora intresse i livet det teknologiska hanterandet av tiden, plus de funktioner som håller detta hanterande igång. Men angående synen på sitt eget liv och dess slut säger han bara lite kort och gåtfullt i ett av de sista samtalen: ”when I think about the end of my own existence, I take the biggest possible picture”.

Han försökte alltså se på sig själv från så högt upp det går, organiserade sitt inre språk för att kunna nå det mest yttersta perspektiv som var möjligt angående sin egen varelse i sin omvärld, över sin situering och sina göranden i den. Vad han nu mer exakt kan ha menat med detta ger han inga specifika förslag till, men man kan samtidigt läsa det som en sorts kryptisk uppmaning till de som nu lyssnar: att se på honom och hans handlanden via detta sätt, kanske sedan även sig själva.

Någonstans bör han väl här också ha förstått att hans handlingar, hans självmordsbrev osv, nu inte bara skulle nå hans närmaste bekanta, att han säkrat sig en plats för vidare spridning – och att dessa omständigheter kanske också bör räknas in i hans göranden, kanske hör ihop i helheten. Det är inte bara att detta är hans livshistoria, det är också att han lyckas nå ut med sin livshistoria med sina egna beskrivningar av den, sin plats och sitt fungerande som livsform där inuti och samtidigt möjligen har reflekterat över alla dessa saker på sätt som mynnar ut i de saker han till slut gör, som på samma gång alltså kan ses som nära hopknutna med just dessa perspektiv och reflektioner kring dessa omständigheter och sig själv som del i dem.

Hur man språkligt organiserar sig i och genom sin omvärld är ju inte konstant och stabiliserat genom tiden. Detta visas också upp genom poddens rotande i Johns gångna liv – han har gjort på olika sätt, varit olika varianter av sig själv för olika personer, inom olika tidsperioder. I en egen kort text, ”Worthwhile life defined”, ställer John egentligen samma omöjliga fråga som ställs i denna följeblogg: vad är det man gör med sin tid på sin lilla plats i detta fortfarande rätt oklart varför existerande ställe i rymden? Även han svarar på frågan genom att inte riktigt svara på den: denna artikel om att definiera det vettiga livet går enbart ut på att mäta upp exakt hur lång/kort denna lilla tid är som varje enskild person har att använda på sitt egna sätt.

När han här alltså ska försöka göra ett mer allmänt uttalande om vad som är ett generellt värdefullt liv i sin text kan han bara fokusera på fenomenet tid: poängtera mätbarheten av den tid vardera varelse har för att uträtta sina egna värdefulla saker på. Själva innehållet går inte att generalisera. Om då ekvationen “vad person x helst vill göra = vad som helst” är giltig kanske man behöver göra plats för detta ’vad som helst’ (whatever). Det som dock hände John själv var att hans egna tankar började haka upp sig (eventuellt alltså delvis på grund av en rent fysisk förgiftning) och han kunde till slut enbart tänka apokalyptiskt, eller eskatologiskt: alltså ett sätt att ordna sitt språkliga tänkande kring tiden i en strikt linje utifrån strukturerna, problemen och situationen på platsen i nuläget. Den fysiska plats han själv tog upp verkar ha uppfattats som den som behövde rensas – en kanske lite väl radikal tolkning. Ett avslutande istället för ett påbörjande, åtminstone vad gäller hans egna person och kropp.

Hela podden har rentav fått sitt namn utifrån en koncentrerad beskrivning av denna problematik: Shit Town. Det ser ju såklart absolut inte bra ut hos denna pessimistiska huvudkaraktär: de symptom han talar om angående hela civilisationsutvecklingens mörka biverkningar verkar rätt uppenbart manifesteras hos stora delar av småstadens rasistiska korrumperade regressiva white trash redneck-befolkning. Men kanske samtidigt – som poddens berättare också flera gånger påpekar – trots sina pålästa och radikalt annorlunda tankegångar gentemot denna omgivning var han fortfarande en produkt av den. Sa att han hatade motorcyklar, hjälpte fixa dem; sa att han hatade tatueringar, var till slut helt täckt av dem; sa att han hatade rasister och förtryckare (speciellt eftersom han själv varit utstött, på grund av det mesta – personlighet, preferenser, sexualitet osv), använde själv ibland samma förnedrande uttryck osv. Han verkade ha svårt för att göra dessa tendenser ’neråt’ positiva för sig själv, bröt till och med upp ett förhållande på grund av insikten om de kroniskt profanerande riktningar som han varken ville eller kunde sluta med. På liknande sätt kan man i så fall kanske även se honom och hans tänkande som en produkt av den historiska civilisation han inte heller riktigt var ett fan av. Man kan gräva vidare i det här med hjälp av lite andra texter.

