Om nu ordet politik, med den kanske mest klassiska definitionen,1se Aristoteles, Politiken, t ex 6.1278b & 9.1280b har att göra med frågan om hur staden eller samhället (polis) behöver ordnas för att kunna nå fram till ett bra liv är det tydligt hur ett officiellt utpekande av ett virus som samhällets primära fokus istället handlar om att basera dess ordning på det som inte är detta goda eller bra liv – på det som istället skiljer ut sig därifrån och blir ett hot mot livet och dess konsistens, såväl enskilt som gemensamt. Med ett ord fungerar detta virus som själva det politiska livets differens, och det är nu direkt utifrån denna punkt de mest övergripande besluten ska tas.
Eller kanske ännu närmare: vad gäller de fält som påverkar oss alla har vi dels politik och så har vi det som inte är politik, till exempel detta virus, denna ’nya influensa’ (som den ju bara hette till en början, enligt de där gamla affischerna som ännu hänger kvar inuti toaletterna), som nu i en helomvändning blivit till den direkta grunden för denna politik. Det är på dessa sätt det hela blir direkt och språkligt jämförbart med vissa omständigheter som pågått hos västvärldens officiella tänkande, i dess så kallade filosofi, under ett par sekel nu. Även här har en avdelning (Nietzsche är en uppenbar tidig figur i dessa kretsar) försökt placera grunden för tänkandet inte det som är och finns, i ’varat’, utan i ’intet’, det som inte är.
Enklare sett handlar det i allmänhet om just en differens, alltså om något annat som kan pekas ut där man kan ha tänkt sig en språklig stabilitet, en definition eller säkerhet. Denna interagerande motsättning mellan differens och identitet har rentav i tusentals år varit något av kärnfrågan inuti den process vi kallar filosofi. Om vi nu överför detta till en kritisk läsning av vår samtid gäller det att lyckas avgöra i vilka fall vi även här egentligen har att göra med rent språkliga kategorier och hur det som pågår runtomkring oss är direkt involverat i dessa språkligheter – här fortsätter alltså utforskandet av epidemikrisens språkliga sidor. Viruset innebär ju också i sig en kategori. Eller: sett på nära håll har virusets existens formats till den centrala punkt där språk och värld (eller ’verklighet’) möts för oss. Men detta gäller i så fall från båda håll.
Nämnda filosofiska tradition, som alltså handlar om att tänka ur en utgångspunkt i negativiteten, eller negationen, har alltid haft att göra med ett radikalt ifrågasättande av rådande språkliga och därmed politiska mönster. Detta genom sina genomgående försök att formulera den negativa basen för det språkliga allvaret i samhället istället för den hos den positiva, rådande traditionen. En variant på detta negativa slags tänkande har dock nu, vad det verkar, till slut införts i den styrande officiella sfären, i form av en verklig praxis istället för en ren språklighet – detta troligen via en slags insikt om att de tidigare grunderna länge varit i kris, inte längre kan gälla, osv. Vår värld ser ut att för tillfället i stort grunda sig direkt i denna politiska negativitet, i något som inte längre är politik.
Men varför sitter jag här och babblar på om dessa rent teoretiska saker – lägg ner, du är alldeles för abstrakt och orealistisk, kanske man vill säga. Det är väl ändå en medicinsk kris vi har att göra med, där folk blir sjuka och DÖR? Varför kritisera besluten och åtgärderna, vill du att x person du känner ska DÖ? Nä, kan man säga då, det är i första hand inte alls en medicinsk utan just en politisk och teoretisk kris, med åkomman i fråga som dess material.
Med detta menas att krisen i sin allra första hand kan sägas vara baserad på utpekandet av allvaret i detta virus, denna livets differens och direkta hotbild mot att livet ska fortsätta som vanligt, mot själva den antagna identiteten hos begreppet ’liv’. Det första i läget vi har att göra med kan alltså sägas vara denna deixis, detta språkliga utpekande, vars resulterande upplevelse eller stämning av allvar den största delen av utvecklingen i övrigt och i efterhand beror på. Viruset är verkligt ja, men det skapar också verklighet, genom dess användning.
