marja – ЯЯ.net

Marja vågade inte baka bullar längre. Hon brukade göra det ofta förr, hon brukade skicka ett stort paket om halvåret ungefär till Petri, sonen sin, som flyttat ut för länge sen nu. Inte hade han sagt något illa om dem, nej det skulle han aldrig göra. Hon var ju hans mamma. Han hade skojat roligt en gång förra året och sagt så. Hon hade frågat, som vanligt, om de var goda, och han hade svarat som vanligt att jo de var jättegoda, men med tillägget ”fast jag kan ju inte säga annat ändå, du är ju min mamma.” Sen hade han neutraliserat det hela med ett väldans trovärdigt ”Nä, jag skoja ba.” De hade båda skrattat till lite och fortsatt samtalet i vanlighetens tecken.

Marja bakade ofta bullar förr. Nu satt hon, tänkte på det vid mulet fönster och köksbord. Det var någonstans mellan ostädat och odukat, och avbrutna spaghettin i kastrullen gjorde i rummet en tom lukt och kastrullen var väl för liten egentligen. Den stora var ju använd. Hon diskade inte efter varje gång maten vart uppäten längre, inte heller det. Hon kom att tänka på det också. Spaghettin var säkert klar redan men hon sträckte en hand mot gamla mobilen på bordet och tryckte in ett helt telefonnummer. Hon hade inget nummer sparat i kontaktlistan, heller inga utgående sms. Signalerna kom i luren och varje tyckte hon var som någon som skrek på en karusell som åkte förbi i slow motion, hon brukade tycka det ibland, det var kanske något hon sett på TV när hon var liten, 70-tal. Hennes dotter svarade.