M.T.T.E.

Min tandborste har ett eko
så jag borstar min tandborste
    med en annan tandborste
vetefan längre vilken som smutsas
    vilken som blir ren
men det låter som det ser ut
    tills tandkrämen tog slut
och kanske av friktionen
    kanske av bristen på smak
båda borstar fick varsitt eko
så jag sydde mig två tandborstar till
satte ihop en propeller
fick sona mitt val av material
när det snurrade snett,
slog sönder spegeln,
vred fel mitt bett,
blottade regeln.
Min tandborstes tandborstes ekologik.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Barnet som fönstret

Haklapp har han – svullna barnet
i stel terräng spottar han
kokonger kring sig,
där de plockas utvecklas
   allegorisk algebra –
grundmaterialet för tillverkning av stängda fönster.

Öppna fönster kräver även:
lukten av ugnens plats,
ljudet av stolens lutning,
det svullna barnets
   ännu olärda vissling.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Tama blåmärken

Tama blåmärken kan man dressera
De har ingen större livsvikt
Men de kan tävlas med
Hoppas från räv till räv

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Resårexplosionen

Man skannar det gjutnas vektorer
och mitt i det här
sprängs en resår,
vidarebefordras det kårar i dårens kontor
(addera en okänd i konversationen)

Enligt specen var ritningen bergfast
i Autocads härd
civilingengjord
men taktiskt balsamerade fordon besmorda i blod
har hemligt planerats
raserat, sanerat,
cementblandarns inre: två visare värd.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Prenumereraden

Jag och min förgåshud
ute och prenumererade solsketet
våra kärlekor sunkna sedan länge
kärvande kjoltyg som snubbelband
snört runt strategiska platser
med asfalt som smörja kring ansiktet
gick vi vidrigare längs stigen

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Vägs ände

vägs ände: ens ränder
går sönder i sänder,
och detta är tacken
för strået i stacken.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Kortleksbekymmer

I en krets runt det lagda kortet stod nu alla hans närmaste, med ryggarna vända. De funderade om det var av egen fri vilja denne nu plötsligt lagt sig för att öppet visa sitt verkliga värde, om det var ren slump eller om det fanns en gömd strategi bakom. Hade han något att vinna på detta? Kunde det verkligen leda till något?
    Det hela verkade helt meningslöst, men i den darrande stämningen kunde man i sina skilda grupper inte låta bli att jämföra sig med honom, vad betyder mitt värde i jämförelse, detta undrades av alla. Man visste sina egna tecken men inte hur de skulle tolkas, vilka lagar som styrde de slutgiltiga rörelserna hit och dit om man någon gång skulle följa honom ut i den osäkra luften, även om vissa av dem, det såg man på dem, ofta kände sig rätt säkra på sin lott.
    Men man kände på sig att detta gjorts förut, att det måste göras igen, och många var de som bestämt eller bestört till slut vågade sig fram, där de kastades runt, hamnade ömsom underst som överst, ibland drog sig tillbaka bara för att slänga sig ut igen, allt för att vara del av något som verkade vara till för att vinnas. Många gånger var den stora mängden aldrig ens med.
    Men för varje gång var det som om att ifall det nu var någon som vann på det hela var det åtminstone aldrig någon av dem. De fick intala sig att de åtminstone varit till någon sorts användning, i något som verkade ha vettiga regler (även om de alltid ändrades). Det var som att de styrdes av osynliga händer (som egentligen var synliga), som att de var spelkort i en kortspelsmetafor, skriven av någon som visst tyckt sig haft en anledning att skriva något denne ansett vara väldigt tidlöst och universellt, om livets ovisshet.