Även borträknat tal om specifik vårdpolitik eller eventuella överdrifter kan man därför också visa hur denna deiktiska struktur rentav lika gärna går före de bilder av fulla intensivvårdsavdelningar som många hängt upp sig på – eller som använts för att hänga upp förståelsen av det nya allvaret på, för behovet av att samla sig kring någon slags verklig grund för all den galenskap som pågår, med alla dess uppenbara diskrepanser. Åkomman är ju faktiskt redan på förhand utpekad som ’allvarlig’ och i behov av intensiv vård: den ’intensiva vården’ är själva dess förutsättning och signum. Därför är det kanske inte heller så konstigt att dessa centrala avdelningar snabbt blivit fulla, inte minst beroende på (den kroppsliga) upplevelsen hos alla inblandade.
En fråga som knappt blivit ställd är nämligen hur denna intensiva vård hör ihop med intensiteten i det allvar som utpekats, i denna pågående maktkupp. Det är en fråga om orsak och verkan. Placerar man orsaken till krisens händelser enbart hos det utpekade viruset behöver man mer eller mindre köpa alla de säkerheter som kommunicerats, men placerar man den istället i själva utpekandet stöter man på behovet av kritik. På dessa och liknande sätt, i sådana skiften av fokus, kan man behöva konstruera de fortsatta läsningarna av krisens språkliga, snarare än medicinska, sida. Eller dess språkligt sjuka sida, som den tycks försöka fly undan.
Mer jordnära kan man annars också till exempel fråga sig hur många som egentligen ens ryms i en full vårdavdelning (även borträknat alla nerstängda sjukhus) jämfört med antalet människor i en stad eller ett samhälle och sedan återgå till vidare funderingar kring nivån hos detta övergripande allvar, eller till situationens ratio – för att kunna göra upp med detsamma, i ett möte med dess irrationalitet. Kort sagt ser det ut att kunna finnas mer allvarliga bilder att fokusera på i situationen än dessa: mer långsiktiga bilder. Detta gäller såväl framåt – vilka nivåer som nu lagts för de fortsatta villkoren och teknologierna – som bakåt – hur detta rör och beror på historiken i t ex det centrala begreppet ’liv’, detta i första hand filosofiska och teologiska, samt även litterära och politiska, begrepp.
För att upptäcka dessa bilder behöver man hitta sätt att läsa situationen och sjukdomen på sådana sätt som inte är som vanligt, som vore det en vanlig sjukdomsbehandling – vilket är ett av alla sätt som används för att avfärda kritiken av åtgärderna. Det är inte en vanlig situation, men det är nog inte mer än så att detta mest beror på det faktum att den har utpekats som en inte vanlig situation – eftersom denna ovanlighet innebär den differens som behövs för att legitimera statens struktur av överdrift, impliceras i regeringars oikonomia.
Sett på detta sätt lever vi inuti konsekvenserna av att vissa subjektspositioner pekat ut något ovanligt i en situation, och att det i grunden är detta som sedan format den ovanliga situationen. Det handlar därefter om vad som tillåts att sägas och göras ur detta grundläggande utpekande, vilka villkor, åtgärder, stämningar och former av ytlig diagnostik med simpla skarpa polariseringar (sjuk/frisk) som förs in i den politiska klimatet. Och så vidare. Frågan om denna differens (’viruset är inte vanligt’) utvecklas alltså till en fråga om relationen mellan virus och vanlighet i världen – vilket leder vidare in på den mellan begreppen frisk och sjuk, liv och död – snarare än en förenklad opposition däremellan.
Ett enkelt utpekande är samtidigt något av språkets mest elementära komponent – än mer kritiskt ser vi med detta alltså ut att leva i och med en samhällelig projektion av det historiska (och alfabetiska samt indoeuropeiska) språkets grundfunktioner. Den kända språkarbetaren Gilles Deleuze fokuserade redan i titeln till sin bok Difference and Repetition två av de faktorer som kan sägas stå för själva grundläggandet i språket, snarare än (den klassiskt metafysiska) förståelsen av att språket redan i sig förutsätter en grund. Man kan se det som så att själva benämnandet börjar med utpekandet av en icke-lingvistisk sak i världen, en sak som sedan via sitt namn förs in i språket på ett visst sätt, placeras i en diskurs. Repetitionen av detta namn, eller denna språkliga struktur, är sedan den som skapar konventionen, som ger ordet en identitet med en referens, för en kommunikation.