Erosvägen


I det stora hela skulle man kunna läsa själva denna syn på tiden som strikt riktad mot en apokalyps en produkt av just den syn på tid som format möjligheterna till denna förstörelse och de ökande strukturella svajigheter som tvingar fram upptäckten av problemen. Maskinen på tomgång. Ungefär samtidigt som jazzens utveckling började man inom skolor tänka fram beskrivningar av samhällelig frihet, via marxism och sådant, på sätt som helst inte skulle leda till totalitär kommunism. En med sådana funderingar, Herbert Marcuse, gjorde på 50-talet i sin Eros and civilization ett av dessa kritiska försök att fösa ihop Freud och Marx (plus även många andra läsningar av sådana som Hegel, Nietzsche, Schiller osv) vad gäller de här stora feta frågorna om (den västerländska) civilisationens repressiva historia och eventuella frigörelse.

Vad ska man göra åt skiten, var väl ungefär även hos honom frågan. Ett avsnitt i boken talar också just om den syn på tiden utvecklingen medfört (eller är grundad i), att den ses som en avgörande del i vår civilisations organisering: ’the deification of time’: ”Unless the power of time over life is broken, there can be no freedom” (se här även behållarna av koncentrerad tid från bloggavsnitt ett). De högre abstrakta värdena ses som tidsligt eviga, ur de monoteistiska religionernas långa tradition av uppdelningar, och de kroppsliga empiriska är syndiga, utan någon egentlig kontakt däremellan.

Marcuse pratar om ’systemet’ på sitt sätt, han tar Freuds beskrivning av den mestadels patriarkala ’realitetsprincip’ som sägs ligga bakom civilisationens långa utveckling via religion, vetenskap osv (kanske inuti språken) och menar att den också kan kallas för en ’prestationsprincip’, en som pressar fram (alienerat) arbete genom sina invånare – som för sina egna överlevnader håller igång hela systemet, nästan per automatik.

Men: utvecklingen mot den totala alienationen, alltså när det ofria arbetet är helt teknologiskt automatiserat, verkar istället leda fram till att den större delen av denna sorts arbete tar slut för människorna – vilket kanske måste leda till en annan realitetsprincip, friare från tvång och befallningar. Kan man tycka, åtminstone. Men John och alla vi andra befinner oss i så fall fortfarande i det gränsland där civilisationens problem blir mer och mer uppenbara för de flesta – samtidigt som det ännu finns en fot kvar i detta gamla system som menas pressa fram sig själv automatiskt.

Tänker man nu på sådana här sätt, och vill man då på något sätt försöka bli fri från allt detta, vill man styra sig själv och inte låta maskineriet styra en, inte medverka till att upprätthålla det, kan man ju exempelvis göra som John till slut gjorde: han tog ut alla sina pengar från banken, omformade dem i guld och höll sig utanför samhället, höll sig på sina ägor i skogen, fokuserade på att utveckla sig själv och sina intressen istället osv osv.

Men det hjälper ju inte det stora hela, och detta var uppenbarligen något John inte heller kunde släppa: som den obotliga tekniker han verkade vara kunde han inte sluta tänka på alla fel och brister i hela den globala civilisationen, och hur han ju på egen hand inte kunde reparera den, själv inte kunde få hela denna gigantiska mekanism att fungera mer i synk med naturen, eller invånarna. Han verkade söka förgäves efter något sorts strategi för att koppla samman delarna på deras rätta sätt, någon mekanisk grundlösning som inte bara var en quick fix. Som många andra ville han ändå från sin lilla plats försöka rädda hela jävla världen, förändra hela samhällsjävlet – samtidigt som han såg sin egen lilla meningslösa fjuttiga del i det alltihop som bara mullrar vidare framåt, mot vad som ändå från sina håll liknar apokalypsen.