I en krets runt dessa skrivna orden står nu alla dess närmaste, med ryggarna vända. De funderar om det var en egen fri vilja som plötsligt satte samman metaforens ord till en verklig mening, om det var ren slump eller om det fanns en gömd strategi bakom. Hade författaren något att vinna på detta? Kunde metaforen verkligen leda till något?
    Hela stycket verkade rätt meningslöst, men i den dallrande stamningen kunde språket i sina skilda grupper inte låta bli att jämföra sig med metaforen, vad betyder mitt läte i jämhörelse, detta söndrades av alla. Man visste sina egna betydelser men inte hur de skulle orkas, vilka pågar som pyrde de snusklustiga störelserna man hittade i fittan om man någon gång skulle plöja metaforens djupt osäkra löfte, även om visan på den, det hörde man i den, ofta lät rätt säker som låt.
    Men orden kände på sig att detta skrivits förr, att det måste beröras igen, och många var de som ostämt eller ostört i slips vojade sig fram, där de skejtade runt, hamnade ömma underst som överst, ibland droger inblandade bara för att slanga ut dem igen, allt för att karva fel i något som verkade vara till för att finnas. Många sånger om den stora längtan blev dagligen fler.
    Men för varje ångrat ord i ett infall var det som försvann i det hela åtminstone aldrig någon av dem. De fick betala sin ”Atman Stone™” för varje användning, i något som verkade ha tvättstugeregler (sa räven som alltid brändes). Det var som om att de stryptes av osnutna hunkar (som i jantelagen var snutar), som att de var splatter i en sprattlande metaform, ett skrik av någon som vist tystat sin andemening i en skreva där den väldiga tiden löses upp i universum, som knivens ovasshet.

Epilog

§1 Det finns många olika kortspel, allt från bridge via patiens till Kungen och betjänten. Olika är karaktären av de många nöjen och kvalitéer detta spektrum kan erbjuda, för såväl deltagare som åskådare.

§2 En kortlek som blandas väl har mest troligt en kombination som aldrig setts förut.

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Ultraljug

Vad gör man inte för att
vända sina ådror?
Man tappar dem
kring fotfästet
Man karvar i obehöriga
dörrars trösklar
Man fattar krafttag
om kritorna
Du – fattar – fan
ing – en – ting
kan man säga
till övers
Man vinklar sin väst
rätt våldsamt
Man mäter flaskan
med det simmande ljuset
som sprider en beklaglig doft
tills allt är dödsdumt.

Posted in Ord | Tagged , , | Leave a comment

Improv

Posted in Bild | Tagged , | Leave a comment

Bulletrilogin, del I

Marja vågade inte baka bullar längre. Hon brukade göra det ofta förr, hon brukade skicka ett stort paket om halvåret ungefär till Petri, sonen sin, som flyttat ut för länge sen nu. Inte hade han sagt något illa om dem, nej det skulle han aldrig göra. Hon var ju hans mamma. Han hade skojat roligt en gång förra året och sagt så. Hon hade frågat, som vanligt, om de var goda, och han hade svarat som vanligt att jo de var jättegoda, men med tillägget ”fast jag kan ju inte säga annat ändå, du är ju min mamma.” Sen hade han neutraliserat det hela med ett väldans trovärdigt ”Nä, jag skoja ba.” De hade båda skrattat till lite och fortsatt samtalet i vanlighetens tecken.

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Bulletrilogin, del II

Marja bakade ofta bullar förr. Nu satt hon, tänkte på det vid mulet fönster och köksbord. Det var någonstans mellan ostädat och odukat, och avbrutna spaghettin i kastrullen gjorde i rummet en tom lukt och kastrullen var väl för liten egentligen. Den stora var ju använd. Hon diskade inte efter varje gång maten vart uppäten längre, inte heller det. Hon kom att tänka på det också. Spaghettin var säkert klar redan men hon sträckte en hand mot gamla mobilen på bordet och tryckte in ett helt telefonnummer. Hon hade inget nummer sparat i kontaktlistan, heller inga utgående sms. Signalerna kom i luren och varje tyckte hon var som någon som skrek på en karusell som åkte förbi i slow motion, hon brukade tycka det ibland, det var kanske något hon sett på TV när hon var liten, 70-tal. Hennes dotter svarade.