Dessa är poänger som senare vidareutvecklas av bland andra Giorgio Agamben och även nyligen utretts i en förklarande bok av William Watkin, där i termer av deixis och anafor.2 Se William Watkin, Agamben and Indifference (Rowman & Littlefield), s 99. Även i övrigt de kapitel som behandlar Derrida och Deleuze. Det gäller i varje fall för vår situation av biosäkerhet att se hur vi har att göra med ett visst utpekat paradigm som därefter repeteras, av en majoritet, på ett sätt där situationen formar sin egen språkliga struktur. Detta leder i sin tur till utformandet av en ny sorts metastruktur hos staten, där dess förutsättning – den primära utpekade differensen (viruset) – måste värderas som ett allvar, som en ny grund, på i princip samma sätt som de differensfokuserade tänkarna och språkarbetarna gjort på sina olika sätt under den senare delen av filosofihistorien.
Stabiliteten hos ett virus som språklig referent är dock just den kritiska punkt som kan komma att visa sig (och därmed eventuellt också exponera relationen mellan språk och värld) framöver. Men det återstår väl att se. Det är i alla fall just förflyttningen av situationen från en (natur-)vetenskaplig och biologisk till en språklig sfär, till ett utpekat allvar, som står på spel – i ett oklart spänningsfält (eller en indifferens) mellan rationalitet och irrationalitet. Det kan därför vara vettigt att kartlägga denna nya paradigmatiska struktur för att få reda på vad som är sant eller inte i dess allvarligheter, vad som kan komma till användning eller kasseras.
Staten behöver ett mål, eller den är i sin suveräna form konstruerad i linje med begäret till ett mål (av total säkerhet) – men ett begär, som redan Spinoza påpekade, vill alltid ha förändring, ett begär är per definition riktat mot något annat än sitt rådande tillstånd. Detta ger i så fall målet av ett mål som aldrig kan uppnås, ifall statens historiska konsistens ska hållas intakt: detta medför, idealt sett, kravet på en stabil målbild i konstant förändring. Denna konfiguration innehåller, historiskt sett, tidigare figurer som katechon och gloria (vilket avser ’äran’ i det publika hyllandet av makten, av Gud och konung / regering), med sina sekulära motsvarigheter hos massmedia och (den kapitalistiska) ekonomin – fält som kartläggs i en annan av Agambens utredningar, The Kingdom and the Glory.3 Se t ex förordet och §1 ”The Two Paradigms” i Giorgio Agamben, The Kingdom and the Glory – For a Theological Genealogy of Economy and Government.
Ett allvarligt utpekat virus passar rätt så perfekt in på denna beskrivning. Sett på detta sätt ser ett sådant utpekande i stort ut att handla om en gest som försöker förleda bort konsekvenserna hos det historiskt omöjliga cirkelproblemet med konstituerad / konstituerande makt genom att förflytta maktens grund till något ’allvarligt’ i världen, någonting existerande och bevisbart – så att denna maktform sedan kan fortsätta ’som vanligt’, fast i en ny normalitet. Statens förutsättningar tycks därmed ha hittat ett nytt sätt (en ny katechon) som gör att strukturen aldrig når fram till sin verkliga historiska slutpunkt, sitt språkliga mål. Men kanske är det först där dess verkliga allvar kan visa sig.
Världens samhällen har alltså, som det ser ut, under den senaste perioden förskjutit punkten för sina mest generella ordnanden till att dessa ska styras av något som egentligen inte kan styras, under någon slags illusion om att bara vi botar denna influensa kommer allt bli bra – fast alla samtidigt vet om att influensor väl alltid funnits, alltid kommer att finnas. Just därför kan denna ordning vara ordnad på detta sätt precis så att detta kommande aldrig ska kunna komma – eftersom denna antagna makt då inte längre verkar ha något kvar att grunda sig på. Men det är just här det kan röra sig om en språklig illusion – en illusion uppbyggd av urgamla strukturer som ännu lever kvar inuti det pågående omformandet av denna makt, som i sin tur rent historiskt sett ytterst endast består av en viss subjektsposition för uttalande (dvs dess ’auktoritet’).
