Första omgången Pœxi släpptes igår: sju böcker! Vernissageutställning var på Galleri Gamla Farsot i Skjulet, Fiskhamnen, Göteborg.
Öppet även dessa dagar:
söndag 5 juni 15-18
söndag 12 juni 13-17 (inkl. musikframträdande)
Här är texten från informationsfoldern:
Long story short:
En dag fick han Ralf lust att skriva något kort. Han kom sedan på att han ville skriva många sådana små texter. I den första av de små berättelser han skrev var det med ett djur. Han hade med ett djur även i den andra och så blev det ett tema. En annan begränsning blev att meningarna helst skulle vara korta och fick inte innehålla andra skiljetecken än punkt. Någon dag efter han hade skrivit ganska många kom han och vännen Jonas på att de ville göra pixiböcker av dem. Det hade ingen tänkt på från början. Men nu blev det så. Jonas ritade en massa fina bilder och fick dåligt betalt. Sedan till slut tog det lång tid och så var de klara. Titta nu på dem och man kan också läsa dem. Gör det noga även om det inte är så noga.
Short story long:
Det finns en plats där orden tar slut, och en där de börjar. Vi vet var orden började, då när vi var barn och det lästes pixiböcker för oss. Men vi som kallas vuxna då, är vi klara med språket, har vi lärt oss det nu? Har vi nått slutet? I så fall skulle det väl knappt finnas missförstånd i världen – men de ser ut att fyllas på hela tiden, nästan mer än vanligt. Vad förresten är ens språket för något? Men ok nä vi lever nog i en värld av vuxna som i stort sett vet vad de säger. Alla lärde vi ju oss språket när vi var små, vi såg hur mamma och pappa kunde uttyda den mystiska sanningen om vad som hände i pixiböckernas bilder, så att det alltid sades exakt samma sak om dem. De gjorde det med de där bokstäverna.
Där orden tar slut då – många har menat att en sådan plats ligger i området “poesi”. Det är bland annat där som språket upplöser sig självt, i brottet mellan ordens ljud och mening. För många är det en lite pinsam plats, kanske för att språket där verkar vilja säga något annat, vara mer eller mindre än det vanligen är. Samma sak kan överföras på de där galningarna som skriver denna poesi: de vill väl uppfattas som poeter så de kan få sig sådant som anseende och kulturellt kapital, låtsas som att de betyder något. Eller så är platsen kanske pinsam för att språket faktiskt verkligen tar slut där och visar hur vi inte kan ha dess betydelse, det blir för jobbigt.
Även pixiböcker blir ibland pinsamma, och inte bara i de stunder när man som vuxen funderar över det där med barn och kommers. Den första gången de blir pinsamma för oss har rentav att göra med själva uppkomsten och upptäckten av pinsamheten – då när man började växa upp och minnas sig själv som liten och istället ville ses mer och mer som de vuxna, de som läser sina tidningar utan bilder och där det väl ännu står den där sanningen i bokstäverna.
Men är det all slags sanning vi kan ha? Man kan se en annan vinkel i läsningar som försöker ta sig in i den ursprungliga betydelsen hos ordet ’poesi’. Ordet kommer nämligen från poiesis, ett ord för det slags görande som skiljer ut sig från praxis. Från den äldsta antika tiden går det att gräva fram en betydelse där detta poetiska görande har att göra med just en sanning som produceras i världen – och inte nödvändigtvis i utan med hjälp av vad som sägs. Det kan förklaras som produktionen av platsen för vår relation mellan sanning och historia, snarare än uttrycket av kreativitet hos en inre ’konstnärlig vilja’. Det handlar isåfall inte primärt om en ’poet/konstnär’ som ’vill något’, utan om vad som kan visa sig som sin sanning i och med själva produktionen.
Med ordet ’pixi’ är det svårare, det har ett mer okänt ursprung men har på något sätt att göra med en slags vätte, ett småfolk, i en uråldrig förkristlig och förskriftlig mytologi från de brittiska öarna. De har egentligen ingen motsvarighet utan är ett eget släkte, de verkar vara godartade men smått olydiga och även halvmänskliga. En sammanfattning från Wikipedia: ”Pixies are ’in-between’, not cursed by God or especially blessed. They do the unexpected, they bless the land, and are forest creatures whom other wild creatures find alluring and non-threatening. They love humans, taking some for mates, and are nearly ageless. They are winged, flitting from place to place.”
I sina små böcker hoppar de mellan ord och bild medan de blir kompisar med barnen de lär ut språket till. De har här och nu oväntat beblandat sig med poesins görande, där de lockar till sig de vilda djuren som vill ta sig in i bilderna. Är vi vuxna nu, behövs inga bilder längre? Är allting bara som det är, och rapporteras, i samhället? Vilken av sanningarna är sanningen? Har vi gjort oss av med alla bilder i orden, eller finns de kvar där under bokstäverna? Är vi kanske helt översköljda med dem? Om det finns en plats där orden börjar och en där de tar slut, finns här nu också en ’in-between’, för båda två samtidigt, där vi kan fortsätta lära oss språket igen – eller kanske snarare: lära oss hur vi lär oss att avlära oss språket. Den kallar sig pœxi.
Böckerna släpps via Meänpress förlag. Alla texter av mig och alla bilder av konstnär Jonas Börjesson.