Read More »

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Bulletrilogin, del III

Kamerans brännvidd

Varuflödet snart maximerat
vi talade aldrig om de som bakade våra bullar
vi nötte aldrig fram den undre världen ur köksmattan
gamla dystokrater filmade liv i allt vi sa
det var aldrig fråga om att spola tillbaka
pausade man trilskade den uråldriga maskinen i massmodig tystnad
hur kunde den vara så tillverkad av trä
hur väckte man liv i dystokraten som sakta tynade fram ur två krukor
medan han samtidigt dog på pappabänken där resten satt
aldrig fick man grepp om hur många de faktiskt var
hade de blanketter var de värdelöst ifyllda
kunde man få sämre information om domedagsläget
all sarkasm blev en falsk orgasm
och åt vi inte efterrätterna lite snabbare efteråt
vaktades vi inte i en lite stramare omkrets
det var aldrig så att man märkte det oavsett inköpslista
oavsett sällsynta ingredienser från specialistbutiker i annan kommun
oavsett hur brutna fartgränserna blev på vägen dit
sändes det ens och på vilken kanal
tänk om man till slut hittade frekvensen i mullret
och kunde få se sig själv dödifrån

 

Posted in Ord | Tagged , , , | Leave a comment

Några utklippta illustrationer från barnboken “Variabla fabler”, 1879.

ett
“Orkankvarkarnas kupp vid dopet av lilla Fennimomsi, Världsslukaren.”

två
“Snart var Hektors livsmoln slut.”

tre
“Än en gång hade Misma förlagt nyckeln till elektrofonskåpet.”

fyra
“Torsdag natt på Psybelburgs Centralstation.”

fem
“Porträtt av författaren som monumentalsjuk fjäril.”

Posted in Bild | Tagged , , , , , | Leave a comment

En midsommarnattsmardröm

Mina magiska tricks/min tragiska mix

Musslan med tjäderrns namn
kompenserar bordets grovgöra

ge mig material hundra
jag hade nog ofta kunnat väska en rekordtid

det regnade vrister
vräkte fan lätt ner

※※※

Släktens bräckta blod

I en mastig sal, deras urgamla, där ensam var hon
fönande hår i en hörnfull av molltolerans
och tapeterna värkte fram sina blågeometriska ådror
i vålnadsbolagets vridbara monsterpassning
Hon diskuterade släktens bräckta blod med spegeln
deras enda vanvördiga brist inuti kretsen,
det enda aldrig möjligt sagda i själatömningens ritual
som kretsen benämnt “SIFO-undersökning”
Hon visste om straffet för att ännu äga något osagt
hon kände även straffet för det bräckta blodet
(blod som bara har liten kontakt med de stora
världshaven av vanligt liv, men desto större inflöde
av de inre belägna sårigheterna)
hon vägde dem mot varann, såsom varje kväll
Den förödande piskan mot de förökande brutna blickarna

Posted in Ord | Tagged , , , , | Leave a comment

Densitetris

Sjuklingens variga vardag

Det var en illaluktande lämning av tjafs mellan ögonen och fåglarne där utevid.
Och fönstretade emot, som en sjukhusbrits emellan, en frivollig undersökning av
denna förhårdnad av luftens genomskinlighet, enligt diagnosticismen världslig men
baltisk. Doktorns avhändlingar hade skrivit på pappret om hur det stela i glaset var
materian och själen var genomskinligheten som sitter fast därinne. Ett förluftsvidrigt
tremolomoln flöt sakta furby därute på några coola powerchords, palm muted.

※※※

Höstkorv & kämpe

Höstkorvens dyraste dregel,
kom positionen hitåt.
och hösten började darra:
“kom ponera en hitlåt”.

Intvålat kaxig och helfin,
i ringen mot en som är delfin.
En delfinal till upp mot toppen,
det blöder i löddret på kroppen.

※※※

En grav i gungning

Om de gnidiga tankiljonernas hemlösa koncentrat
började frasigt skvalpa i skelettets hjärnhåla,
bilda kristalldeg ur ögonens kavitaliteter
som pressas ut som gnisterband
där längderna blir till veckor
så grunden tappar fokus,
marken hafsar sig när
tankegrusets sprak
blev ögonbajs
som svällde
och välte
de döa
åter
se.

Posted in Ord | Tagged , , , , | Leave a comment