Om denna position nu så att säga ’tagit det säkra före det osäkra’ som mottot för sin nya biopolitik har den därmed tvärtom också knutit det osäkra (viruset) direkt till denna större säkerhet, som är statens uppgift. Staterna, och vi med dem, följer alltså nu denna osäkerhet, genom att hela tiden ’ta sig före’ den – vilket på så sätt, om och om igen, kan placera den som sin grund för det fortsatta utpekandet av allvarliga differenser. I och med detta förhindras samtidigt också all direkt kontakt med och utforskning av denna centrala osäkerhet, då denna osäkerhet, denna samhällets verkliga inkonsistens, varje gång göms undan genom att spela rollen, enligt det klassiska metafysiska språkschemat, av det icke-lingvistiska element som ger den grund maktspråket sedan opererar ifrån.
Så, snarare än att göra sig fri från osäkerheten tycks alltså detta paradigm innebära att ofrånkomligt binda fast sig i densamma, så att det blir möjligt att utforma nya mer eller mindre falska säkerheter som kan hålla maktstrukturerna bortom räckhåll för utredning. Men kanske går det ändå på sitt sätt att återskapa detta räckhåll (eller, denna ’sociala distans’) genom att fortsätta ta upp exempel från tänkandets arkiv, för att därigenom försöka peka ut andra språkliga paradigm och mönster som kan kännas igen i den rådande situationen, med sin poäng i att hitta fram till andra än de tomt biopolitiska-historiska.
Det positiva i hela situationen är ju trots allt att denna språkligt kritiska nivå troligen inte hade kunnat uppnås utan att krisen ifråga blivit iscensatt på riktigt. Vi har nuförtiden alla sett möjligheten till en viss förändring av samhället och dess liv, efter detta gäller det väl bara att fundera vidare över hur eventuella icke sjukligt baserade förändringar skulle kunna se ut.
Jag nämnde i tidigare inlägg att vi kan befinna oss i en situation med maktstrukturer som ’snurrat överstyr’. Även hos detta påstående finns paralleller till situationer som pågått under en tid på platsen för det mest intensiva språkliga arbetet i vårt samhälle, detta officiella fält vars innersta krets brukar kallas filosofi. Som ofta förr kan denna plats visa sig ha direkta kopplingar till samhället i stort, även i vårt läge, trots att väl de allra flesta och knappast längre de som styr läser dess skrifter.
Det ser nämligen ut som att mönstren hos vår pågående officiella kris går att dra ännu längre in i det språkliga utforskandet, om man fortsätter passa in dem längs med den teoretiska kris som resulterat av tänkandet kring differenser, vilken fortsatt pågå även under den senare delen av 1900-talet. Kort sagt inledde denna kris övergivandet av en viss slags stabil grund hos språket (den som under lång lång tid kallats för och fungerat som ’metafysik’) med resultatet av ett intresse för språkets relation till själva kropparna, eller livsformerna, istället – vi ser detta på olika mer eller mindre uttalade sätt hos dessa kända nutida namn som Deleuze, Agamben och till viss del Badiou.
Men den situation vi precis just nu och än så länge befinner oss inuti går kanske att förknippa i första hand med namnet Derrida, en annan väldigt känd, och fransk, intellektuell som citerats flitigt i och omkring vår samtid. Han är associerad med något som kallas ’dekonstruktion’, en verksamhet som ofta använts för att så att säga destabilisera språkliga strukturer och visa hur deras grundläggande begrepp, de man brukar ta för meningsbärande, kan förskjutas till en annan mening eller till slut ingen alls. Där någon till exempel kunde hävda något nytt sätt att förstå saker eller en viss politisk ståndpunkt i ett läge, eller där någonting antas som sant i ett visst samhälle, kan en dekonstruktion plocka isär sådana påståenden i deras beståndsdelar och demonstrera hur de bärande orden i deras formuleringar kan läsas som metaforer för något annat, och så vidare.