Detta att se och rikta sina språkmönster mot tidens slut menas då samtidigt vara just en av de ’onaturliga’ aspekterna hos själva denna realitetsprincip, i dess egna utvecklingslinjer (översatta till t ex ideologier) – om vi fortsätter här i läsningarna av Marcuses läsningar. Att lösa problemen inuti systemet (t ex genom att ändra ideologin) blir att svara med en fortsatt mekanisering, eller med modifikationer, med vidare ’förgiftning’. Via denna samverkan mellan systemets idékluster och institutionerna plus ekonomin formas den tidsstyrning som lett oss fram till denna sida av industrialiseringen. Kan man ju tänka.

Tidens slut: det summerar innebörden av en trasig klocka. Den kan ha stannat eller hakat upp sig, mekanismen är kraj. Det är nåt vajsing. Man skulle kunna, även om det är oklart, läsa in Johns eventuella kvicksilverförgiftning i tolkningen. Metallpartiklar som stör hjärnan, organismen, får den att fastna, så att det inre språket och tankarna bara kan gå i apokalyptisk riktning, utan chans till upplösning i ett verkligt nu. På liknande sätt försöker varelsen, livsformen, människan John från sin födsel hitta sätt att leva här och nu som sitt naturliga själv, men stöter på förtryck (pga bi/homosexualitet och diverse andra smärre ovanligheter), söker problemens grund och upptäcker till slut strukturer i något sorts system där bakom, och man skulle kunna se det som att han hela tiden kämpar för att fixa sig själv genom att vilja fixa hela detta system.

Svaret på det hela blev dock till slut tvärtom: av i grunden outgrundliga men spekulerbara anledningar valde han istället att göra sig själv till ett drastiskt exempel – genom att på egen hand avsluta sin egen tid. Kanske kom detta ur de språkliga slutledningarna, kanske var det på grund av den inre förgiftningen, som en del av den yttre. Felet skulle kunna läsas i form av den låsning han själv orsakat (se även: labyrinten som metafor) – eller identifikationen med den. Eftersom han själv på dessa sätt kunde ses som en trasig del av helheten, som hakat upp sig: borde han inte som professionell reparatör plocka bort sig själv ur den, för att den skulle kunna fungera bättre? I självmordsbrevet låter John faktiskt i stort nöjd med hela sitt liv och sitt beslut, och de negativa och positiva aspekterna i handlingen blir här svåra att separera från varandra vad gäller honom och hans omgivning. Som han skriver:

I know that if I die tonight, my life has been inestimably better than that of most of my compatriots. Additionally, my absence makes room and leaves some resources for others who deserve no less than I have enjoyed.

Trots hans egna positiva ord vid detta tillfälle är det ju som sagt omöjligt att exakt plocka anledningarna till låsningarna, eller varför detta så bra liv nu ändå skulle avslutas. Men om han som sagt vid denna punkt nog kunnat anta att brevet skulle få en global kontaktyta (vilket skymtar lite bakom brevets olika uppmaningar) kan man se detta inte så lite sokratiska självmord som en sorts handling för att driva fram de känslomässigheter som i sin tur kan basera själva spridandet av detta lilla livsverk med allt dess intressanta innehåll.

Om man då ändå väljer att undersöka dessa uppmaningar genom att plocka fram det positiva i det negativa kan man tolka dessa resurser John menar sig lämna som inte enbart materiella, utan även mentala (eller språkliga, metaforiska, litterära osv). Resurser för att nå närmare möjligheterna till att alla ska kunna uppnå detta ’worthwhile life’ där man bättre kan styra sin egen tid, och där hindren för detta kanske ligger där någonstans i de ekonomiska tvången hos ett obalanserat maskineri. Plussidan av dessa eventuella inre låsningar blir då att de inte imploderade utan att samtidigt ha inkluderat förklaringar av sina egna funktioner och rekognosceringar, mönstren till sina egna lösningar gentemot de yttre låsningarna – för en eftervärld av potentiella reparatörslärlingar. Vilket väl isåfall samtidigt också skulle kunna ses som en del av helheten.

