Categories
Bild

Några utklippta illustrationer från barnboken “Variabla fabler”, 1879.

ett
“Orkankvarkarnas kupp vid dopet av lilla Fennimomsi, Världsslukaren.”

två
“Snart var Hektors livsmoln slut.”

tre
“Än en gång hade Misma förlagt nyckeln till elektrofonskåpet.”

fyra
“Torsdag natt på Psybelburgs Centralstation.”

fem
“Porträtt av författaren som monumentalsjuk fjäril.”

Categories
Bild

Monitoraklets underbarn

boyoo

Categories
Bild Musik Ord

Ekivok – Diskografik

Det är ju fortfarande bara några månader sedan vi fick höra talas om detta banbrytande band, denna tidigare helt okända svenska moll-och-durkraft, och många är de som fortfarande inte fått sig nyset om dem, så jag tänkte nu här sprida vidare ordet och faktiskt posta hela deras diskografi, inklusive exklusiva bilder på skivomslagen. Ska även ge en kort historik och biografi, den kommer här:
    På grund av den hårda svenska isoleringen och utstötandet av Gotland under nästan hela 1800-talet, och fram till tidigt 1900-tal (vilket, om man ser förbi den officiella förklaringen, verkar ha berott på att Sverige var ett fattigt, smutsigt och jävligt land under denna tid, och man orkade till slut inte med att lyssna på gotlänningarnas glada dialekt, vilken skar likt livligt gurglande bebisjoller i en döende diktators håriga hörselgångar), skapades på denna urminnes ö en helt separat kultur, där man sökte efter annat att lyssna och tro på än statsministrar och bondepraktikor. Man byggde så av sina raukar en Stonehenge-liknande formation, ett sorts tempel, på ett fält mitt på ön, och genom sina musikaliska ceremonier varje veckoslut lyckades man till slut, runt början av 1900-talet, få kontakt med svävande idémoln som ännu inte skulle användas på länge, på mer än ett halvt sekel faktiskt.
    Man fick kontakt med krautrockens födelse. Invånarna fick nu visuella och ljudliga visioner av konstiga platta stränginstrument, långhåriga skäggiga människor i mörka tyska efterkrigsstäder, och svarta magiska cirklar med ljud i, inuti dekorerade kvadratiska pappersfickor. Man började nu försöka konstruera replikor av dessa ting, förhäxade av de visionära bilderna och ljuden av Faust, Neu!, Amon Düül, Can och Cluster, som fastnaglat sig i deras svikna sinnen.
    Till slut hade man, med hjälp av den blixtrande naturkraften i raukarna, lyckats bygga egna versioner av elgitarrer, förstärkare, trumset, analogsyntar och näsflöjter, till denna deras egna helt geniala version av denna musik, en sorts unik genre som en recensentkollega nyligen dubbade “raukrock”. Man skapade bandet Ekivok, som fungerade likt ett skapande kollektiv för öns musikmagiker. Man lyckades till och med etsa in det skapade ljudet med hjälp av små små raukflisor in i gotlandsrussens skinn, medan de var på sommarbete. Skinnet garvades sedan, och härdades till hårda runda skivor som man placerade i heliga dekorerade pappersfickor, att spela upp i hastigheten 33 1/3 varv per minut vid de sakrala ceremonierna.
    I kaoset runt och efter första världskriget glömdes Gotlandsisoleringen bort av svenska staten, alla var ändå glada swingpjattar nu, Gotlandstungan var förlåten, och ända tills för några månader sedan, då dessa mystiska hårda och spiralspårade läderskivor plötsligt hittades i en gammal stenstuga ute på ett gotländskt fält, hade alla utom några få av de äldsta (vilka nu intervjuats för att få reda på denna osannolika historia) helt glömt bort denna helt bortglömda del av Sveriges kulturhistoria.

Så, varsågoda, Ekivoks hela diskografi:

ekivok 1
Ekivok – s/t (1908)

1 De snyftande mynningarna (18:41)
2 Hudfadern (2:25)
3 Kung Kloss möter Örongloben (4:30)
4 Feotap Gauntimum (8:42)
5 Ljusets fastighet (9:59)

ekivok 2
Ekivok – Kranemas (1910)

1 Kranemas (23:02)
2 Den omjöliga degens dag (0:45)
3 Falskslafs (2:05)
4 Myskoxe, myskoxe, vektorisera oss ekorrsaft! (2:04)
5 Knivpolka (3:11)
6 Farstubarnet slumrar (0:21)
7 När jag tar dig i mina armar lossnar dom (2:51)
8 Gösta Panique (3:10)
9 Egypten är ett land där man stansar mango (1:10)
10 Apparatus teatral (8:37)
11 Gelatinamerika (2:38)

ekivok 3
Ekivok – Kranemas 2 (1913)

