Categories
Bild

Improv

Categories
Ord

Bulletrilogin, del I

Marja vågade inte baka bullar längre. Hon brukade göra det ofta förr, hon brukade skicka ett stort paket om halvåret ungefär till Petri, sonen sin, som flyttat ut för länge sen nu. Inte hade han sagt något illa om dem, nej det skulle han aldrig göra. Hon var ju hans mamma. Han hade skojat roligt en gång förra året och sagt så. Hon hade frågat, som vanligt, om de var goda, och han hade svarat som vanligt att jo de var jättegoda, men med tillägget ”fast jag kan ju inte säga annat ändå, du är ju min mamma.” Sen hade han neutraliserat det hela med ett väldans trovärdigt ”Nä, jag skoja ba.” De hade båda skrattat till lite och fortsatt samtalet i vanlighetens tecken.

Categories
Ord

Bulletrilogin, del II

Marja bakade ofta bullar förr. Nu satt hon, tänkte på det vid mulet fönster och köksbord. Det var någonstans mellan ostädat och odukat, och avbrutna spaghettin i kastrullen gjorde i rummet en tom lukt och kastrullen var väl för liten egentligen. Den stora var ju använd. Hon diskade inte efter varje gång maten vart uppäten längre, inte heller det. Hon kom att tänka på det också. Spaghettin var säkert klar redan men hon sträckte en hand mot gamla mobilen på bordet och tryckte in ett helt telefonnummer. Hon hade inget nummer sparat i kontaktlistan, heller inga utgående sms. Signalerna kom i luren och varje tyckte hon var som någon som skrek på en karusell som åkte förbi i slow motion, hon brukade tycka det ibland, det var kanske något hon sett på TV när hon var liten, 70-tal. Hennes dotter svarade.

Categories
Ord

Bulletrilogin, del III

Kamerans brännvidd

Varuflödet snart maximerat
vi talade aldrig om de som bakade våra bullar
vi nötte aldrig fram den undre världen ur köksmattan
gamla dystokrater filmade liv i allt vi sa
det var aldrig fråga om att spola tillbaka
pausade man trilskade den uråldriga maskinen i massmodig tystnad
hur kunde den vara så tillverkad av trä
hur väckte man liv i dystokraten som sakta tynade fram ur två krukor
medan han samtidigt dog på pappabänken där resten satt
aldrig fick man grepp om hur många de faktiskt var
hade de blanketter var de värdelöst ifyllda
kunde man få sämre information om domedagsläget
all sarkasm blev en falsk orgasm
och åt vi inte efterrätterna lite snabbare efteråt
vaktades vi inte i en lite stramare omkrets
det var aldrig så att man märkte det oavsett inköpslista
oavsett sällsynta ingredienser från specialistbutiker i annan kommun
oavsett hur brutna fartgränserna blev på vägen dit
sändes det ens och på vilken kanal
tänk om man till slut hittade frekvensen i mullret
och kunde få se sig själv dödifrån