“To ti ên einai”


Alla Johns samlade praktiker, eller spänningarna och skillnaderna mellan alla hans uttalade och nerskrivna teorier och de handlingar han ändå utförde, mellan hans tänkanden och göranden: det är detta man kan fråga sig ifall han nu talade om när han menade att han försökte se på sig själv från högsta höjd. Utöver sina motstridiga tankar är det de saker han hela tiden gör, ur sig själv, som ändå leder någonstans, som visar på ledtrådar till det hela. Det han gör med folk som Tyler och med de i olika maktpositioner, hans tidigare förhållanden, hans intressen, de saker han säger och hur han lyckas nå ut med dem på ett sätt som gör honom själv till något sorts metaforiskt mysterium som skulle kunna vara hämtat ur den skönlitteratur han hela tiden läser. Det hela visar på poängen av det livsporträtt han på sätt och vis tvingar fram.

Görandet innebär rörelserna, som skapar vidare rörelser, t ex dessa uppåt och neråt som kan fortsätta knyta ihop lagren – det höga och det låga, det abstrakta och det kroppsliga osv. Göranden som dessa skulle då kunna betyda att dra lite metaforiskt i folk, eller i civilisationskonstruktionens maskindelar, för att få dem att fungera ’bättre’ på den plats där de är. Om John nu kände det på sig eller inte kunde poddens reporter heller inte hålla sig från att utreda skillnaderna i mellanrummen hos Johns teori och praktik efter den slutliga praktiken: alltså självmordet (vilket gör det hela ’rörande’, som man ju säger). Genom sin berättelse kunde han (om nu medvetet eller inte) få andra att inse felen han själv såg men inte kunde göra något åt, både med sitt samhälle och sin egen livsform i det: ett ’skicka detta vidare’ i en motsträvighetens fortsatta tradition.

Detta är alltihop som sagt sätt att beskriva ett liv baserat på att dra dess egna metaforer till sin spets – t ex labyrintbyggaren, reparatören av klockmaskineriet. Att konstruera en labyrint, alltså ett mysterium eller ett problem, är ett sätt att skapa ett intresse och en vilja att hitta lösningen. Men problemen och ledtrådarna leder hela tiden djupare, och till slut tycks man stå där inför någon sorts maskineriets grundstrukturer. Metaforen klockan blir här uppenbarligen en bild för att se detta civilisationens system som just en mekanism som hanterar tidslighet på sitt egna sätt. Att följa denna ledtråd leder till att se alla invånare som delar i denna konstruktion, som väl strävar mot att alla delar helst ska överleva, men som t ex fortfarande till stor del baseras på en i längden ohållbar oljeekonomi som viktigaste energikälla.

Om man nu då vänder på Johns egna apokalypticiteter och drar fram de mer utopiska dragen istället, som exemplet Marcuse försökte göra på sin tid: kanske hittar man här underlag till tidssyner som kan bilda en annan så kallad realitetsprincip? Att välja att fungera som en redan gör, eller göra som en redan fungerar, istället för att följa ett historiskt civilisationssystem som kidnappar rörelserna för sina egna inneboende mekaniska syften, vilka alltså enligt vissa mer och mer börjar se ut som att de spelat ut sin roll. Det handlar här mer om att hantera rörelserna i ett nu än att projicera mot framtiden, att stanna upp och försöka plocka fram dessa egna rörelser och låta dem styra liven och grunda mekanismerna istället. Johns egna version av att hantera sitt nu var dock att utöver det projicera mot vad han bara kunde se som en hopplös framtid, där idiotin och våldet skulle ta över totalt, för att ingen i hans närhet verkade lyssna eller bry sig.

