Mannen som lite överentusiastiskt vinkade av Terry på perrongen var inte hans farsa, inte hans brorsa, ingen slags vän, ovän eller någon som tidigare alls medverkat i hans halvtråkiga liv på något sätt. Han visste inte ens vad mannen hette. Ändå upplevde han en inte helt obetydlig dos nedstämdhet medan köttet hans anslöt triceps till axelmuskel för att hysta upp den tunga presentfyllda resväskan i det lilla utrymmet mellan toaletten och nästa vagn, effektivt hindrande den lilla mängd gångtrafik som samtidigt pågick. Man log lite överseende åt varandra innan Terry fortsatte tränga sig fram till korrekt numrerad sits, med väskan som plog klöv han sig fram där mellan stolsraderna mot utnämnd plats i tillvaron de närmsta timmarna. Han var tvungen att använda sig av en ännu större koalition kontinenter i kroppskartan för att lyckas muskla upp väskan på takhyllan, men sedan fick han äntligen sätta sig ner och vila de ilande mössen i armarna.
Fönsterplats. Terry tittade rakt ut igenom det föremål som gett platsen sitt namn och höjda nivå av ostörbarhet. Jodå, mannen stod fortfarande där på perrongen, en bit bort, stirrade med en sökande blick mot tågvagnen, men Terry misstänkte att han nu nog mest bara observerade optiska fenomen, typ reflektioner och refraktioner, i fönstrens yta. Han vinkade ändå lite svajigt och försiktigt inifrån kupén, halvt osynligt vid fönsterkanten, men fick bara väntad icke-respons tillbaka. Han stirrade ner mot stolsryggen framför sig istället, fingrade i färdigbläddrade tidningar och förberedde sig mentalt på att aldrig se mannen igen, trots allt inte tänka på honom, vilket såklart bara ledde till att han gick igenom hela deras möte i huvudet igen.