Derrida kallade rentav sin egen språkliga praktik för en ’virologi’, i en jämförelse där de egna texterna ses som bärare av en slags virus – minimala variationer som för sig in och stör språkets organiseringar, destabiliserar deras ’makt’, eller deras krafter.4 Se intervjun med Derrida som publicerats i Peter Brunette & David Wills (red.), Deconstruction and the Visual Arts (Cambridge University Press), s. 12. Men de kan än närmare ses som just utövanden av ’virologi’, av en vetenskaplig verksamhet som hela tiden försöker exponera och framhäva dessa virus med syftet att visa sig kunna behandla och skydda sig från deras (i detta fall språkliga) smitta. Ett virus är med detta en slags verklig biologisk differens, en samtidigt (och varken) levande och/eller död varelse – som i sig hotar en förenklad syn på ’livet’ där detta liv nödvändigt förknippas med makten att kunna kontrollera sig självt.
Hos denna dekonstruktion ser vi ett tänkande, en hel världsbild, som baserar sig på ett konstant hot (mot språklig mening) men samtidigt på att hela tiden frammana detta hot, denna osäkerhet, för att paradoxalt kunna dekonstruera fram en säkerhet i uppvisandet av ett maktgrepp som kan hålla detta hot i schack via nya åtgärder för varje nytt fall av (språklig) smitta. Agamben skulle senare kritisera detta synsätt i sin helhet som att det aldrig låter själva instansen av mening visa sig, även om han själv – som många andra – såg dess strategier som initialt inspirerande i och med att de i sig (med deras ’virus’) kan leda tänkandet fram mot sina krispunkter.5Se essän ”’Pardes’: The Writing of Potentiality”, i Giorgio Agamben, Potentialities.
Denna bild av ett visst tänkande, ett som alltså varit akademiskt utspritt men på senare tid mer och mer kritiserats, ser ut att kunna vara direkt applicerbart på vår politiska situation. Det vill säga, från denna synpunkt tycks alltså statsstrukturen nu, med detta virus, ha planterat sig i sin egen form av dekonstruktion. Där fälten runt Derrida hela tiden försöker fånga (men samtidigt förskjuta) den språkliga meningen via texters differens i varje läge (det vill säga i en différance) – så att språkets mening ytterst sett snurrar överstyr för varje försök att fånga den i en läsning – försöker det rådande världsläget (som inte känns vid att det i sig innebär en filosofi) fånga ett försvinnande virus som likväl visar sig inte kunna fångas.
Det kan troligtvis vara så att de traditionella politiska fälten på senare tid känt av denna språkliga förändring, detta skifte där deras tidigare historiska legitimering börjar förlora sin funktion, inte minst genom kritisk utredning efter utredning. En språkligt positiv punkt som kan grunda varje nationell ’stat’ ser mer och mer ohållbar ut (och består historiskt, eller arkeologiskt, som Agamben visat, ytterst av ett undantagstillstånd), vilket kanske snarare är den insikt som gjort att vi är där vi är, där denna ’nya influensa’ till stor del kan ha varit ett smidigt svepskäl – uttalat / medvetet eller inte – till att skifta basen för maktutövandet in i de enskilda kropparna istället, där den inte lika lätt kan kritiseras.
Men det går, och det behöver säkert göras (även om väl även här viss försiktighet bör råda – alla dessa pågående råd har sina språkmässiga / sanna motsvarigheter). För maktstrukturerna som sådana blir ju inte alls förändrade genom detta skifte, snarare tvärtom. Samtidigt som det rådande läget visar upp sitt avfärdande, eller minimala behov, av de traditionella och (som de brukade heta) ’borgerliga’ politiska samt ekonomiska strukturerna försöker det ändå bibehålla deras historiska makt av omåttlighet, över livet. Det kan vara på detta sätt dessa strukturer förflyttar sin egen ’smitta’, sitt språkliga virus, till en annan (biologiskt grundad) sfär.
Man kan säga att såväl Derrida som Foucault, vars tankegångar bådadera är väldigt väsentliga i nuläget, var bland de sista ’stora’ tänkarna som, samtidigt som de avslöjade maktstrukturerna in i minsta detalj, ändå inte i slutändan kunde släppa denna makt, för sin egen språkliga praktik och position. Hos den som sedan dess kanske mest tydligt har utvecklat de båda till deras respektive kritiska spetsar, hos Agamben alltså, blir det dock till slut så att makten helt enkelt definitivt måste överges. Allt förhandlande med denna historiska makt (som ännu genomsyrar alla politiska strukturer, alla skolväsenden, all officiell verksamhet) behöver lämnas för att hitta vägen mot andra, förhoppningsvis vettigare, världsbilder – efter att någon gång både den kapitalistiska och denna den rådande förvirrat medicinvetenskapliga ordningen till slut förlorat sin styrande förmåga.