Han hade som sagt hakat upp sig, det inre språket satt fast, och till slut gjorde han sig själv till ett på sätt och vis mytiskt eller litterärt exempel via självmordet, eller till ett undantag: han tog sig undan hela den levande mänskligheten. Som en del som antingen slutat fungera eller som valt att dra valet-att-inte till sitt yttersta visade han upp sin syn på den tragiska utvecklingens resultat – om nu inget görs för att reparera det hela. Potentialen att göra kortslöt potentialen att inte-göra i ett sammanförande, kan man säga, istället för det omvända sätt som upplöser görandet (i t ex skratt eller liknande sysslor). Till skillnad från en simulering av en krasch, där t ex språkets planerande plan förs ner till ett nolläge, lät han istället de egna språkplan han farit omkring i så länge till slut föra honom själv till nolläget, gjorde dem verkliga. Han lyckades dock lämna alla sina ledtrådar på en nivå där de kunde höras så långt som möjligt, men de kanske inte ska letas bara i det han uttryckligen sa och tänkte (vilket drev fram dessa suicidala tendenser), utan även i de saker han faktiskt gjorde.

Hans handlingar visar till slut även tydligt upp skillnaden och spänningen mellan verkligheten och internetet. Där jorden, med den plats man har i den, är ändlig och fysisk är ju internet helt abstrakt och så gott som oändligt – även om sfärerna såklart fortfarande är beroende av varandra. Men i korsningen däremellan finns en brytpunkt man skulle kunna låta självmordet få symbolisera, som ett av alla de exempel där kontaktytor formas för att vända om beroendets hantering, nu när den abstrakta höjden börjar bli så gott som allmänt tillgänglig. Internet är den plats där kommunikationens tidsglapp till slut närmat sig ett nolläge – åtminstone vad gäller det abstrakta, språkliga. Som sagt har det fysiska flygplanet ett liknande teknologiskt syfte (snabbare kommunikation), och sättet denna utredning placerar dessa två påhitt bredvid varandra är väl ett annat sätt att peka mot samma brytpunkt.

Likt livsformen lövsalsfågeln slet människan under namnet John McLemore fram sin egen glänta på sin höjd där så många som möjligt kunde lyssna: alltså på internet, det stora mediet, molnet. Om nu problemet för honom var just att ingen lyssnade, borde väl lösningen hit finnas på denna snart troligen globala plats för maximal tidlös kommunikation – denna skapade höjd som (än så länge) ingen enskild kan äga men där ungefär alla kan låta och synas, lyssna och titta. Här kan man också undersöka sätten där kontaktytor skapas, eller hur personer får varandra att lyssna på problemen och vad som kan göras, vilket här alltså inte ses i skillnaderna mellan t ex olika ideologiska, religiösa, vetenskapliga sätt att planera tiden som evighet, utan i sätten ur sig själv på sin plats här och nu. Kanske är det från eller genom denna abstrakta platå det kan bli möjligt att vrida fram dessa påstådda andra relationer till tiden, eller naturens gång – denna nya realitetsprincip som t ex Marcuse frågade efter – som nya grunder för verklighetens ekonomi och språk och det stora hela. Men kanske är det för mycket begärt.

Rapportens slutord samt bedömning av utredningsspår


§1 Hittills är det svårt att avgöra om handlingarna i föregående avsnitt varit individuellt tillkomna, om så medvetet eller omedvetet, om så av den tilltalade eller under befallning av utomstående kapare, samt ifall brottsfaktum ens kan styrkas – många av tecknen tyder på det, men som vi här ser yrkar huvudaktören i denna föregående besläktade incident på bevismaterial som pekar på allvarliga brister och felaktigheter i ett påvisat maskineri. Menar att dessa brister står i vägen och rentav ofta styr vad vi gör när vi gör grejer med vår tid, och att vi först borde återta vår tid för att kunna göra vettigare grejer som på så sätt kan reparera bristerna. Att detta slutligen kan ha varit motivet för handlandet.

§2 Det anses dock ännu vara för tidigt för att fastslå om nämnda bevismaterial är helt och hållet fabricerat. Vissa av oss är övertygade om att dessa indicier bara är vilda påhitt med syfte att avbelasta det egna ansvaret – materialet ser också vid första anblick ytterst tveksamt och instabilt ut, men som delbedömning föreligger än så länge ingen anledning till att helt avbryta utredningen av framförda tecken och spår. Speciellt eftersom härvid engagerad utredare arbetar ideellt och utan anknytning till någon station som står i beroende till utpekade ekonomiska system, och därför kan utreda vidare utan risk för jäv eller hot om bristande finansiering för roteln. Rapport rörande ny fas av utredningen anbefalles alltså, inom valfritt tidsspann.