1 Hosta mig polyper, baby (3:33)
2 Månljud öfver Bottenhavet (0:15)
3 Omomo amamas, mitt monstrum vill kramas (6:12)
4 Midnattsstol (8:50)
5 Hic Fratu 1 (5:40)
6 Hic Fratu 2 (7:34)
7 Kranemas (igen) (13:12)

Categories
Bild Ord

Bestisen och de trenne

best

Brinnande vatten

Det finns en sällsynt vätska
en orädd, färglös vätska
hälld i ett glas, ställt på ett bord
framför en Boråstapet
ser man knappt skillnad
Ingen tror mig när jag säger det
och de frågar säkert inuti
”vad brinner inte du för
istället för vattnet?”
Jag hade då säkert fått lust att skrika
”det är inget vatten!
Varför lyssnar ni inte?”
Det är en vätska,
luktar misstänksamt likt mitt anletessvett,
man kan fylla funktioner med den
upp ända till ytspänningen
se hur det darrar likt Damokles
Förr drack man av vätskan,
smorde in damernas brustna hälar,
som vandrat kring vätskans stränder med tvätten,
i helt onomatomaniskt flödande mängder av vätskan badade man,
tog sig vatten över huvud taget,
men nu,
allt som finns kvar:
Mitt försvinnande brinnande vatten.
Man ser mig igenom det.
Funktionerna kan fyllas.

※※※

Killen knallade

”Tjenare bögis” sa han
KILLEN som knallade
Han var den coolaste killen
han knallade som en minigun
sörplade öl med ansiktet och
rökte knarket med kuken
han öste som satan med moppen
rätt in i sina dataspel som han
varvade med röven medans han sov
ingen undrade någonsin vem han var
för han var KILLEN

※※※

I vrålvandrarens bryggeri

Som man vrålar får man vandra
har de inget för oss andra?
kvällar kvider, lossar tjut
här tar ljuden aldrig slut
andas, förnärmade bryggare
din sömn kommer inte bli tryggare
även du fyllt den med ord eller öl
kvarstår därunder ett sönderfrätt köl
men skaffa ett jobb och bygg dig en plats
hoppa ett tresteg men ta inte sats
häll i din humle, krydda din malt
vet att med skedarna mäter du allt
skedarnas ettriga lugn är vår sak
som verktyg för grävande bringar de smak
häll ingrediensen i tratten
och stå inte måttlös i natten

Categories
Bild Ord

Utan titel

rom

Det blev så att spalten svalt
i väntan på skriftens vift
som drunknat i skrikets vik
till ljudet av stråkens vråk.

Fast där kom ju slaktens vakt
han letade skallens svall
men hittade stridens svid
och fixade skinnets svinn.

Categories
Bild Ord

Artikeln

soffa

Detta unika foto togs från vår forskningsfarkost, SNUS-15*, när vi passerade grannplaneten Nedro-J på väg till ett långväga rutinuppdrag för Galaxmäteriet. Och denna isolerade planet, på vilken ingen jordbo hittills tillåtits landning, har som vi ju vet annars aldrig gjort väsen av sig eller ens skickat ut något objekt utanför sin egna atmosfär, minst av allt en överdimensionerad grön tygsoffa. Vi har helt enkelt bara antagit att de ännu inte lyckats utveckla sin vetenskap och teknik till rymdfärdsstadiet, och länge visste vi inte hur vi skulle kunna förklara det absurda fenomen vi hade fått bevittna. Många var de som vägrade tro på oss, trots föreliggande fotografiska bevis. Det finns ju Photoshop sa vissa, trots att de mycket väl visste att jakten på dess krämiga ettor och nollor för vissa människors giriga rekreationssyften för länge sedan utrotat den absolut sista instansen av hela programsläktet Adobe.

Fotot cirkulerade länge oförklarat i såväl vetenskapliga publikationer som sensationsblaskor innan en viss Dr. Flycht, professor i nedrologi, kunde berätta om relevanta fynd från vår planets intensiva soniska spionage på nedronerna. Universumitetets nedrosonaroskop, eller ”ljudsugen” som den lite sladdrigt brukade kallas, den gigantiska hypertratten som oftast bara kunde suga in ett oförståeligt kaos av nedriska röster och läten, hade nu lyckats snappa upp en hel radiodokumentär från en radio som lämnats på över den nedriga natten, medan de flesta nedrianer sov sin nedrotiska sömn och tystnaden i övrigt var stilla spridd.

Och såhär ordade dokumentärens berättare, i det nedriotiskt ljudande tungomålet:

En gång om livet de lämnar oss alla,
då månmannen börjar bevandra vårt klot,
Systerstyret, det högmajestätiska,
greppar de pentagrammatiska sköldarna,
reflekterar fraktalerna i Nedro Spegel,
det bränsle som lyfter dem ovan
på fartyget Soffa Soffarum.