Hos Derrida handlar det inte heller egentligen så mycket om själva det metaforiska ’viruset’, och dess hantering, som att lyckas upprätthålla detta konstanta fokus på minimala variationer av differens, att inte släppa spåren av detta okända som hela tiden kan materialiseras som ett hot för ditt språk och/eller värld – för att just samtidigt kunna bibehålla den makt över situationerna där det hela tiden blir möjligt att lokalisera nya hotfulla differenser i materialet. Som vi sett har detta språkliga läge sina direkta motsvarigheter i den pågående situationen, med dess konstateranden av differenser gällande livet.
För precis som varken virologer eller vi andra egentligen ’vet’ vad ett virus är för någonting, har vi på ett sätt heller aldrig (rationellt och redovisande sett) vetat vad ’språket’ är för något – eller heller vad det kan åstadkomma via sina egna metaforiska smittor och virus. Denna sammanvävning mellan språk och värld (tillsammans med kropparna) kan som sagt komma att blir mer intressant framöver. För precis som det blir mer tydligt att det finns vägar ur den dekonstruktion som länge såg ut som något av tänkandets slutstation, eller dödläge, kan det finnas vägar ut ur det rådande läge som säger sig vara rent medicinskt men är minst lika mycket ett språkligt-kroppsligt dilemma – eftersom också medicinvetenskapen är historisk och även hela tiden har varit fastknuten med maktstrukturerna, som vi sett hos Foucault.6 Se t ex Michel Foucault, Viljan att veta, del 1 i Sexualitetens historia.
Dessa nya vägar kommer även här att ha att göra med att ta sig ur det officiella språksätt som brukar kallas metafysiskt, för att sedan eventuellt kunna ta sig till en kontakt, eller ett utmanande, med de okända språkligheter som rör sig inunder metafysikens konstruerade säkerheter. För det första gäller det att se hur de konkreta fälten ser ut och hör ihop. De avancerade språkliga teknikerna i nämnda filosofiska exempel motsvaras i det medicinska fältet av de mer och mer exakta teknologiska instrumenten, som tycks peka ut de hotfulla partiklarna i minsta detalj – fälten är direkt sammankopplade.
Det är med detta inte en svår sak att uppfatta hur eventuella ökande smittosiffror kan ha att göra inte bara med den större teknologiska precisionen i testerna utan även med att det råder så gott som tvång på att såväl testa sig som att rapportera fallen av detta virus, dess utpekade kategori – det vi ser är snarare ett mått på de teknologiska anordningarna och deras kontrollerande överdrifter. Återigen kan detta sedan användas som ny grund för vidare ideologiska åtgärder. Och inte bara kan, det är väl det som sker.
Det borde vidare även vara ganska uppenbart på ett sätt hur denna kroppsligt baserade – och därmed ‘fysiska’ – rädsla hos befolkningen behöver fortsätta upprätthållas för denna nya styrandeform – just eftersom den är rent konstitutiv för densamma. Denna rädsla är egentligen, vilket redan berörts via Agamben och Heidegger, själva rädslan i sin mest basala form: det är just rädslan för vad som kan pekas ut, alltså språkets primära element. Det är rädslan för vad som kan benämnas, i värld och verklighet, och på så sätt bli till ett hot. Dess allvar motsvarar direkt statens allvarliga behov, vilket tagit biopolitisk form via en diskurs som en överväldigande allmänhet också varit fullt beredd att tro på, utan större invändningar.
Man kan läsa nutiden som den plats där makten till slut blivit till en bokstavlig “meta-fysik”, där dess stat ger metastrukturen runt själva det hotfullt okända och omänskliga (det differenta) som kan pekas ut i naturen (physis), vilket den hela tiden måste försäkra ‘oss’ om att den kan skydda mänskligheten (eller dess bios av zoe, dess ‘bara liv’) ifrån. Den suveräna makten, eller vad som antas vara betydelsen hos ordet “stat”, grundar sig numera på denna punkt. Detta är, utan överdrift, själva definitionen av biopolitik.