Eftertextmusik


Första avsnittet tog även upp tråden musik som ett annat sätt att visa saker, att kommunicera på. Man har ju under ett tag nu, typ ett sekel, kunnat göra detta via skivor. Sista låten på den senaste och bara några veckor gamla skivan av bandet Guided by Voices (som jag nog kommer skriva mer om här vid senare tillfällen) kan kopplas hit, läsas via dessa trådar. Nicholas Carr gör en bra läsning av låten, plus hela skivan, på sin blogg. Refrängtexten han tar upp där går så här: ”Watching eternity, the people demand an answer”. På bloggen säger han att det kommer de/vi inte att få. Och detta är ju sant – det förstod även vår John. Att se mot evigheten verkar inte ge några svar, som vi märkt. Vi har också märkt att denna riktning mot evigheten har beskrivits som inbakad i civilisationens tidsstyrning, tillsynes i själva ekonomin och det (bio-)politiska styret. Det beror sedan lite på vad som kan menas med ’svar’ här – vilket får bli en annan framtida frågas svar. Men en annan liten ledtråd med viss poäng här kan finnas i en av låtens verser:

what are you waiting for?
if you can see me I’m too close
pick it up now, double your time

Om man i låttexten bara kan se författaren (i detta fall Robert Pollard), alltså bara ser nivån av den enskilda privata personen, så är han för nära. Denna nivå finns ju såklart objektivt sett, detta sägs inte emot, men texterna, uttrycken, musiken kommunicerar istället från och till det universella (kanske snarare ’subversella’), det där undermedvetna eller inre animaliska eller vad man nu vill kalla det. Slutar man vänta på något annat svar och istället börjar plocka upp direkt därinifrån kan man dubbla sin tid – få en ny relation till tiden, en mer egen.

Kan det gå att läsa det såhär. Dubbleringen innebär både den upplevda tiden, alltså naturens gång, och det samtidiga skapandet eller formandet av den, abstraherandet av sinnesintryck – vilket i sin tur innebär distanseringen till jorden: komponerandets plan. Det mest uppenbara exemplet på dessa sorters mänskliga göranden är kanske matlagningen, omformandet av en bit av naturens gång via det egna uttrycket – jämförelser häremellan görs faktiskt i en annan låt på skivan: “It’s Food”. Plockandets tid är den som används och sväller sig utöver, där livet själv greppar tiden, bortom alla synliga personer och språk. Väntandets tid är tvärtom den ensidiga som istället styr livet, via t ex språk och texter, recept, farkoster. Fast klart att väntandet också har sin tid.

Dubbleringen kan här alltså även betyda dubblerad som i delad, med andra: det eventuella basvarandet för den omtalat kommande delningsekonomin. Tiden dubbleras genom resultaten av sin egna användning. Och det är kanske drivkrafterna till att ens börja kräva svaren som här är poängen, där sättet att kräva svaret kan vara att bli en del av det. Den citerade låten heter ”Escape to Phoenix” – förslaget till flyktväg för folket blir alltså till den mytiska fågeln Fenix, denna figur som efter långa tidsperioder cykliskt pånyttföds ur sina egna askor. En språkligt skapad metaforisk flygande farkost, som får nytt liv ur spillrorna av sin egen krasch.

Varje avsnitt av S-Town slutar med låten ”A Rose for Emily” av the Zombies, från vad som kan vara en av de bästa skivorna i skivhistorien, Odessey and Oracle från 1968. Låten (och hela skivan) handlar om problemen i 60-talets optimistiska utopiförsök och summers of love: att det som sas, sjöngs och tänktes inte riktigt blev det som gjordes – relationen till den vanliga dödens tid glömdes t ex bort, även i en omvänd språkordning. Men nog om detta här. Denna låt får nu avsluta även detta avsnitt, och med alla ämnen i sin omkrets kan den få fungera som övergång till nästa. Synes, höres.

This entry was posted in Ord. Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.