Därovan de möter ett okrönt orakel,
nämligen tant Astrid Asteroid,
hon låter så Systrarna lösgöra sig
från hela vår kvantiska dödsdimension,
så de kan förvandlas till tankemarsan
som sänker sig över vår värld
och allt som var paj blevo gott.

Vi har på grund av dessa nya uppgifter nu även beslutat att här visa tidigare opublicerade fotografier som togs bara minuter efter den numera välkända bilden här ovan, foton som tydligt visar effekten av dokumentärens beskrivningar, och som vi tidigare inte vågat offentliggöra av rädsla för panik hos mänskligheten, kollaps av vår rådande vetenskapliga tradition, eller helt enkelt än högre nivåer av allmän misstro mot vår verksamhet. Men sanningen måste fram till slut, och följande var den otroliga syn vi den dagen fick iaktta:

mena

Nu återstår bara att se vad detta kommer att ha för betydelse för vår syn på exakt allt som existerar.

* Svenskt Namngivet UniversumSkepp 15.
Categories
Bild Ord

Fotot

(klicka bild för större)

stol

Ur ett tryckt och trivsamt möte
jag, kartong, i fåtöljs sköte
vi åtföljs allt i livets bröte
och snart eller hur blev man exempelvis,
vis på exempel, exempelvis detta:
Här hur vi vandrar vår vanliga väg
rakt genom solljusets slamrande hetta
och se hur vi dunsat oss in i ett Hinder
(ett plötsligplacerandets arbetesbord)
som skymmer oss Budskapets veliga tecken
(den skylten med siffror, nåt enstaka ord)
Pilen med Riktning det enda som syns –
jaa ditåt, dit måste vi, där finns ny kartong,
där bortom det svåra, där inunder skuggan
men föga är hjälpen av slit eller sång.
Om bara få vara en låda som Aktas
med lock, blå, få läsa mitt pris –
då hade jag troligen aldrig igen
haft en svår psykologisk kris.
Categories
Bild Ord

Omslag, och fyra recensioner, till en ännu oskriven bok.

Här har vi en herregud vilken prillig bok, tycker jag iaf. Jag fattar inte vad den handlar om riktigt, men den börjar med att man hittar en ny sorts människa i några ödsliga berg långt bort, han ser ut som en enda stor mage, fast med ben och ögon, man säger att han är en ”Magman”, och man hittar till slut ett helt samhälle med dessa magmän inuti en outforskad vulkan, det visar sig att de var födda ur magman någon gång i tidernas begynnelse, och de kan fortfarande tala magmans språk. Magman säger att den ber om ursäkt för att den en gång i tiden hårdnade till och sedan gömde sig bakom sitt skal under ett bråk med sin flickvän solen. Den ångrar att den blev så svår att ha att göra med och försvann in i sig själv så länge, och inser nu att ett sådant beteende inte löser någonting. Magman vill nu be om förlåtelse till solen, och hoppas att hon fortfarande är så varm som hon en gång brukade vara, och att de kan återförenas nu när han vill släppa sitt skal igen. Detta var vad magman bad magmannen om hjälp med, han som hittades av människorna när han skulle ner och kontakta dem för första gången någonsin för att i sin tur fråga dem om vad man skulle ta sig till med magmans önskningar. Resten av boken handlar om hur man försöker att, samtidigt som man ljuger för solen om allt detta, också hålla dessa lögner hemliga för magman och få honom att fortsätta må dåligt genom att säga att solen fortfarande hatar honom, så att han ska fortsätta hålla sig inuti sitt skal och inte ta sig ut och förinta hela mänskligheten i sitt brinnande inre inferno. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men den får fem solar av fem trots att jag knappt fattade någonting, lol!

/Bokelibokbloggelisen

”Magmans minnen”, oj oj oj vilken bok, säger jag bara! Kan någon låta bli att beröras och förundras av insikterna, ansiktena, det tomma pratet, stumma hatet, de svettiga lögnerna i dess käftlika sidsvall? Detta svalg kommer att sluka din tanke och slicka rent dina smaklökar, så att du inte kan förstå hur du alls trodde dig haft smak innan! Bortom genrer gör den upp med alla berättelser du någonsin hört, och höftar fram en bländande ny som troligtvis är den enda som för all framtid kommer att behövas. Henrik Duvelle, en totalt okänd förmåga, grabbar hela det stela språket i den skabbiga svansen, daskar det till döds, och luktar fram en helt ny renässans ur den helt nya rena näsans dolda doftkarta. Denna annars erkänt iskalla kritiker är helt rackabajsarns golvad, kan jag knasarns lova. Och betyg är minst sagt meningslösa för detta äntliga avslut på litteraturens letande.

/Grådagens Nyheters kultursida

+++++/+++++

/A photonblade

Fan varen sög den hä fuljävla boken.

/Norrländska Specialdomekraften