Men man måste även se hur det är själva strukturerna, de historiska och språkliga, som dragit åt detta håll – rentav via människorna som sitter mer eller mindre fast i dem – och inte nödvändigtvis någon som vid något tillfälle har sagt “ok grabbar, nu tar vi och kör worldwide biomakt för hela slanten”. Det är istället sluttampen i en teknologisk förflyttning (eller en förflyttning av anordningar, med ett begrepp som florerar i diskursen hos bland annat Foucault, Deleuze och Agamben) som pågår, likt metaforer som överför och exponerar den språkliga tomheten inuti grunden till varenda suverän stat i världen. Det vill säga, just desamma arkeologiska mönster som Agamben utrett under rätt många år nu, inte minst i sin hittills så inflytelserika och nyligen avslutade Homo Sacer-serie.
Vi kan här bara ta upp ett par av de kända formuleringarna från utredningens introduktion, från boken som gav hela serien dess namn. För det första konstateras här att “produktionen av en biopolitisk kropp är den suveräna maktens ursprungliga operation”. Detta gäller därmed alltså egentligen ända sedan staternas och filosofins historiska grunder där i Grekland, vilket är densamma anledning som också knyter den politiska makten till en manifestation av språkets grunder: “politiken framträder som den grundläggande strukturen i den västerländska metafysiken”, eftersom den befinner sig på den tröskel där relationen mellan den levande varelsen och språk/logos upprättas, i övergången mellan röst och språk.7 Citaten är från inledningen till Giorgio Agamben, Homo Sacer (Daidalos), s. 18 & 20.
Det är dessa mönster som i nuläget ser ut att tydligt exponera sig, via och i ett sjukdomstillstånd – så att frågan slutligen blir vad det är som egentligen främst behöver behandlas, den ‘fysiska’ sjukdomen eller dess ‘metafysiska’ variant, dess språkliga metaforik. Om det är den senare behövs en spridning av instrument som kan ta sig ända in i tänkandets och språkens officiella grunder.
Det är för tillfället den officiella sfärens roll att presentera hotbilder på ett vetenskapligt och matematiskt sätt, samlade under benämningar av varianter. Men det som utpekandet först av allt frammanar är en stämning av rädslans själva primat, som i sig är en reaktion på det hot som redan medverkar i potentialen för själva uppkomsten av ett ord, eller en benämning (alltså språket som ’ting’) – den ideologiska möjligheten. Den suveräna makten tycks nu basera sig på en verklig, fysisk variant av dess egna historiska uppkomst.
Med en formulering lånad av Slavoj Žižek kan man kalla denna punkt för “ideologins sublima objekt” – och med detta kan man också förstå varför bemötandet av all den (till stor del hånande och vettlösa, kanske vettskrämda) kritik som slungats mot Agamben får formuleringen, i förordet till en intervju på förlaget Quodlibets egna hemsida, att denna kritik i stort verkar grunda sig på ‘(onämnbara) ideologiska fördomar’. Det är nämligen just själva ideologins initiala nämnbarhet som nu baserar sig själv, via denna virusjakt, i sin egen version av undantagstillståndets struktur.
Det handlar uppenbarligen inte om att några av de exakta fakta som presenteras inte skulle stämma, det gör de säkert, problemet är istället den presentation som fortfarande multipliceras in absurdum av denna ’nya influensa’. Om det är denna sjukdom som alla styrande protokoll tycks ha hängt upp sig på är det dock en åkomma som inte verkar vara mycket mer ny än att den ser ut som typ samma gamla, bortsett från att den nu presenteras i en överexponerad teknologisk fasettering, en slags Foucaultsk panopticon av vetenskap, uppbyggd av diverse kalkylerande apparater och kliniska yrken som väl är sugna på att komma till sin duktiga användning.
Den övervakning dessa utför av sina mikrober och liknande korrelerar sedan i stort med övervakningen i samhället, dessa fält baserar sig på varandra, inte minst eftersom denna ’nya influensa’ mest kritiskt sett innebär ’influensan presenterad som nyhet’ – enligt den överdrivna rådande schematiken, alltså som möjligheten (eller risken) till ett livshot. Även här, som i så många sfärer i samhället, får presentationen av verkligheten i form av nyhet företräde för ifrågasättandet av vad som egentligen är sant och falskt, medan den strikt vetenskapliga sanningen ses som den enda och den mer filosofiska, eller språkligt engagerade, sanningen avfärdas.
Och vad finns det för andra direkta – samt mer eller mindre konstanta – hot mot befolkningarnas alla kroppar än en ungefär vanlig influensa (som ju alltid tidigare funnits, alltid tidigare spridit sig, osv), som dock såklart bevisligen KAN vara dödlig. Men det finns många andra saker (och hälsoproblem) i livet med liknande (eller större) risker, så frågan är varför styrandet fastnaglat sig i just dessa snuvvariationer. Varför stannar man vid detta ’kan’ för att måla upp hotet ur dess minimala ’potential-att’ hända, istället för att lugna befolkningen med den överväldigande statistik som talar för dess ’potential-att-inte’ dras till sitt mest drastiska läge?
Ett enkelt svar är att viruset, utpekandet av dess mikrob, via medicinteknologin uppvisar just ett objekt att samlas kring, att ordna samhället kring. Men men, rädsla är en rätt kass rådgivare – denna världsbild med dess övergripande teknologiska ordning kommer inte att hålla i längden. För övrigt är just komplikationen kring ifall ett virus ens kan kallas för en mikrob (som för ihop micros och bios: ordet betyder ’litet liv’) en biopolitiskt och filosofiskt central fråga: det är nämligen såväl vetenskapligt som ontologiskt oklart om ett virus är någonting levande eller dött, eller både och – ett spänningsfält som för tillfället speglar av sig även hos samhället i stort. Denna spegling är dock även den metafysiskt baserad, och eventuellt kan mötet med viruset på sikt leda fram till andra frågeställningar.
För en vettig kritik är det alltså inte nödvändigtvis tal om anklagelser av några faktafel, utan mer om formuleringen av frågan ifall strikta naturvetenskapliga fakta (och just dessa) verkligen ska tillåtas styra världen. Detta dessutom i ett styre, eller en diskurs, där dessa fakta i fråga överförs via en direkt genomströmning, det vill säga: så gott som helt okritiskt hanterade. Resultaten är säkert teknologiskt sett helt och hållet professionellt kompetenta, men frågan är om en sådan duktig kompetens verkligen hör ihop med världsstyre. Det handlar alltså inte heller om att hävda att auktoriteter egentligen skulle mena något annat än de säger, utan om att utföra en språklig operation, en intervention – i detta fall en läsning av reaktioner mellan överlappande historiska mönster och deras former av diagnostik (t ex medicin och regeringsmakt).
Från en synvinkel som håller sig kvar kring problematiken i överförandet av de historiska och politiska, det vill säga språkliga, fälten tycks istället det nödvändiga i den långsiktiga situationen snarare innebära en fortsatt utveckling av just denna kommande vettiga kritik av läget. En långsiktighet som denna ifrågasätter nödläget i vår kortsiktiga nutid och undrar om inte den stora övergripande ’nöd’ som kan samla ihop nödvändigheten i samhället egentligen ligger någon helt annanstans än i detta lilla virus.
Man kan säga såhär: eftersom det blir mer och mer tydligt hur den makt som utövas via staterna inte tycks ha någon direkt språklig grund söks det nu febrilt efter något annat att knyta fast den i. Man har för detta hittat de direkta kropparna och deras rädsla, via deras sjukdom, men det kan istället bli frågan om vilka verkliga makter eller krafter denna samlade kroppslighet egentligen innehåller.
Att lämna de tidigare historiska strukturerna och deras specifika långlivade former av förtryck är såklart inget fel i sig – inte heller att närma sig de verkliga kropparnas upplevelser osv – problemet ligger i dagsläget i denna förvirrande korsning där dessa fält tvinnas samman och uttrycker sig genom varandra. Det är detta som, i någon slags ’populär disciplin’, kräver fortsatta direkta utredningar, och andra sorters utpekningar.
Eventuellt av barn och deras små fingrar.